Se, Guds lamm!

2 SÖ A-2017, S:TA EUGENIA, 15 JANUARI

Joh 1:29-34

Se, Guds lamm!

Ibland verkar det som om hela livet är skadat, tecknat av ett sår som aldrig verkar läka. Människor försöker roffa åt sig rikedomar på bekostnad av andra; de baktalar och förtalar varandra; den ene utnyttjar den andre; somliga går över lik för att driva igenom sina maktpolitiska eller ekonomiska intressen; de förstör den jord som anförtrotts åt dem; de ljuger och bedrar. Människor tar sitt liv för att de inte klarar av att leva med detta sår. Ja, människan har en öppen varböld som hon försöker dölja men som om och om igen blir synlig. Förmodligen kan de flesta människor instämma i att det finns skuld, detta sår – också de som uppfattar sig som icke-religiösa.

 

En fråga är kanske lika gammal som mänskligheten. Finns det ett läkemedel, något som kan läka det stora såret? Som kan bota det vi alla lider av? Finns det helande, befrielse eller – som vi brukar säga i religiösa sammanhang – frälsning? Finns det någon eller något som tar bort ringen från trälens hals och ger honom frihet? Eller måste vi bara acceptera att det är och förblir så: livet är dystert, det finns inte vare sig någon utväg eller något hopp (Kafka). Vi kommer inte undan denna fråga så snart vi börjar fundera över oss själva.

 

Den kristna tron brottas också med den. Bibelns första bok med det s.k. syndafallet, brodermordet eller tornbygget i Babel berättar om människans sår. Redan där blir det tydligt att befrielse och bot – om något sådant finns – endast och allena kan komma från Gud. Men att detta kan komma från Gud blir för oss kristna först synligt i Nya testamentet. Frågan finns i evangeliets hjärta. Hur kan det ödesdigra såret helas? Innan evangelisten Johannes berättar ett enda ord om Jesu liv, gestalt och öde säger han med några få ord varför han vill berätta just om Jesus. I honom ser han Guds svar på den gamla mänsklighetsfrågan: Hur kan vi bli fria från skuld?

 

Johannes döparen uttrycker i en pregnant bild hur Guds svar ser ut: ”Se, Guds lamm, som borttager världens synd!” (Joh 1:29) Det är en bekännelse. Med några få ord vågar han sammanfatta det väsentliga om Jesus. Här kommer någon, säger han, som läker skuldens sår. Men denne genomför inte en operation, han skär eller amputerar inte. Han förintar inte det som finns, inte heller den skyldiga för att skapa utrymme åt en ny värld. Nej, han helar i och med att han tar bort världens synd. Hur gör han det?

Johannes talar inte om synderna utan om synden. Vår sårade tillvaro som får oss att handla gement och avskyvärt, betraktar han inte som tillvarons tragiska avigsida; något man måste finna sig i. Han uppfattar denna avigsida som syndens mask. Och syndens natur består i att söndra sig från Gud, skilja sig från honom. Allt det omänskliga som sker har sin grund i att människan har vänt sig bort från Gud. Därför är allt det omänskliga också det som står emot Gud. Synden är separation från Gud.

 

Att ta bort världens synd betyder däremot att häva denna söndring, att återanknyta kontakt. Just i det bestod Jesu ord och gärning. Han ville inget annat än att återskapa den avbrutna relationen. Han kände som Gud smärta över alla människor som hade vänt sig bort från livets grund. Jesus som visste hur det var att leva i gemenskap med Fadern, kände smärtan av den brutna gemenskapen hos människorna ännu tydligare.

Men enbart medkänsla har inte några följder för människorna. Jesus tog istället bort denna separation mellan Gud och människan. Hur? Han sa inte till de sårade människorna: ”Skärp dig, bli en bättre människa! Då kommer också Gud att välkomna dig tillbaka.” Däremot sa han först och främst ”ja”. Jesus tar bort separationen i och med att han skänker just syndaren sin tillgivenhet. Syndaren blir förvissad om att Gud är precis som Jesus. Gud säger ja till dig och var och en även som syndare. Just detta ja befriar syndaren från att tro att separationen från Gud är nödvändig. Människan behöver inte söndra sig från honom av rädsla att komma till korta i livet. Däremot kan hon helt och hållet lita på honom som skänker allt hon behöver. Om Gud accepterar och älskar mig till och med nu när jag visat mig ond, hur gränslöst måste han då inte acceptera och älska mig över huvud taget? Jag är älskvärd i hans ögon oavsett vad jag har gjort eller underlåtit att göra. Denna häpnadsväckande insikt kan göra syndaren fri. Att säga ja till syndaren på det viset betyder att människan är någon – trots såret.

 

I det ögonblick då människan vänder sig bort från Gud kommer Jesus henne till mötes, ja så nära vi kan tänka oss, för att säga till oss: ”Även om du bryter med mig, stannar jag och väntar på dig. Inte ens det onda hos dig gör min kärlek till intet. Jag hoppas för dig i mig.” Ja, så sårbar gör sig Gud för vår skull. Därför ger Johannes Jesus detta hemlighetsfulla namn: Guds lamm. En sinnebild för värnlöshet. En sinnebild som vittnar om hurdan Gud är.

 

I varje mässa förkunnas: Se, Guds lamm, som borttager världens synder. Och vi ser på ett stycke brutet bröd. I det blir hemligheten av Guds kärlek närvarande. Han själv är svaret på den gamla frågan om skuldens öde. Söndag efter söndag ger han oss på nytt svaret. Vi blir frikända från skulden, vår tillvaros öppna sår blir läkt. Så går vi från mässan in i världen.

 

Dominik Terstriep s.j.

Skriv en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Translate »