Pater THOMAS IDERGARD SJ

Predikan för Sjätte Påsksöndagen

2024-05-05

Årgång B: Apg 10:25-26, 34-35, 44-48; Ps 98; 1 Joh 4:7-10; Joh 15:9-17

S:ta Eugenia katolska kyrka, Stockholm (högmässan)

Kära systrar och bröder i Kristus,

Nyckelorden i dagens evangelium är ”glädje”, ”bud” och ”kärlek”. De hänger ihop: Om ni håller mina bud, blir ni kvar i min kärlek … för att min glädje skall vara i er”, som vi hörde Jesus säga.

”Glädje” och ”bud” kanske vi inte automatiskt associerar med varandra. Men när den Helige Thomas av Aquino, Kyrkans kanske störste teolog och filosof, på 1200-talet skriver om mänskligt handlande, menar han att det som människan ytterst söker och strävar efter, oavsett tid, ålder, tro osv, faktiskt just är glädje, lycka. Allt annat som vi gör får sitt värde av hur det leder dit: Varför vill du studera till läkare? Därför att jag vill bota sjuka. Varför? För att jag vill hjälpa andra. Varför? För att det gör mig lycklig. Eller: Därför att jag vill ha ett jobb med bra inkomst. Varför? För att försörja en stor familj. Varför? Att göra det ger mig glädje.

Hela poängen med vårt moraliska liv, sökande efter det goda, är alltså glädje, lycka. Det betyder nu inte att vi på egen hand uppnår den på riktigt, många gånger tvärtom för både oss själva och andra tyvärr.

Både den katolska traditionen och Bibeln, som ju sammanställts och bara kan förstås fullt ut i den, visar oss att sann, varaktig glädje och lycka uppnås när allt i oss och runt oss som vi kan påverka, hjälper oss att bli heliga, helt och fullt till för Gud och Guds vilja. Det är en glädje och lycka som inte är beroende av vår framgång eller ställning här i tiden.

Att ordna sina begär, dvs sådant vi spontant önskar och starkt dras till, eller som Jesuitordens grundare, den Helige Ignatius av Loyola, sammanfattar sina stora, andliga övningar, ”att övervinna sig själv och ordna sitt liv, utan att låta sig styras av någon enda oordnad böjelse”, vad är då det? Ja, att lära sig, träna sig i, att över tid med sin vilja sträva efter det Sanna och det Goda, på det rätta sättet, och att inte uppfylla begär som får oss att agera emot det Gud uppenbarat om sig och sin vilja; först i alltings naturliga ändamål, sedan i frälsningshistorien fram till den fullständiga uppenbarelsen i Jesus Kristus.

För detta blir de bud som Kyrkan, på Jesus uppdrag, formulerar vägskyltar, kriterier för att tänka och handla i relation till våra olika begär, på alla områden. Buden blir verktyg för den varaktiga glädjen och lyckan.

Det grekiska ord som används för ”kärlek” i Nya Testamentets originaltexter är ”agape”, viket betyder att vilja den andras bästa bara för den andras egen skull. Idag associeras ”kärlek” oftast till känslor. Känslor kan signalera vissa slags kärlek, men de kommer alltid till oss, passivt, utan att vi kan påverka dem – även om vi som vuxna förstås kan och ska avgöra vad vi gör av våra olika känslor. Känslor uttrycker begär som vi ska ordna, bejaka eller avstå att bejaka, utifrån hur de uppfyller Guds vilja.

Kärlek i meningen ”agape”, däremot, kommer från oss, aktivt, fritt valt, och därmed som något vi ansvarar för. Om sann kärlek inte hade varit en akt av viljan, hade Jesus aldrig kunnat säga: ”Mitt bud är detta: att ni skall älska varandra så som jag har älskat er.” En viss känsla kan ju aldrig påbjudas. Och om viljan av någon annans bästa för hans eller hennes egen skull inte skulle kalla mig att ge, offra, något av mig själv, eller det jag har, för den andres bästa, skulle Jesus heller aldrig ha kunnat säga det vi också hörde: ”Ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för sina vänner.”

När vi lever för att ge av, inte ta och behålla för, oss själva; är beredda att lida, eller i alla fall erfara en brist, att en uppoffring verkligen tar, för någon annan, och då inte nödvändigtvis någon vi känner eller gillar; när vi står upp för sanningen mot det som ”alla ska tycka”, till priset av anseende och status – ja, då är vi verkligen Jesus lärjungar. För då älskar vi som han, med en kärlek som är starkare än både all rädsla och döden själv.

”Gud är kärlek”, hörde vi i vår andra läsning ur Första Johannesbrevet. Det är tyvärr en mycket misstolkad utsaga. Att Gud är kärlek betyder inte att allt det upplever som kärlek är detsamma som Gud, eller något som Gud vill. Det kan faktiskt ibland vara tvärtom.

Vårt begränsade språk försvårar för oss här. Antikens grekiska, Nya Testamentets språk, har fyra ord för kärlek, där många moderna språk har ett. Gillanden eller erotiska attraktioner, t ex, för vilka Nya Testamentets författare och den tidiga Kyrkan hade helt andra ord än ”agape”, är alltså inte kärlek i någon mening som Gud är det. Vår tids ordströsslande med ”kärlek”, parallellt med handlande i stort och smått som är allt annat än kärleksfullt, som t ex nu i dessa valtider den svenska politikens unisona vurmande för abort, riskerar få oss att glömma att Guds kärlek är ett med Guds sanning. Som förre påven Benedikt XVI har sagt: sanning utan kärlek riskerar bli hård, och kärlek utan sanning riskerar bli naiv och felriktad, vad vi än råkar känna.

Gud är kärlek genom att Gud är treenig, i sig själv en gemenskap av givande, självuppoffrande vilja. Och den blir för oss fullt synlig i Jesus Kristus och genom honom, bara genom honom, möjlig att bli delaktig i. Det är alltså när vi avstår från att följa spontana känslor och begär, dvs i denna mening förnekar oss själva, så som det uttrycks i Kristus och Kyrkans bud, för det högsta Goda och Sanna, Gud, som vi erfar och uttrycker gudomlig kärlek.

Att Jesus, som han säger, har valt oss syftar på det uppdrag han ger alla genom dopet: att föra den gudomliga kärleken till fler. Med alla uppoffringar det kräver. Det är ett hedersuppdrag, som ofta, om vi lyssnar och följer, leder oss till det, som vi på egen hand först inte hade tänkt. Det kan t ex vara insikt och kunskap, som för den Helige Petrus i dagens första läsning från Apostlagärningarna. Det kan också vara en helt ny livsform, som för den som vågar följa en andlig kallelse. Dvs det för oss närmare Sanningen, som befriar och ger varaktig glädje och lycka.

Vårt liv som kristna är alltså ett äventyr, i vilket Gud tar var och en av oss i sin tjänst, utifrån vars och ens förutsättningar för att hjälpa Gud att föra världen till fullkomlighet. Ett äventyr i små vardagliga, eller stora omvälvande, steg. Eller både och. Där vi vet att vi nog aldrig får se slutresultatet här. Utan tvärtom ofta lätt kan misströsta i vad som tycks vara en kombination av vad vi borde göra men inte förmår, och ett kompakt mörker utanför. Men där vi finner tröst i vetskapen att vi får vara frön som Skördens Herre låter gro i den takt han bestämmer. Och där Jesus går med oss, ja, lever i oss, handlar genom oss, hela vägen. Med särskild hjälp av de sju sakrament han själv har inrättat för det.

Så låt oss nu när vi ska delta i Kristus offer, kärlekens fulländning, och ta emot hans gudomliga liv som styrka på vår väg, lova honom att under den kommande veckan försöka lyssna mer noga på vad han uppdrar åt oss att göra, i det lilla, där just vi finns, just nu. Eller, för att tala med dagens responsoriepsalm: vilken ny sång han vill lära oss att sjunga. Amen.