Om kristen tro vore ett brott (28:e söndagen under året, årgång A), 2020-10-11

Pater THOMAS IDERGARD SJ

Predikan för 28:e söndagen under året

2020-10-11

Årgång A: Jes 25:6-10a; Ps 23; Fil 4:12-14, 19-20; Matt 22:1-14

S:ta Eugenia katolska kyrka, Stockholm (högmässan)

 

Kära systrar och bröder i Kristus,

Det brukar heta att tonen gör musiken. Så, vad är det för ton Jesus spelar i dagens evangelium? ”Många är bjudna, men få är utvalda.” Ja, det är en entydig ton med en direkt träff, som bygger upp en klar och distinkt melodi. Och vår Herre har ett syfte: att vi ska uppfatta melodin för att i vår tur spela den vidare så som han har börjat. Kristen förkunnelse får varken vara en tyst ton som inte kan uppfattas, eller del av världens allmänna kakafoni.

I vår första läsning från profeten Jesajas bok hörde vi hur himmelriket, det eviga livet med Gud, beskrivs som ett fantastiskt gästabud, till vilket vi inbjuds helt utan egen förtjänst. Jesus preciserar i sin liknelse att festen är ett bröllop, och pekar därmed på sig själv: som man och kvinna förenas i äktenskapet är Kristus föreningen av Gud och människa. Bröllopet och bröllopsfesten mellan himmel och jord. Också vi är därmed, tack vare honom, väntade i himlen!

Här skymtar vi den kristna skapelsetanken, den enda som kan förklara att Gud skapar av ren kärlek, dvs välvilja, eftersom Gud bara kan vara kärlek om Gud i sig självt är relation, dvs treenig. Genom att skapa vill Gud dela denna relation, denna kärlek. Det är därför Gud ger människan ansvaret för skapelsen och inbjudan att leva helt och fullt i relation med sig, så att människans förvaltarskap sker i överensstämmelse med skaparens vilja. Gästabudet, festen, dvs himmelriket, börjar därför redan här i tid och rum, och uttrycks konkret i Guds förbund med människan – först med det judiska folket, och genom det, och sitt människoblivande i detta folk, till alla världens folk.

När människorna i Jesus liknelse brutalt avvisar kungens inbjudan till festen, är det först en bild för hur ledarskapet i Guds utvalda förbundsfolk, Israel, avvisar Gud i Lagen och profeterna och slutligen avvisar Guds människoblivande i Jesus Kristus, som fullbordar den judiska tron till vad den hela vägen varit på väg att bli, och uppfyller förbundets löften. Men bilden träffar också alla som får erbjudandet att ingå i det Nya Israel, det nya och eviga förbundet, med Kyrkan, och som antingen tycker att det finns viktigare ting än det eviga livet, eller som direkt motarbetar och motverkar evangeliets förkunnelse i samhället genom att angripa dem som förkunnar det.

Guds inbjudan till en levande gemenskap redan här och nu är att Gud och Guds vilja får bli vår måttstock i allt, för att vi också en dag ska kunna dela uppståndelsen från döden med Kristus. Att avvisa den gör både att vårt sätt att förvalta oss själva och skapelsen går fel, och att vi går miste om den eviga gemenskapen med Gud. För ingenstans i liknelsen hör vi att kungen i slutändan ändå hämtar dem som tackat nej till festen mot deras vilja. Vi får alltså erbjudandet så länge vi lever i tiden och har möjlighet att ändra oss, att vända om. Detta är Guds barmhärtighet. Men att ett slutligt nej till Gud i tiden skulle betyda att Gud ändå tvingar sig på oss i det eviga livet, går helt emot Guds kärlek, som innefattar respekt för vår vilja.

Vad ska vi då göra, vi som har hörsammat inbjudan och kommit till bröllopet? Som all annan undervisning av Jesus är också denna en uppmaning till mission. Då måste rädslan för att ”pracka på andra” de egna värderingarna ge vika för kärleken, viljan av den andras bästa, som ju förstås inte är något annat än deltagande på bröllopsfesten. Naturligtvis måste vår mission ske med hänsyn till situationen och till mottagarens och avsändarens förutsättningar. Men en kristen, katolsk tro som är en privatsak kommer aldrig att vara det jordens salt eller världens ljus som Herren uttryckligt vill.

Vårt enskilda missionsarbete kan bara bära frukt i sällskap med bön. Bön om att se tillfällena, att kunna finna rätt ord, rätt handlingar och, kanske viktigast, rätt kombination; liksom bön att rädslan för att bli impopulär ska vika för glädjen att få lida med Kristus. Dvs bön om förvissningen som Aposteln Paulus uttrycker i andra läsningen ur Filipperbrevet: att jag måtte förmå ”allt … genom honom som ger mig kraft”. Och glöm inte den Heliga Thérèse av Lisieux och hennes s k lilla väg: när jag inte alls förmår, ser möjligheter eller är för rädd – då ber jag för missionen till icke-troende eller ljumt troende, för andras styrka och klarhet, och inte minst för de personer som behöver hörsamma kungens inbjudan. Kanske är det här ett konkret åtagande för var och en av oss under veckan – att be för en person som behöver komma, eller återvända, till tron; det aktiva svaret på Guds inbjudan till evigt liv med Kristus?

Utan att förneka levande tro och helgelse i andra kristna gemenskaper, gör den Katolska kyrkan anspråk på att vara den Kyrka Kristus själv grundat. Som han med Läroämbetet och sju sakrament gett alla synliga och nödvändiga medel för frälsningen. Genom dopet, som ju kommer ur henne, har alla kristna, ofta omedvetet, en ofullständig gemenskap med den Katolska kyrkan. Det här betyder nu inte att alla som har tillgång till alla Kyrkans frälsande medel använder dem. Eller att den kristna tron inte skulle kunna frälsa, även om man inte skulle ha tillgång till alla medlen. Det betyder bara att vi som katoliker faktiskt är anförtrodda en fantastisk skatt att erbjuda andra och, egentligen genom, att själva leva fullt av och aktivt i.

Mannen på festen utan rätt klädsel är den som väljer att inte leva i tron, och påminner oss om ännu ett fritt val: att låta mina relationer till Gud, mig själv och andra primärt näras av Jesus Kristus, och vara en spegling av honom, så som Kyrkan förklarar honom. Vår tro ger ett grundmurat hopp, bortom allt mörker, om Gud som bär, också genom lidande eftersom hans son har gått där; ett hopp om att döden inte har sista ordet. Denna kärna av förvissningens glädje, sammanfattad i responsoriepsalmen idag, kan ingen eller inget ta ifrån oss. Men på den kärnan behöver vi skaffa och sedan tvätta, stryka och laga kläder som utgörs av den tid jag lägger på mitt andliga liv, de resurser jag lägger på andras behov och min avsikt att få mitt moraliska liv alltmer i samklang med Kyrkans lära. För den Gud som bär genom lidande är också den som genom Kyrkan vill ge oss de rätta kläderna och hjälpa med klädvården. Påven Franciskus har påmint oss om att helighet i vårt sätt att leva, bl a att göra uppoffringar, ibland svåra, för sanningen, är vårt skydd för friheten att kunna säga ja till Gud: att svara ja på inbjudan och att komma i passande klädsel.

”Många är bjudna, men få är utvalda.” Lite tillspetsat ställer allt detta en fråga till mig: Om kristen tro vore ett brott, skulle det då finnas tillräckligt med bevis för att döma mig?

 

Skriv en kommentar

Translate »