S:t Ignatius festmässa i S:ta Eugenia kyrka 31.7.2023

Kära församling!

I dag firar kyrkan den helige Ignatius av Loyola. Ignatius helgonförklarades 1622 och hans spiritualitet är också idag en viktig inspirationskälla för många troende världen över. Men vem var Ignatius, förutom att han var jesuitordens grundare? Hur såg hans liv ut? Och vad kan vi lära oss av honom idag?

Man kan börja med att konstatera att Ignatius levde i en brytningstid då många saker förändrades både på det kyrkliga och det samhälleliga planet. Världens horisonter vidgades: När Columbus steg i land i Amerika var Ignatius ett år gammal, och på Columbus andra färd till Amerika skulle Ignatius egen storebror vara med. Några årtionden innan Ignatius föddes hade Gutenberg uppfunnit boktryckarkonsten (1450). Medeltiden och dess världsbild höll på att sprängas: renässansen lade nya spår både i konst och i bildningsideal. Också på kyrkans och teologins område var det en omvälvande tid. I Tyskland började Luther sin reformation när Ignatius fortfarande var en ung man.

Ignatius föddes på slottet Loyola i Baskien 1491. Han kom från en adelsfamilj och var familjens elfte barn.  Redan i sjuårsåldern skickades Ignatius till det kungliga hovet vid Arévalo, för att uppfostras hos några släktingar, eftersom hans mamma dog när Ignatius ännu var liten. De få källor som vi har om Ignatius tidiga liv tyder på att han var viljestark och äventyrslustig. Redan som tonåring förklarade han för sin omgivning att det bara fanns en enda sak som han fruktade i livet, och det var att misslyckas med att göra någonting heroiskt och extraordinärt av sitt liv.

Under de här åren blossade det då och då upp gränsstrider mellan Frankrike och Spanien. Och Ignatius, som hade fått lite utbildning i det militära, fick befälet över en grupp soldater som skulle försvara staden Pamplona, inte långt från gränsen till Frankrike. Men de spanska trupperna var dåligt utrustade och fransmännen intog snart staden. Under striderna om Pamplona träffades Ignatius av en kanonkula som allvarligt skadade hans högra ben, och soldaterna gav upp. Men när staden hade kapitulerat behandlades Ignatius väl av de franska soldaterna, för de tyckte att han hade visat stort mod under striderna. Fransmännen plåstrade ihop Ignatius så gott det gick och sedan fördes han på bår hem till Loyola för konvalescens. Men Ignatius var lite fåfäng av sig, så eftersom benet inte hade läkt ihop snyggt så lät han två gånger bryta upp benpiporna igen, för att de ska läka ihop på ett snyggt sitt. Men det blev aldrig riktigt bra. Under sin konvalescenstid hade han det långtråkigt och började lite motvilligt läsa i de fromma böcker som fanns på Loyola. Ignatius gillade riddarromaner, men den enda som skaffade böcker på slottet var en av svägerskorna till Ignatius och hon var väldigt from och skaffade bara fromma böcker. Så vad gör man? Ignatius fick nöja sig med att läsa berättelserna om helgonens liv. Och nu genomgår Ignatius sitt livs stora förändring, sin omvändelse: Istället för att satsa på en tjusig karriär i kungens tjänst, så bestämmer han sig för att försöka efterlikna helgonen och göra heroiska insatser som de. Ignatius sade till sig själv “Kunde den helige Franciskus fasta 40 dagar, så kan väl också jag med göra det!” Och så vidare. Han skulle s a s besegra helgonen på deras egen planhalva.

Ignatius liv blir inte som han tänkt sig. Livet blir ju aldrig som man tänker sig. Ignatius hemliga plan var att ta sig som pilgrim till det heliga landet, omvända muslimerna som hade makten i det hela landet då och lägga landet under kristet herravälde. Det hade ju ingen av de andra helgonen lyckats med. Inte heller Ignatius kommer att lyckas med det. Men utifrån sitt ivriga sökande efter Gud och utifrån sin längtan efter att överlåta sitt liv i Guds händer växer någonting annat och nytt fram. Han förstår att hans kallelse är att hjälpa själarna, och som 33-åring sätter han sig på skolbänken för att börja studera till präst. Människor i hans närhet låter sig inspireras av hans hängivenhet i det andliga livet, och så småningom växer det fram en grupp som blir hans följeslagare på den vägen. Och Ignatius lever väldigt mycket i kontakt med de nya utvecklingar som präglar hans samtid. Under sin studietid vid universitet i Paris läser han grekiska i samma klass som Jean Calvin. Vid universitetet träffar också Peter Faver och Franz Xavier, som blir hans följeslagare för resten av livet, och som tillsammans med Ignatius grundar Jesuitorden.Frans Xavier blir den fösta personen i historien som för kristendomen till Japan. Och Peter Faber blir en av de ledande teologerna vid det viktiga konciliet i Trient.

Hela denna omvälvande och fascinerade utveckling som Ignatius och hans vänner är med om genomsyras av de andliga övningarna – den speciella form av reträtt som Ignatius utarbetar utifrån sina egna erfarenheter av att söka Gud och Guds vilja i det egna livet. Det gäller att söka och finna Gud i allting. Gud är närvarande överallt i hela sin skapelse och ingenting av det skapade är främmande för Gud. När det ställs i Guds tjänst blir det till det skapade till hjälp och räddning för människan och till Guds större ära.

Under sina sista år var Ignatius mycket sjuk – sviterna av de stränga botövningar som han ägnade sig åt i sin ungdom drogs han med hela livet. Ignatius dör plötsligt och ensam i sitt rum i jesuiternas kommunitetshus i Rom på morgonen den 31 juli 1556. Tidigt på morgonen finner Ignatius’sekreterare honom döende, och en av jesuiterna springer över som budbärare till Vatikanen, för att hämta den påvens välsignelse. Men man hinner inte ens ge Ignatius de sjukas smörjelse, och när budbäraren kommer tillbaka från Vatikanen är Ignatius redan död.

Ignatius liv är naturligtvis mycket olikt våra egna liv. Han levde i en annan tid och utifrån andra förutsättningar. Ändå finns väldigt mycket att lära av honom, också idag. De Andliga övningarna har hjälpt oräkneligt många människor tiderna igenom att upptäcka Guds vilja i deras liv. Men framför allt är Ignatius, som varje helgon, en påminnelse om vår fundamentala kallelse som kristna att bli heliga, att bli helgon. Det är allas vår gemensamma kallelse. Ett helgon är någon som låter sig formas av Guds ledning och närvaro i det egna livet och som därmed blir just den person som Gud har skapat honom eller henne att vara. Helgonen är sinemellan mycket olika. Men helgonen har det gemensamt att de återspeglar någon aspekt av Jesus själv. Var och en av dem återspeglar en alldeles egen aspekt av Kristus-mysteriet. En Franciskus återspeglar Jesu fattigdom och oberoende av jordisk makt, en Dominikus liknar Jesus genom att vandra omkring och förkunna Guds rike och en Teresa av Lisieux drar sig liksom Jesus tillbaka till ensamheten för att leva i kontemplation och bön. När man ser hela detta spektrum av livsformer som helgonen uppvisar, då kan man ana något av den fullhet och rikedom som finns hos Kristus själv. 

Helgonen är Kristi bröder och systrar, de är Guds familj . Och de är våra vänner. De lever redan nu inför Guds ansikte, i det himmelska Jerusalem. Genom sina förböner stöder de oss och genom sitt exempel vill de uppmuntra också oss att överlåta oss i Guds händer, så att han får forma oss enligt sin vilja.

Låt oss avsluta genom att be med Ignatius egna ord om hjälp att överlämna vårt liv i Guds händer: “Tag och mottag, Herre, all frihet, all min vilja, allt mitt förstånd, allt vad jag är och har. Du har givit det till mig. Till dig ger jag det åter. Förfoga över det helt enligt din vilja. Ge mig endast din kärlek och din nåd, ty det är mig nog. Amen.

Ulf Jonsson S.J.