PÅSKVAKAN 2023-A, S:TA EUGENIA

Inte längre jag …

”Jag vet att ni söker efter Jesus, som blev korsfäst. Han är inte här, han har uppstått” (Matt 28:6). Det var budskapet kvinnorna mottog som kommit för att se på graven. Och vilket mäktigt uttryck fick inte detta budskap: ett kraftigt jordskalv när den blixtrande budbäraren steg ner, rullade undan stenen och satte sig på den. Som om naturen ville bekräfta det omvälvande som hade hänt. Den ofrånkomliga döden är i gungning. Och med det Maria från Magdalas och den andra Marias tillvaro.

Ängeln talar också till oss i denna heliga natt: Jesus är uppstånden; han är inte en gestalt i det förflutna. Han lever och som levande går han före oss. Han kallar oss att följa honom för att också vi ska kunna finna vägen till livet.

”Han är inte här, han har uppstått!” Hans kropp har inte förmultnat i graven. Han hör till de levandes värld, är – som påskljuset visar – alfa och omega, inte bara igår utan idag och i all evighet. Men på något sätt ligger det här utanför vår erfarenhet. Vi kan känna igen oss i lärjungarnas fråga då Jesus för första gången hade talat om korset och uppståndelsen. När de steg ner från förklaringsberget undrade de vad det betydde att uppstå från de döda.

Vad innebär det alltså att uppstå från de döda? Vad betyder det för oss? För världen och historien i sin helhet? Kristi uppståndelse är inte bara återupplivandet av ett lik, utan – uttryckt med evolutionslärans ord – den största ”mutationen” i livets historia. Uppståndelsen är ett språng in i en helt ny ordning som angår oss och hela historien.

Men låt oss backa ett steg. Vad har hänt? Jesus finns inte kvar i graven. Han befinner sig i ett helt nytt liv. Hur var detta möjligt? Jesus var inte ensam – det är avgörande. Människan Jesus var inte ett slutet jag inom sig själv. Han var ett med den levande Guden. Han hade inte bara en känslomässig närhet till Gud, utan omfamnades av honom alltigenom. Jesu liv var inte bara hans eget, utan var med och i Gud. Därför kunde ingen makt ta livet ifrån honom. Jesus var ett med livet självt. Visst kunde han låta sig dödas av kärlek. Men just på det viset krossade han dödens slutgiltighet. Han var så till den grad ett med det oförstörbara livet att det spirade upp på nytt genom döden.

Jesu död var en akt av kärlek. I den sista nattvarden föregrep han sin död och förvandlade den till en gåva av sig själv. Att han var ett med Gud innebar att han var ett med Guds kärlek. Och kärleken är det egentliga ”maktmedlet” mot döden, starkare än döden. Uppståndelsen var en explosion av ljus och kärlek; en explosion som rev sönder sambandet mellan att dö och bli till. Livet har fått en ny dimension: även materien kommer att stiga upp i uppståndelsens nya värld.

Uppståndelsen är ett genombrott i evolutionens historia, liv i riktning mot ett nytt framtida liv. Detta nya liv tränger in i vår värld, omdanar den och drar den till Kristus. Men hur kan det ske? Hur kan denna händelse landa hos mig och förvandla mig? Det närmast liggande svaret: genom tron och dopet. Därför hör dopet så väsentligt till påskvakan. Dopet innebär inte en förfluten händelse, utan ett världshistoriskt genombrott når mig och griper mig. Dopet är inte bara en akt där jag blir medlem i en religiös grupp. Det är mer än en rentvagning från syndens smuts. Dopet är verkligen död och uppståndelse, återfödelse in i det nya livet.

Hur kan vi förstå detta? Vi kanske kan citera Paulus som avslutar sin korta självbiografi i Galaterbrevet med orden: ”Nu lever inte längre jag, utan Kristus lever i mig” (Gal 2:20). Jag, men inte längre jag. Själva jaget, identiteten har förändrats. Den döpte existerar fortfarande, samtidigt som han inte längre existerar. Han har gått igenom ett ”inte” och är alltid kvar i detta ”inte”. ”Jag, men inte jag” – beskriver inte någon mystisk upplevelse. Nej, det uttrycker vad som händer i dopet. Det egna jaget tas ifrån mig och infogas i ett större, nytt subjekt – i Kristus. Där finns jaget igen, dock förvandlat, öppnat genom tillhörigheten till Kristus, den nya rymden för den döptes liv. Den döpte har blivit ett med Kristus. Jaget har befriats från sin isolering och därmed från döden. Ty isolering är död. Helvetet är absolut självvald ensamhet. Redan nu är den döpte befriad från sambandet mellan att dö och bli till. Den döpte hör redan nu till det nya livet. Att leva i detta nyöppnade rum är liktydigt med att vara kristen. Och det utgör påskvakans glädje.

Uppståndelsen är inte en förfluten händelse, utan den har fått tag i oss. Vi håller oss till den uppståndne Herren och vet: Han håller oss i sina händer när våra blir svaga. Håller vi fast vid honom, håller vi också fast vid varandra, blir ett. ”Jag, men inte jag” – det är den kristna tillvarons formel; en formel som vittnar om uppståndelsen mitt i tiden. Om vi lever så omdanar vi vår värld. ”Jag, men inte jag” – är motprogrammet mot alla slags våldsamma ideologier, mot korruption och strävan efter makt och egendom. Det är korsets väg som korsar ett i sig självt inkrökt jag. Denna väg är inte alltid den lättaste, men den leder oss till livet.

Ni, kära kandidater, har lärt känna denna väg, vill välja den och bli ett med Kristus. Det är vi alla tacksamma för. Ni tar emot stora nådegåvor samtidigt som ni inte kommer med tomma händer. Ta hand om det ni tar emot, fördjupa det och dela frikostigt med er. Ni är viktiga för oss som varit med länge, och för världen.

Med glädje kan vi stämma in i påskens jubelsång Exultet: ”Höj jubelrop, ni skaror av änglar i himlen … Må även jorden glädja sig!” Uppståndelsen är en kosmisk händelse som omfattar himmel och jord. De möts i den Uppståndne liksom vi, hans kyrka, möts i honom.

Kristus är uppstånden från de döda! Ja, han är sannerligen uppstånden.

Dominik Terstriep S.J.