Kyrkan i tider av coronaviruset

KYRKAN I TIDER AV CORONAVIRUSET

S:ta Eugenia 15 mars 2020 (3:e söndagen i fastan)

Måste ämnet också tas upp här i kyrkan? Nej, vi hör ju dagligen om det på alla kanaler. Och just därför har det också sin plats här i kyrkan eftersom farsoten corona kan säga oss en hel del. Det vi just nu upplever har med Gud att göra. Ju djupare vi vågar oss in i verkligheten desto mer kommer vi att möta Gud, han tränger så att säga fram ur tingens porer. Låt oss därför tala om verkligheten, det alla just nu talar om och tänker på – men ur vårt perspektiv. Kanske har vi redan fått skarpare sinnen och med häpnad iakttagit hur snabbt allting kan förändras: människors beteende, stadsbilden, våra tankar och känslor. Det som var självklart igår är det inte längre idag. Vad kan denna sjukdom lära oss?

Storlek säger ingenting om betydelse. Ofta tror vi på den ekvationen – ju större desto mer betydelsefullt. Människor som är långa anses vara ledartyper som har lättare att få igenom sin vilja. Det ofantligt stora universumet upplevs av somliga som hot eller som bekräftelse på människans ringhet och obetydlighet. Men viruset är pyttelitet. Och vilken makt har det inte! Det håller oss alla i schack. Det lilla – och det gäller inte bara virus – kan få ödesdiger makt.

Allting hänger ihop. Det har vi vetat sedan länge, men först nu i miljökrisens och ännu mer i coronavirusets tid går det upp för oss. Ingen lever på en isolerad ö. Alla drabbas av alla, påverkar varandra. Det finns kanske ingen plats på jorden där jag kan komma undan denna grundläggande förbindelse. Den behöver inte vara otäck utan kan vara en påminnelse att vi just nu bara kan handla tillsammans, inte isolerade från varandra. Egoism förvärrar saken, medan samverkan förbättrar den.
Kanske är situationen också en tankeställare vad gäller den ohejdade globaliseringen. Nej, jag vill inte tillbaka till isolationism eller nationalism. Men vi måste fråga oss vad globaliseringen får kosta: mänskligt, miljömässigt … Vore det inte läge att sakta ner farten, att globalisera skonsammare?

Civilisationens hinna är tunn. Hur snabbt kommer inte vargen fram i oss. Så snart någon tror sig vara hotad, kommer de primitiva skikten fram. Jag vill överleva. Men evolution handlar inte bara om den starkastes överlevnad utan i högsta grad också om socialt samarbete, hur en grupp kan överleva. Det är någonting vi ibland underskattar. Men ändå kvarstår faktumet att civilisationens hinna är tunn. Våra kristna och moraliska »landvinningar« är inte så djupt förankrade som vi tror. Hur snabbt som helst spricker hinnan och människan blir en varg för den andra människan.

Vi är (inte) jämlika. Ett talesätt säger att vi är jämlika inför döden. På ett vis stämmer det eftersom vi alla förr eller senare måste dö. Men hur tidigt man dör och under vilka omständigheter – just där är vi inte jämlika. De svaga och fattiga drabbas ofta först – nu återigen; de är de mest utsatta.

Vi har inte koll på allt. Den moderna mentaliteten utgår ifrån att vi när allt kommer omkring har koll på allt, kan fixa allt. Naturvetenskap och dess tillämpning i tekniken kan lösa så gott som alla problem. Och det kanske stämmer till viss del. Tack och lov finns allt detta som hjälper oss att bekämpa viruset och dess utbredning. Men ändå känner vi oss något vanmäktiga. Vi konfronteras med en fiende vi inte riktigt kan kontrollera och som kan anfalla oss när som helst. En liten ouppmärksamhet, lite otur – och vi är smittade och smittar andra. Tänk om viruset muterar! Vi blir i alla falla påminda om att vi är människor och inte Gud.
Och vad gäller följderna vet vi just nu så gott som ingenting: ingenting om hur spridningen kommer att utvecklas, hur de ekonomiska och politiska följderna ser ut, hur stora de mänskliga kostnaderna kommer att vara. Vi vet helt enkelt inte, vi som tror oss veta och kunna så mycket. Visst ska vi göra vårt bästa, men i det ingår kanske också att inse att vi inte kan kontrollera allt.
Många av oss är tvungna till att stanna upp. Evenemang, resor och möten avbokas. Om man får fråga så: Kan det inte bli ett nyttigt uppehåll som får den jäktade människan att tänka efter om hon och hennes samhälle är på rätt väg?

Och Gud? Bryr han sig? Har han skickat sjukdomen? Vill han visa oss någonting? Eller till och med straffa oss? Tänk vad snabbt sådana tankar kommer tillbaka. Något vi annars skulle avvisa bestämt. Sjukdom som Guds straff, nej, det går inte ihop. Och jag tror inte heller att Gud har skickat coronaviruset för att straffa oss. Men pandemin kan ändå bli anledning till en noggrann samvetsrannsakan: Hur lever vi? Vilka värderingar håller vi högt? Vad kostar vår livsstil, inte bara ekonomiskt utan också mänskligt och andligt? Vad satsar vi på i vårt liv? Vad är den avklädda människan? Vad kan vi göra för att moraliskt väpna oss inför kristider?

En lång erfarenhet. Kyrkan har en lång erfarenhet av att handskas med farsoter. Många helgon har gett eller till och med mist sitt liv för att ta hand om obotligt sjuka och de svagaste: Aloysius Gonzaga, Damian Deveuster, Moder Teresa och många fler. Med öppna ögon gick de in i situationen. De ville förstås inte dö, gjorde allt för att inte smittas, men visste att det fanns en överhängande risk. Ett starkt vittnesbörd som återigen blir aktuellt.
I forna tider har man hållit böneprocessioner, firat extramässor, fastat och gjort bot i tider av farsot. Nu stängs i många länder och i Kyrkans huvudstad alla kyrkor och det firas inte längre offentliga mässor. Till och med källan i Lourdes med det helande vattnet har avstängts. Vad i all världen är det här? Visst, man ska inte vara dumdristig. Men vittnar inte många av de vidtagna åtgärderna också om brist på tro? Vid sidan av kroppsliga läkemedel finns också andliga sådana. Hur kan vi låta bli att erbjuda dem åt de troende!

Joel Halldorf påminde i en krönika i Expressen häromdagen om en medeltida handbok »Om konsten att dö«. Den beskriver de frestelser som möter människan i dödens väntrum: misströstan, förtvivlan, otålighet, stolthet, egoism och fåfänga. Visst känner vi igen dem alla i våra dagar? Men för varje last finns en dygd: förtröstan, hopp, tålamod, ödmjukhet, kärlek och frid. Det är något att be om och öva sig i. Då har vi använt oss av det onda som drabbar oss och vänt det till något gott.

 

Dominik Terstriep S.J.

Skriv en kommentar

Translate »