25:e söndagen C-2022 = S:ta Eugenias högtid (18 september)

Am 6:1a, 4-7, 1 Tim 6:11-16, Luk 16:19-31

Klok förvaltning

Finansskandaler och ekobrott är något som upprör många människor och som straffas hårt: fusk, affärsbrottslighet, oseriösa spelare som spelar med andras pengar, anställda eller chefer som utan skrupler berikar sig på bekostnad av företaget. Mot denna bakgrund är de flesta av oss kanske förvånade över att Jesus berömmer den ohederlige förvaltaren för hans slughet. Hur kan han lyfta fram den här mannen som exempel, en man som har gjort sina sista olagliga affärer före det säkra avskedet och förmodligen en bestraffning? Chefen har kommit på honom med hans oseriösa förvaltarskap. Men – vem vet – en del av oss kanske också uppskattar den ohederlige förvaltaren. Någon har åtminstone gett den superrike mannen en ordentlig läxa. Den ohederliga förvaltaren överlistar den rike mannen med hjälp av systemet.

Vad rekommenderar Jesus i denna liknelse? Säkerligen inte förvaltarens underhandsåtgärder. Jesus säger tydligt att han är ohederlig. Detta är uppenbarligen inte den avgörande punkten i liknelsen. Vad kan det annars vara?

Låt oss gå tillbaka till berättelsen. Förvaltaren har blivit påkommen och reagerar med en sorts urskiljning på den oundvikliga uppsägningen: uppsägningen är säker; han kan eller vill inte arbeta med sina händer, han skäms för att tigga. Därför måste han hitta på något annat. Han måste skaffa sig vänner eller underordnade genom korruption. Denna lösning verkar för den mannen vara den enda utvägen för att överleva. Förvaltaren tar skuldebreven ur sin herres kassaskåp, ger dem till gäldenärerna och uppmuntrar dem att minska skuldbeloppen avsevärt till deras fördel, alltså förfalska skuldebreven. Eftersom det inte är han, förvaltaren, som ändrar skuldebreven, utan gäldenärerna själva, bär dokumenten samma handstil och förfalskningen upptäcks inte. Genom denna strategi kedjar förvaltaren sin herres gäldenärer på gott och ont till sig själv. Nu har båda en fördel: förvaltaren har fått nya vänner och får försörjning efter sitt avsked. Gäldenärerna å andra sidan har en mindre skuldbörda. Förvaltaren är mycket realistisk; han ser klart och tydligt de möjliga konsekvenserna av sin uppsägning och gör allt för att se till att hans framtid blir så bra som möjligt. Den avgörande punkten i Jesu liknelse ligger just här: Vår omoraliska hjältes skarpsinne består i att han använder sig av nuet för att trygga sin framtid.

Jesus vill motivera sina åhörare att fatta ett beslut. Vi skall nu, i detta ögonblick, i denna konkreta livssituation, se till vår framtid. Den framtid han har i sikte är inte tryggade ekonomiska livsvillkor, utan Guds rike, himmelen. Detta förutsätter naturligtvis att vi tror på ett perspektiv bortom vårt nuvarande liv på jorden. Om så är fallet, har vi en föraning om att våra handlingar under jordelivet är relevanta för det hinsides livet. Våra handlingar i dag är inte ovidkommande för det liv som kommer att uppenbaras. Kristen skicklighet – Eller borde vi hellre tala om visdom? – består av detta: Allt på jorden, allt vi har, skall vi använda för att komma in i det eviga livet, det vill säga för att leva i gemenskap med Gud och alla människor. Vi kan fråga oss varje dag: Vad hjälper mig att främja denna gemenskap som är min frälsning? Det är en okonventionell typ av försorg, en typiskt kristen sådan. Och den är kanske viktigare än att försöka förse vårt liv med en massa försäkringar, som visserligen inte är helt meningslösa, men som inte kan rädda vårt liv – även om de kallas för livförsäkringar.

Ett avskräckande exempel på hur vi inte ska handla ger profeten Amos, som skoningslöst anklagar dem som berikar sig på bekostnad av de fattiga och ringa. De som bara väntar på att kunna bedriva affärer och hopar saker på hög. De som till och med säljer skräp till de nödställda. Varnande säger profeten: ”Herren har svurit vid Jakobs stolthet: ’Aldrig skall jag glömma allt detta som de har gjort’.”

Ett positivt exempel på hur vi kan handla är vår församlings skyddspatron, den heliga Eugenia som dog år 735. Hennes levnadstecknare berättar att hon ville leva till Guds större ära. Det kan man göra på många sätt, men hon valde klostret. Där ville hon vara den fattige och lidande Jesu tjänarinna. Hon tog sig an sörjande, utsatta (änkor och föräldralösa barn), fattiga och resande. Gästfriheten var en grundbult i det kloster vars abbedissa hon kom att bli. På skärtorsdagen tvättade hon fötterna på 12 fattiga, dukade bordet åt dem, uppvaktade dem och klädde dem i nya kläder. I många timmars fördolda bön lovade hon Gud och bar fram världen framför honom. Detta var den heliga Eugenias svar på frågan om försorg för det eviga livet, ett konkret svar som fick följder redan här och nu. De goda gärningarna följde med henne efter döden.

Vad kan vi göra för att få evigt liv? Låt mig berätta om en man jag för många år sedan träffade på hospice. Han hade varit chef av ett stort företag och mycket förmögen. Han ägde hus på de vackraste platserna i världen, bilar och all tänkbar lyx. I sitt rum på hospice, hans sista station före döden, hade han bara en säng, ett nattduksbord och en stol. Jämfört med hans tidigare liv var detta ingenting, bara några få grundläggande saker. När han tittade på sitt enkla boende sade denne man till mig: ”Nu vet jag vad som verkligen är viktigt: att ha tak över huvudet, något att äta, grundläggande tjänster och framför allt att ha min familj och min tro (han var troende).”

Ja, kanske är det bara detta, denna typ av lätt bagage, som kommer att hjälpa oss när vi går vidare på livets väg: hållfasta mänskliga relationer, erfarenheten av att hjälpa, generöst engagemang för de behövande och en levande relation till Gud. Detta lätta bagage, dessa skatter, kan till och med en sjuk eller döende ta med sig när han måste lämna allt. Detta lätta bagage kan en troende ta med sig bortom dödens gräns. Alla nämnda ”saker” främjar både detta och det kommande livet. Så hur ser vår kloka förvaltning ut?

Dominik Terstriep SJ