Pater THOMAS IDERGARD SJ

Predikan för Femte Påsksöndagen

2024-04-28

Årgång B: Apg 9:26-31; Ps 22; 1 Joh 3:18-24; Joh 15:1-8

S:ta Eugenia katolska kyrka, Stockholm (08:00-mässan)

Kära systrar och bröder i Kristus,

Karismatiska personer kan motivera andra till handling, på gott och ont. De påverkar andra utifrån och in. Jesus Kristus vill också påverka och motivera till handling. Men bara på gott, och genom att gå från insidan och ut. Jesus söker en så nära och intim förening med oss, att hans liv, bokstavligen, kan flöda i oss, så att det ska bli omöjligt att se var en börjar och en annan slutar. Det är detta som innebär att vara ett helgon.

”Jag är vinstocken, ni är grenarna”, hörde vi Jesus beskriva det i dagens evangelium. Så upprepar han sitt genomgående och tydliga anspråk på att vara något mycket mer än en mystiker eller vishetslärare – nämligen Gud själv. Ingen annan religionsgrundare har gjort ett sådant anspråk, och det ledde ju, som vi vet, till hans död. Buddha, Muhammed och alla andra påstår att de förmedlar kunskap om det sanna livet. Jesus säger att han är det sanna livet. Det är därför han alltid är kontroversiell. För alla förstår att om man tar det på allvar så litar man på att han faktiskt är Gud. Då blir det han visar om förlåtelse och kärlek inte vackra ord utan en kallelse som förändrar oss. Och då kan inget i våra liv bara ”rulla på”; då måste han bli centrum för allt!

I dopet ympar Kyrkan fast oss som en gren i vinstocken Kristus. Vi har sedan ett ansvar att göra vad vi kan för att förbli förenade med vinstocken. Att vi säger ja eller nej till att försöka ta det ansvaret påverkar vårt eviga liv. Något Jesus också är mycket tydlig med i evangeliet. Att bortförklara hans ord är att förneka honom. Vinstocken kommer förstås aldrig att efter vår död tvinga sig på oss, om vi i livet medvetet kapade bort oss från den.

Som fast förankrade grenar genomsyras våra liv av Kristus och vittnar om Guds plan, sanningen, med skapelsen och med oss och våra relationer. Med början till oss själva, och sedan till varandra; och vidare allt vi gör i och med våra liv: vårt yrkesliv, vår fritid, vårt sätt att vara samhällsmedborgare, vårt förhållande till det materiella, vad vi gör med och av våra kroppar. Allt är kallat att bära söta druvor genom att vinstocken, inte vi själva, tillåts nära oss.

Detta underlättas framförallt av tre saker:

För det första, ett fast böneliv som tränar oss att se alltmer i våra liv, och i vår värld, med Guds blick. Det är bättre med korta men regelbundna bönestunder, t ex morgon och kväll, som man kan hålla och utvidga när så är möjligt, än att aldrig få till den där långa meditationen man drömde om.

För det andra hjälps vi av ett regelbundet mottagande av Kyrkans sakrament som rent fysiskt håller oss förenade med vinstocken: främst regelbunden kommunion som förutsätter regelbunden bikt, där Gud ansar allt det torkade som inte bär frukt i oss, för att vinstockens livgivande sav kan få flöda friare. Därför behöver vi också förstå vad som är synd, dvs stora eller små nej till Guds uppenbarade vilja, och att det inte har med vårt individuella tyckande att göra. Djävulens bästa hjälp att få oss att såga bort oss själva från vinstocken Jesus är teologiska idéer, inifrån kristenheten själv, om att synder enligt den kristna Traditionen och Bibeln nog inte är synder om vi tycker och känner annorlunda.

Och då är vi inne på det tredje som förenar oss med vinstocken: en kärleksfull lydnad, dvs lyhördhet, till Kyrkans bud som vi försöker ordna våra liv efter; att ”älska … med handling och sanning” som det beskrevs i andra läsningen ur Första Johannesbrevet. Vår förmåga till detta stärks genom mottagandet av sakramenten och den nåd de bär som riktar och ger kraft åt vår vilja.

Konciliet i Trient har slagit fast att nåden som ger förmåga att hålla Kyrkans bud, ges till envar som är beredd att ta emot den i ödmjukhet, tillit och beredskap till självuppoffring. Vilken utmaning! Ja, faktiskt, vilket äventyr; vägen till helighet!

Och vi får stor tröst av första läsningen ur Apostlagärningarna om den blivande aposteln Paulus omvändelse som påminner oss om att ingen, inte ens den mest hatiske, kan vara så förlorad att det är omöjligt med botgöring och försoning. Så att vinstockens liv slutligen inte bara får strömma in i ens egna grenar, utan också kan delas med världen genom god frukt.

För Gud är människan inte en varelse bland andra. Människan är istället så viktig att Gud själv velat identifiera sig, förena sig, med henne. När Gud blir människa blir människan införd i Treenighetens eviga gemenskap. Vad Jesus Kristus ger världen är därför inte främst en ny religiös lära, utan ett nytt liv. Det som möter oss redan här och nu i den Heliga Eukaristin, med vars hjälp vi som grenar kan förbli förbundna med vinstocken. Amen.