14:e söndagen A-2023

Matt 11:25-30

Förundran och förtroende

Det är provocerande. De lärda och kloka, de som är högt ansedda och i vanliga fall intar de främsta platserna, just för dem är det dolt. ”Det”? Jesu hemlighet. Att han är den levande Gudens Son. Att Gud inte förblir på förnämt avstånd till världen utan gör sig anstötligt konkret i Jesus.

”Barn” – det är de som (ännu) inte riktigt vet, inte genomskådar saker och ting. De är små, kan inte bättre, måsta läras och läxas upp. De får leka och behöver inte ens förstå. Så resonerar vi kanske ibland om barn. Men just de förstår intuitivt hur det är med Jesus. De kan ta emot hans hemlighet.

Varför bygger Jesus upp detta motsatsförhållande?

Den yttre anledningen är hans erfarenhet. Det är just de sakkunniga, teologerna, prästerna, de insatta som inte är beredda att öppna sig för hans budskap. När Jesus säger att hans hemlighet har dolts för dessa bekräftar han vad som faktiskt har hänt.

Men det finns ytterligare anledningar varför de nämnda har det svårt med Jesus. De vet för mycket, samtidigt som de vet för lite. De är utrustade med ofantligt mycket faktakunskap, kan sin Bibel och dess uttolkning i traditionen. De har praktisk erfarenhet av att leva ett liv enligt lagen. Men all den kunskapen kanske har tornat upp sig framför dem. Nu ser de inte längre. De står liksom framför en kunskapsvägg som förhindrar blicken på Kristus, som inte verkar passa in i de vanliga mallarna. De lärda och kloka saknar ögon för att se honom. De vet på något sätt för lite i sin upptagenhet med det myckna.

Barnen då? Som sagt, barn saknar den kunskap väl utbildade vuxna har. Men det finns något med dem som kvalificerar dem att ta emot Jesus. Och man behöver inte vara något barn för att öppna sig för honom. Men man behöver två förmågor de flesta barn i högsta grad har. Barn kan förundras och ge förtroende.

Barn kan förundras över den första snön, upptäckten av något nytt; de kan gå upp i leken och glömma allting omkring sig. Den som förundras är öppen. Därför har barnen också en oförställd öppenhet för Gud, en öppenhet som ännu inte har bommats igen med alla möjliga tankar eller ifrågasättanden. Förundrans öppenhet är det alla behöver för att kunna ta emot Jesu hemlighet. Förundran över denna gestalt som är ett återsken av den osynlige Guden. Och bara den som förundras tar inte Gudamänniskan Jesus Kristus för given, ty det är han inte.

Den andra förmåga barn oftast har är ett obrutet förtroende. De ”navigerar” till en början efter det som inger dem förtroende. Det är inte först och främst ord utan möten som öppnar upp dem för andra. När de känner sig trygga kan de ta någon i handen: en ordlös uppmuntran att vara med dem och beskydda dem. Det är just det som också vi vuxna kan behöva: att genom mötet med Kristus intuitivt söka hans hand för att han ska kunna leda oss genom livet. Hans uträckta hand finns där. Det gäller bara att ta tag i den.

Vi vuxna har det ibland eller ofta svårt med dessa två förmågor: förundran och förtroende. Vi kanske har sett för mycket. Allting ter sig bekant, ingenting nytt att förundras över. Vi har upplevt många saker som kan grumla blicken för Kristi hemlighet. Och det behöver inte bara vara för mycket kunskap. Den kan likaväl vara erfarenheter av lidande och smärta, förlust av en älskad människa eller helt enkelt tvivel på att det finns en personlig Gud som bryr sig om var och en av oss. Andra har förlorat förmågan att lita på andra, eftersom de upplever att de kan fixa allting själva. Det behövs ingen annan. Dessutom vill man inte vara beroende av andra.

Kan vi bli som barn? Det är vad Jesus rekommenderar dem som vill närma sig honom. Nej, vi ska inte lägga åt sidan all vår kunskap och våra erfarenheter. Men det vi behöver är barnens förmåga att förundras och känna tillit. Ibland går det inte annat än att våga språnget. Kierkegaard talar om trons språng som vi måste ta för att få en religiös tro. Man inte kan ta ett pyttesteg i taget, för då faller man i otrons och tvivlets ravin. I stället måste man ta ett djärvt språng över den där klyftan, en klyfta Jesu samtida, de lärda och kloka, satt fast i. Kristus har gett oss ett förskott av förtroende, eftersom han har anförtrott sig till oss. Skulle vi då inte kunna ta detta språng? Han finns där och vädjar till oss: Spring, och du ska finna vila för din själ.

Dominik Terstriep S.J.