Femte söndagen i Fastan (årgång C), 2019-04-07: Med bruksanvisning och tränare ut ur bubblan

Pater THOMAS IDERGARD SJ

Predikan för Femte söndagen i Fastan

2019-04-07

Årgång C: Jes 43:16-21; Ps 126; Fil 3:8-14; Joh 8:1-11

S:ta Ragnhilds katolska kapell, Bromma (11.00-mässan)

 

Kära systrar och bröder i Kristus,

I vår tid verkar många inte tåla att höra sådant de inte håller med om. De digitala medierna ger större möjlighet än någonsin att bygga in sig och leva i bubblor där liktänkande bara bekräftar varandra. Ramlar man plötsligt ur bubblan och får se eller höra något ovälkommet, blir det utmanande.

Det här förstärker effekten av en sedan tidigare utbredd fördom i vår kultur. Nämligen att det skulle vara att ”döma” att uttrycka en moralisk uppfattning. Dvs att hävda att det finns en sanning, oberoende av våra känslor och viljor, om vad som är en god person och vad en god person gör och inte. Giltig för alla. En sanning som är nedlagd i vår mänskliga natur av vår skapare, men som man kan nå fram till genom att resonera med förnuftet, oavsett om man tror på Gud eller inte. Som inbegriper allt vi gör gentemot varandra och oss själva, och uttrycker det som bäst främjar allas mänskliga värdighet och växt.

Också många kristna tror att det skulle vara ”dömande” och ”moraliserande” att föra ett allmängiltigt resonemang om att något inte är gott och rätt bara för att någon vill det. Och det kanske är bekvämt, men hjälper det själar? Jesus visar i alla fall tydligt i dagens evangelium att det är fel. Till äktenskapsbryterskan, som lika gärna hade kunnat vara en man, en äktenskapsbrytare, säger Jesus först: ”Inte heller jag dömer dig.” Dvs ingen dom. Sedan fortsätter han, men inte genom att säga: ”Gå nu och gör som du känner för och vill, bara du inte hindrar några andra från att göra det de vill.” Det hade varit det moderna, liberala svaret, det som inte vill tro att det finns någon allmängiltig moral. Men det säger inte Jesus. Istället säger han, som vi hörde: ”Gå nu, och synda inte mer.”

Därmed visar Jesus att det rätta moraliska omdömet om kvinnans beteende – att hon har begått en synd – inteär detsamma som att döma. Att döma är att ta Guds plats i att uttala konsekvensen av synden. Att göra Guds jobb genom att förklara människor uteslutna ur gemenskapen, här i livet och i evigheten med Gud. Det är i sig en synd. Det inser männen i evangeliet när de går därifrån efter Jesus påpekande: vi syndar alla, men på olika sätt, och vissa synder är mer synliga än andra. Vi behöver alla förlåtelse.

Men att påpeka var andra behöver omvända sig i relation till Gud, sig själv, andra och hela skapelsen, och söka förlåtelse, är ett barmhärtighetsverk, som Jesus praktiserar och därför inspirerar till. Som vi ska göra av kärlek, i medvetenhet om att vi samtidigt behöver andra som av kärlek gör det med oss. Det här är inte att ”pracka på andra vår moral”. För det resonemanget blir som om t ex en tillverkare av hemelektronik inte skulle lämna ut bruksanvisningar av rädsla för att ”pracka på andra sin uppfattning”. För det handlar inte om någon godtycklig, privat åsikt, utan om Guds vilja, Guds plan för oss. Vår mänskliga ”bruksanvisning”.

Eftersom han har skapat oss vet Gud vad som gör en människa god och lycklig. Och inte då lycklig i meningen fri från bekymmer utan som tillit till att Gud finns med oss mitt i alla våra bekymmer. Inre frid. På samma sätt som man bara kan bli en bra konsertpianist eller en bra bilförare genom träning, kan man bara bli en god person genom träning. Och träningen börjar med att man får, och tar emot, anvisningar.

Jesus Kristus, Gud som blivit människa för att visa vem Gud är och vem var och en av oss kan bli, är vår tränare i helighet, dvs att vi alltmer ska kunna leva för och med Gud redan här i tiden. Och så dela hans eviga liv bortom tid och rum. Jesus övervinner impulsernas tyranni och ideologiernas stereotyper åt oss, genom att ge sig själv till oss för att så ställa oss till rätta, när vi genom arvsyndens dysfunktionalitet ständigt tenderar att välja annat före Gud. Genom Kristus vill Gud ”göra stora ting” med oss, som det hette i vår responsoriepsalm idag. Omvandla oss, göra oss mer gudomliga av delaktighet i sin kärleksfulla gemenskap med Fadern i den Helige Ande. Den delaktighet som också för oss ska övervinna lidande och död.

Det här gör Jesus genom Kyrkans sju sakrament där han själv alltid är sant och fysiskt närvarande för att bokstavligt talat komma in i oss, i vår fysik och materia, och omvandla oss inifrån. Och det här gör han genom sin undervisning i Kyrkans lära och bud, inte minst på området som rör moralen och rättvisan, eftersom han gett Kyrkan som står i förbindelse med Petrus och apostlarna, dvs den katolska, uppgiften att tala för sig i alla tider. Som aposteln Paulus påpekar i vår andra läsning från Filipperbrevet gör vårt mottagande av Kristus att vi låter honom få oss ”i sitt grepp” så att han alltmer kan träna med oss. Han blir vår ”väg genom öknen”, för att tala med vår första läsning ur profeten Jesajas bok, mot vårt heliggörande. Om vi vill samarbeta.

I sitt sätt att möta både kvinnans anklagare och kvinnan i evangeliet, upprättar Jesus den judiska Lagen, Moses lag, och blir dess levande bild. Dvs fullkomnar den. Kvinnan har begått en svår synd, liksom den man som tydligen kom undan. Men männen som fångat henne vill använda Lagen för att förnedra henne publikt och göra det bara Gud får göra. De anpassar buden till sina känslor, viljor och för sina syften.

Men Lagen finns för att göra människan ödmjuk inför Gud, dvs upprätta rätt relation mellan oss och Gud. Jesus visar detta Lagens enda syfte när han för kvinnan tillbaka till livet. Inte bara genom att rädda henne från förnedring och död. Utan genom att understryka att det hon gjort är en synd, men att hon nu, befriad till livet, ska vandra en helt ny väg. Med honom, i tro på honom. En kärlekens väg som just därför är moralens väg. På livets alla områden. Hon får en andra chans. Ochen kallelse.

Guds nåd, gåva av sig själv, i Jesus Kristus är aldrig en ”billig nåd” som den tyske, lutherske teologen Dietrich Bonhoeffer beskrev det. Nej, nåden vill vår omvandling. Den vill ta oss ut ur våra bubblor. I alla delar av våra liv, hur svårt det än är och hur mycket kritik vi än kommer få från omvärlden, vill nåden att vi vågar bejaka den kärlek som förrförre påven S:t Johannes Paulus II beskrev som den kärlek som ”ställer tydliga krav …  som återfinns i Kyrkans eviga lära”. Krav som är ”kapabla att göra din kärlek till en sann kärlek”.

Skriv en kommentar

Translate »