Att leva med Jesus kräver uppoffringar för Jesus (Andra söndagen i Fastan, årgång B, 2021-02-28)

Pater THOMAS IDERGARD SJ

Predikan för Andra söndagen i Fastan

2021-02-28

Årgång B: 1 Mos 22:1-2, 9, 10-13, 15-18; Ps 116; Rom 8:31-34; Mark 9:2-10

Katolska stiftsgården Marielunds kyrka (konfirmander i klass 9)

 

Kära systrar och bröder i Kristus,

De flesta troende upplever någon gång att Gud tillåter saker att hända, vilka får oss att tänka kritiskt om Gud och relationen till honom. Tydligast gäller det sjukdom och annat lidande hos våra nära. Inte för att Gud aktivt skulle ordna det, men genom det som ser ut som hans tillåtelse av att ont får hända, utmanas vår tillit till Guds godhet och kanske därmed Guds existens.

Frågan att alltid ställa sig i prövningens stund, är denna: Vågar jag lita på att Gud inte bara finns utan också, genom att se evigheten där jag bara ser det som är här och nu, vet hur allt slutar – och därmed vad allt hade för mening, och hur lidandet aldrig får sista ordet?

När Gud tillåter sådant som prövar vår tro, är det för att det ska kunna föra tron till en ny nivå; stärka den, så att vi genom att förstå Gud bättre ska kunna tjäna vår och andra människors gemenskap med Gud bättre. Så som det var för Abraham som, vid sidan av hans senare ättling Jungfru Maria, är Bibelns bästa exempel på tro som fullständig tillit. Den märkliga och skrämmande berättelsen om det planerade offret av Isak i vår första läsning ur Första Moseboken, är en fruktansvärd prövning. Litar Abraham så mycket på att Gud ändå bara vill honom, och hans ende, efterlängtade son, det goda, så att han gör allt Gud säger? Ja det gör han, och vi ser följaktligen hur Gud ordnar baggen till offret.

Abraham levde i en tid då det var vanligt med religiösa människooffer. Berättelsen ger därför insikter om vad som är den Ende Gudens, Abrahams Guds, verkliga vilja: Gud vill inte att våld utövas mot någon människa, skapad till hans avbild, allra minst i Guds eget namn. Och något som i sig självt inte är gott, som att ta någons liv, kan aldrig bli gott, bara för att vi vill det eller felaktigt tror att Gud skulle vilja det. Gud vill bara det goda, eftersom Gud är det goda. Guds entydiga löfte till Abraham i slutet av läsningen säger att den som tror genom prövningar, stärks i sin tro genom Guds välsignelse.

Mer än 2000 år efter Abraham sker dock ett blodigt människooffer, faktiskt på det berg dit Abraham och Isak kom, och staden Jerusalem senare byggdes. Strax före händelsen i dagens evangelium har Jesus för första gången förklarat för sina apostlar att han måste dö. Och detta är det enda människooffer som Gud accepterar. Inte Isak och ingen annan – bara Jesus. Därför att Jesus också är Gud. Bara en människa så förenad med Gud att Gud är hans far, och fullt närvarande i honom, kan göra andra människor, dvs oss, delaktiga i Guds slutliga seger över döden. Just detta betonade aposteln Paulus i andra läsningen ur Romarbrevet. Att Jesus ”Kristus vädjar för oss” vid ”Guds högra sida” är bildspråk för att Jesus, med sitt slutliga offer, har öppnat vägen genom döden till gemenskap med Gud, för den som tror. De tidiga kyrkofäderna är entydiga med att berättelsen om Abrahams planerade offer av sin son slutligen bara blir begriplig som typologi, något som egentligen är en förutsägelse om något kommande: Guds eget, enda och slutliga offer av sin Son. För besegra döden för alla som tror på honom.

Den upplevelse som tre lärjungar får vara med om i dagens evangelium, kallad ”Kristi förklaring” med en helt egen högtid i augusti, är ett sätt att stärka lärjungarna inför de svåra prövningar som Kristus offer först kommer att medföra. De lärjungar som är med är precis de tre som ska vara med, en kort tid efteråt, vid Jesus dödsångest i Getsemane, när han tillfångatas. Så vill Jesus säga att hans härlighet – markerad genom de strålande vita kläderna – han själv som fullkomnandet av Guds löften i det Gamla förbundet – markerad genom närvaron av Mose och Elia – och Faderns uppmaning att lyssna på honom – markerad genom den mystiska rösten ur molnet – bara kan förstås genom hans kommande död och uppståndelse.

Men Jesus säger också en sak till, som träffar alla som vill följa honom i alla tider: Också för oss hänger härligheten i den fulla gemenskapen med Gud genom Kristus samman med lidande. Här hos oss inte genom att vi riskerar våra liv, som t ex många kristna på andra håll i världen – kristna är ju sammantaget mer förföljda globalt idag än någonsin tidigare; den mest hatbrottsutsatta gruppen i alla kategorier – men på två andra sätt.

Det ena, genom att också vi som tror behöver omvända oss, tillåta Kristus omvandla oss alltmer, göra oss alltmer heliga. Det kräver uppoffringar av oss, främst att vi inser att livet inte handlar om att göra allt vi vill eller känner för; när vi förstår att Guds plan är annorlunda. Det andra handlar om att vi lever i en kultur som föredrar idéer om vem människan är vilka helt utelämnar Gud; ideal som går rakt emot det Kristus visar genom Kyrkans förkunnelse. Att då stå upp för sanningen, dvs för Kristus och Kyrkan, kan betyda att vi inte blir omtyckta, och kanske t o m blir utstötta. När lidande av uppoffringar och impopularitet prövar vår uthållighet och kanske t o m tro, ska vi komma ihåg att det är vår väg med Jesus till uppståndelsens eviga glädje och härlighet.

I evangeliet hörde vi hur Petrus ville hålla kvar den mystiska upplevelsen för sig själv genom att bygga hyddor på plats. Det blir en bild av en farlig missuppfattning om den kristna tron: att den är en privatsak, som jag bara uttrycker hemma eller i kyrkan på söndagar, eller vars frukter bara är för mig och min feelgood. Men när Jesus tar med sig Petrus och de andra ner från berget står budskapet klart: Vi ska låta oss styrkas av det som händer berget, av hur Jesus visar sig som den han verkligen är – för oss i den Heliga Eukaristin, där han blir närvarande och ger sig som andlig näring åt oss – för att sedan gå ner från berget, med honom, ut i världen. Erbjuda tron på honom till andra. Genom vad vi säger och vad vi gör.

Med konfirmationens sakrament förmedlar Kyrkan den Helige Ande på ett särskilt sätt för att våra liv ska kunna bli mission för Kristus. Konfirmationsundervisningen kan också därför ses som en förklaring vi får på berget för att sedan kunna gå ner och finna just vår unika kallelse att vara apostel på, så att var och en just med sina unika villkor, kan ”infria” sina ”löften till Herren inför hela hans folk”, som vi hörde i responsoriepsalmen.

Låt oss därför be om nåden att under de här dagarna allt bättre förstå Guds kallelse av oss, så att vårt svar kan bli ett löfte till honom: Ja, jag vill gå ner för berget och ut i världen, och genom den jag är vittna om dig; om du ger mig kraft att klara det, även när det är svårt, även när du tillåter sådant att hända som prövar min tro, även när andra ogillar det, och jag inte alltid förstår allt. För Jesus, jag litar på dig. Amen.

Post a comment

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Translate »