30:e söndagen under året (årgång C), 2019-10-27: Klimataktivisten, knarklangaren och tre grader av ödmjukhet

Pater THOMAS IDERGARD SJ

Predikan för 30:e söndagen under året

2019-10-27

Årgång C: Syr 35:15-17, 20-22; Ps 34; 2 Tim 4:6-8, 16-18; Luk 18:9-14

S:ta Eugenia katolska kyrka, Stockholm (högmässan)

 

Kära systrar och bröder i Kristus,

Med liknelsen om farisén och tullindrivaren i templet provocerar Jesus ordentligt för att göra sin poäng. Idag associerar vi ”farisé” med översittare, och ”tullindrivare” med välvillig andlig sökare. Men så var det inte på Jesus tid. Återigen påminns vi om att Guds budskap i Bibeln aldrig kan förstås om vi utgår från vår tids uppfattningar om ord och bildspråk. Vi måste göra precis tvärtom. Bara om vi förstår vad begrepp och exempel refererade till , när de uttalades, kan vi se deras eviga betydelse, dvs också för oss idag, där vi är.

På Jesus tid var fariséerna anhängare av en spiritualitet som betonade det judiska folkets kollektiva helighet i förbundet med Gud. En helighet som bara kunde bevaras om alla strävade efter att i sina handlingar uppfylla den mosaiska lagens rituella och moraliska regler. För de flesta judar var fariséerna förebilder i trons enkla lydnad, när de påminde alla om hur de borde leva. Idag hade Jesus i fariséns ställe kanske valt en opinionsbildare för klimat och rättvisa.

En tullindrivare var något helt annat än en beskedlig tjänsteman på Arlanda. Han var en landsförrädare, som jobbade för den romerska ockupationsmakten. Han tog skatt på varor som fördes in i städerna; skatt som gick till kejsaren i Rom, med undantag för en del som tullindrivaren själv behöll. Så byggde han upp en stor förmögenhet i skydd av det romerska våldet. Man kan förstå att detta var starkt ogillat och att tullindrivare var uteslutna ur Guds folk. Inte av andras diskriminering, utan av eget fritt val. I tullindrivarens ställe hade Jesus idag kanske ställt en knarklangare eller gängledare.

När vi nu förstår hur Jesus samtid såg en farisé och en tullindrivare, och tänker på att Jesus idag skulle ha sagt att knarklangaren, inte klimat- och rättviseaktivisten, var den som ”gick hem rättfärdig” efter bönen; då inser vi vad Jesus verkligen vill understryka.

För det första: låt inte skenet bedra. Det är inte alltid den som omvärlden hyllar, och som själv stärks av det, som vandrar rättfärdighetens väg i meningen försöker leva helt och fullt, ordna allt i sitt liv, efter Guds värdeskala. Denna väg måste förstås visas i handling, så vi får utgå från att tullindrivaren, eller knarklangaren, upphör med sina svåra synder. Men vägen börjar inte med självförhärligande, som fariséns bön, utan med insikten om behovet av att förändras och omvandlas av Gud för att kunna bli sitt sanna, Guds önskade, jag. Dvs tullindrivarens bön.

För det andra: vi har alla något av farisén och något av tullindrivaren i oss. Av bådas goda och dåliga sidor. Jesus uppmanar därför till ödmjukhet inför Gud. Ödmjukhet är inte självutplånande mjäkighet, utan möjliggör absolut glädje över personliga styrkor. Men en glädje som blir till tacksamhet till Gud, som ytterst har orsakat våra styrkor; en glädje som ger tillbaka dessa styrkor till Gud att använda för sin vilja. Som vår första läsning ur Syraks bok underströk: ”inför honom finns ingen mänsklig storhet”; dvs sann mänsklig storhet är alltid ett deltagande i Guds storhet. Ödmjukheten växer i den insikten. Motsatsen är högmodet.

Men ödmjukhet är framförallt att förstå att allt i, och med, mig inte är bra. Och att jag behöver låta Gud ta mer plats som fundament för mitt liv. Från mig och mina handlingar och relationer kan Guds rike bara byggas om det är Gud som gör det i mig. Den Heliga Thérèse av Lisieux talar om att sträcka fram två öppna, tomma händer till Gud. Och Jesuitordens grundare, den Helige Ignatius av Loyola, lär oss att ödmjukheten, de framsträckta händernas öppenhet, kommer i tre grader, där den första är grundläggande och de två andra steg i en önskvärd, andlig utveckling.

Den första graden är helt ”nödvändig för den eviga frälsningen” och innebär att jag ”i allt lyder Guds vår Herres lag”, med vilket den Helige Ignatius menar Kyrkans bud och oföränderliga lära, eftersom vi katoliker tror på Jesus egna ord om att han ska tala genom Kyrkan. För denna grad av ödmjukhet behöver jag kanske be om nåden att tvivel för mig till vägledning och mer insikt, istället för till öppet uttryckt ifrågasättande. Och jag kanske behöver fråga mig om inte motstånd mot den eller det som förkunnar Kyrkans lära, påminner mig om det i mig som ännu inte har vänt om. Regelbunden samvetsrannsakan och bikt, helst en gång i månaden, är viktiga vardagsverktyg här.

Den andra graden av ödmjukhet är att jag gör det till min enda önskan att alltid tjäna Gud, oavsett hur mitt liv blir, och att jag inte aktivt önskar att få hälsa, lycka, välstånd osv mer än motsatsen, utan enbart att alltid få göra Guds vilja. Oavsett vad jag har av ”livets goda”. För denna ödmjukhet kan jag regelbundet meditera bönen ”Fader vår”, som innehållet allt jag behöver, och särskilt den strof som säger ”ske din vilja”, när ju mina instinkter ofta inget hellre vill än att tala om för Gud hur han borde handla.

Den tredje graden av ödmjukhet är mest fullkomlig enligt den Helige Ignatius. Den betyder att jag, där jag kan, alltid ska välja det som gör mig mest delaktig i det lidande som drabbade Herren Kristus i form av ogillande, hat och förolämpningar. Bara då vet jag att jag helt och fullt har följt honom och gjort allt det han älskade och ogillade till det jag älskar och ogillar. För det går emot det världen älskar och ogillar. Som Ignatius själv formulerar det, bygger denna grad av ödmjukhet på att jag själv ”önskar att hellre bli ansedd som inbilsk och dåraktig för Kristi skull … än att bli betraktad som vis och klok i denna värld”. I det jag säger och gör.

Denna grad av ödmjukhet är svårast att ta emot. Men de gånger som jag har höjt rösten eller agerat för de betryckta, för att tala med vår responsoriepsalm, för det som är sant och gott trots att världen tycker annorlunda; de gånger jag har upplevt andras ogillande för det – kanske har jag då redan något av denna ödmjukhet att tacka för och be om mer av[1], tillsammans med Aposteln Paulus förtröstan i andra läsningen ur Andra Timotheosbrevet, om att trots att ingen ”trädde … upp till min hjälp … Herren skall rädda mig från allt ont”?

För att kunna räcka fram våra händer till Gud att fylla, etablera den första gradens ödmjukhet och vandra mot de andra två, behöver händerna tömmas på det vi och andra har stoppat dit. Då är vi tillbaka till tullindrivarens bön, erkännandet av den fulla sanningen om mitt liv för Jesus barmhärtiga förlåtelse och helande. Varför inte be den tyst för dig själv, nu när du strax tar emot Kristus i den Heliga kommunionen, för att han ska kunna verka mer inifrån dig? Varför inte inleda varje dag med den bönen: ”Gud, var nådig mot mig syndare”?

 

 


[1] Alla citat av S:t Ignatius av Loyola i referatet av de tre graderna av ödmjukhet kommer från Andliga Övningar, p. 164-168.

Skriv en kommentar

Translate »