20:e söndagen under året (årgång C), 2019-08-18: När Guds kärlek är dömande

Pater THOMAS IDERGARD SJ

Predikan för 20:e söndagen under året

2019-08-18

Årgång C: Jer 38:4-6, 8-10; Ps 40; Heb 12:1-4; Luk 12:49-53

S:ta Eugenia katolska kyrka, Stockholm (högmässan)

 

Kära systrar och bröder i Kristus,

I dagens evangelium hörde vi Herren säga att han ska ”tända en eld på jorden” – formuleringen på grekiska, evangeliernas originalspråk, är egentligen starkare, ”kasta en eld” – liksom att han inte ska skapa fred utan ”splittring”. Det låter ju som Gamla Testamentet! Visst är det så. Och det mycket viktiga som detta säger om Jesus hela mission, kan vi bara förstå, om vi gör upp med en fördom som tyvärr har fått fotfäste i kristenheten och Kyrkan. Fördomen att Gamla Testamentets Gud skulle vara någon helt annan än Nya Testamentets.

Men det är förstås samme Gud som uppenbarar sig i hela Bibeln och i den kyrkliga traditionen. För ett av attributen som gör Gud till Gud är oföränderlighet. Skulle Gud ändra sig skulle han vara underkastad villkoren i tid och rum, av vilka förändring är det centrala, och därmed inte vara Gud. I sin uppenbarelse genom frälsningshistorien agerar Gud emellertid, för att tala med den Helige Ignatius av Loyola, som en lärare, som stegvis bygger upp människans kunskap om Gud. T ex etablerar han först rättvisan med straffet för synden, för att sedan kunna förklara barmhärtigheten.

Gud utvidgar också stegvis sitt förbund med människan. Från ett par, via en familj, vidare till ett hushåll, därifrån till ett folk och sedan till en nation. Där slutar Gamla Testamentet. I denna nation blir Gud människa, och med Jesus Kristus liv, död och uppståndelse fullbordas och utsträcks förbundet till alla världens folk. Det berättar Nya Testamentet om, och för så det Gamla till sitt slut. Vi kan bara lära känna Jesus Kristus och få en relation till honom i en tro som frälser, om vi förstår att han är fullbordandet av alla löften Gud ställt ut i sina tidigare förbund, och förberett genom Israels lag, tempelkult och profeter.

Det är den Gud som är god, inkluderande och barmhärtig som med Jesus ord idag framstår hård och dömande. Att vara ”dömande” är nog i vår tid den enda last som får kritiseras. Budet att man får vara hursomhelst bara inte dömande gäller kanske i den sekularistiska liberalismen, men inte för Bibelns vittnesbörd om Gud: Gud ärdömande. Den Gud som i Gamla Testamentet förgör Sodom och Gomorra och profeten Elias fiender med eld, blir människa i Jesus Kristus i det Nya Testamentet. Inte för att nu tända en mysig liten brasa, utan för att fortsätta ”kasta eld”, ja, t o m splittra familjer!

Men säger inte änglarna i Julnatten att han är en fridsfurste? Uppmanar han inte oss att älska, och inte hämnas på, våra fiender? Absolut! Så för att få ordning i de skiftande utsagorna om Gud Fadern och Sonen, och besegra fördomen som ”löser” det påstådda ”dilemmat” på ett billigt sätt, måste vi förstå hur Guds kärlek upplevs i en värld som är fallen i synd, dvs präglad av människans val att göra sig själv till Gud. För Gudärkärlek; rakt igenom; hela tiden; då, nu och imorgon. Han ändrar sig aldrig. Guds kärlek är ingen flyktig känsla, utan en akt av hans eviga vilja av vårt bästa. Dvs vår omvändelse från synden, att vi tror att vi definierar gott och ont, till sanningen, skönheten, godheten och glädjen i Gud. Med start här och nu, och fullbordad i den kroppsliga uppståndelsen på den yttersta dagen. Detta är evangeliet – inget annat, hur viktigt och bra det än må vara: hoppet om att få uppstå med och som Kristus. Om du som kristen förkunnelse hör sådant som du lika gärna kan höra på ett politiskt möte till höger och vänster eller i en talkshow på TV; ja, då kan du vara säker på en sak – du har i alla fall inte hört evangeliet!

Den Helige Thomas av Aqunio har påpekat att allt som tas emot tas emot utifrån mottagarens tillstånd. När Guds kärleksljus bryter in i en värld som täcks av syndens mörker, det vi kallar arvsynden, blir det för oss som för någon som befriats från en vecka i en nattsvart grotta och plötsligt upplever dagsljus. Först smärtsamt och jobbigt.

När Jesus, Guds ljus, säger att han splittrar är det inte för att vara elak, utan för att få oss att bryta med den falska freden av våra egna definitioner av det goda och istället söka en fred byggd på sanning. Sanningen om oss som människor och vad Gud, den som skapat oss och ger oss existens, vill med oss för vår eviga lycka och glädje. Sanningen kräver att vi tar ställning. I en och samma familj, en och samma vänkrets osv, kommer vi alltså få leva med splittringen av att några har sagt ja, andra sagt nej, åter andra inte bryr sig.

En god pianolärare som undervisar en självlärd ackordkompare måste först bryta ner spontanklinkandets stil, för att ge plats åt den smäckra sonaten. På samma sätt behöver Jesus bryta ner, bränna upp, syndens falska ordning i oss för att ge plats för Guds, som är och ger evigt liv; göra våra steg ”fasta”, som vår responsoriepsalm uttryckte det. Vår samverkan med detta i tro, är omvändelsen. Den, som vi behöver göra ständigt, är inte alltid enkel. Men ju mer plats Guds ordning får ta i oss, desto mer upplever vi hur Gud bär.

Det finns alltså ingen motsättning mellan Guds kärlek och Guds hårdhet; mellan Guds dömande och Guds förlåtelse; mellan Guds vänlighet och Guds krav. Det finns ingen motsättning mellan Gamla och Nya Testamentets Gud. Allt som tas emot, tas emot utifrån mottagarens tillstånd. För det i mig som är i andlig ordning upplever jag Guds kärlek, vilja av mitt bästa, som behaglig, tröstande och angenäm. Men för det i mig som är fast i synd och dysfunktion, upplever jag samma kärlek som en dömande eld. Då gäller det bara, som vår andra läsning ur Hebréerbrevet uppmanade, att ha ”blicken fäst vid Jesus” för ”att vinna den glädje som väntade honom”. Dvs främst att ta emot kraften Gud ger för omvändelsens olika uppoffringar i Kyrkans lära och sju sakrament, i helgonens exempel, i bön och fasta.

Jesus har gett oss Kyrkan som sin eldkastare. Precis som profeten Jeremia i vår första läsning idag, kommer Kyrkan aldrig att upplevas som vare sig politiskt eller individuellt korrekt. Inte av makthavare och opinioner, inte av dig och mig. Sådant är hennes uppdrag. Hennes tro och lära – överlämnad av apostlarna från Herren, och som Kyrkan inte får ändra men ska föra vidare och förklara i alla tider – kommer alltid att utmana, ja, förarga, när den kastar Jesus eld in i varje vrå av vår själ där den behöver brinna. För att göra oss alltmer heliga, till för Honom. Det är inte vår bekvämlighet nu som är målet, utan våra själars eviga frälsning.

Denna Kyrkans otacksamma men helt avgörande uppgift av sann kärlek, har den engelske, katolske författaren G.K. Chesterton elegant sammanfattat så här: ”Jag behöver inte en kyrka för att tala om för mig att jag har fel när jag vet att jag har fel; jag behöver en kyrka som talar om för mig att jag har fel när jag tror att jag har rätt”.

Låt oss nu förenas i bekännelsen av denna vår Kyrkas tro, för att därefter i tacksamhet ta emot Kristus, med hans kärleks tröst och eld, som bara Kyrkan kan ge oss, sant och verkligt närvarande i den Heliga Eukaristin. Amen.

 

Skriv en kommentar

Translate »