14:e söndagen under året (årgång A), 2020-07-05: Jesus milda ok – att i lydnad tänka med Kyrkan

Pater THOMAS IDERGARD SJ

Predikan för 14:e söndagen under året

2020-07-05

Årgång A: Sak 9:9-10; Ps 145; Rom 8:9, 11-13; Matt 11:25-30

S:ta Eugenia katolska kyrka, Stockholm (högmässan)

 

Kära systrar och bröder i Kristus,

I antikens Mellanöstern hade barn ingen central ställning. Barn sågs mest som en förlängning av föräldrarna, som instrument för de vuxnas vilja, ofta gratis arbetskraft. När Jesus i dagens evangelium prisar Fadern för vad han har ”uppenbarat … för dem som är som barn”, har han i den föregående passagen just fördömt invånarna i städerna längs hans missionsväg för att ha avvisat honom, trots de mirakel han uträttat där.

Att Jesus ser dem som fortsätter tro på och följa honom ”som barn”, i kontrast mot ”de lärda och kloka”, är ingen kritik mot lärdom och förstånd i sig, men en varning för självbilden att på egen hand ha tänkt ut allting bättre än Gud som blir människa för att ge oss verklig kunskap, eftersom den självbilden hindrar gemenskapen med Gud. Bara den som inte sätter tilliten till sin egen förmåga främst, kan ta emot Guds erbjudande om frälsning, dvs räddning från döden av döden till det eviga livet i Kristus. Jungfru Maria är vårt bästa exempel på denna barnaskapets hållning.

Jesus talar om att vi ska lära av honom ”som har ett milt och ödmjukt hjärta” och beskriver lydnadens mildhet och ödmjukhet. Att Jesus inte tänker på ett urvattnat och oklart budskap, som många idag misstar för kristen ödmjukhet, står klart av att han just har deklarerat sig dela gudomlig natur med Fadern och vara den som förklarar Gud, den vi behöver ta emot för att kunna ta emot Fadern, och därmed den enda modellen för hur vi ska vara. Klartext kan man kalla det. Behövs för frälsningen – och för ödmjukheten.

Lydnadens mildhet och ödmjukhet symboliserar Jesus med ”oket”. Vi kan lätt tolka det som börda, men återigen måste vi se det i den antika, judiska kontexten – och alltså inte i vår, för att vi skulle vara så mycket mer avancerade, eller ställa så många nya frågor, vilket absolut inte stämmer. Att ta på sig ett ok var, på Jesus tid, bildspråk för att någon som ville bli skriftlärd valde att utbildas av en bestämd rabbin med en bestämd tolkning av Moses lag. Dvs oket stod för ett bestämt, valt ”teologiskt läger”.

Vilket är då Jesus ”läger”? Inte Lagen, eller en viss tolkning av den, utan Lagstiftaren, dvs Gud, dvs han själv. Med hans ok på sig ser man världen och sig själv med Guds ögon: med kärleken, Guds vilja av vårt bästa, dvs vår frälsning, och nåden, Guds frivilliga gåva av sig själv för det. Med hans ok blir han vårt rättesnöre i allt: relationer, sysselsättningar och förhållningssätt till oss själva och världen, i stort och i smått. Jesus blir Herre, ”konung” som vi sjöng i responsoriepsalmen, i våra liv; den värdeskala som vi ska använda vår fria vilja att ordna allt efter. Kyrkan är hans verktyg för detta. I Kyrkans oföränderliga lära, dvs bud och förbud, möter vi kärleken, Guds vilja av vårt bästa, konkretiserad för oss att kunna sträva efter, så att kärleken till Gud visar sig i kärleken till det Gud älskar. Och i Kyrkans sju sakrament möter vi nåden, Guds gåva av sin verkliga närvaro i materia som tillförs vår materia för att stegvis omvända och omvandla oss, göra oss heliga, helt och fullt till för Gud; till Guds händer och fötter, verktyg för sanning och kärlek i världen.

När Aposteln Paulus i vår andra läsning idag skiljer mellan ”anden” och ”köttet” ska det inte uppfattas som en uppdelning av kropp och själ där det kroppsliga skulle vara ont. Tvärtom vet vi att Gud finner allt han skapar gott, för att han har skapat det. Aposteln talar istället om två principer, där ”anden” är Kristus ok, den gudomliga viljan, och ”köttet” det i våra liv som inte är förenligt med Guds vilja så som den uppenbarats av Kristus och på hans uppdrag förklaras av Kyrkan. ”Köttet” beskriver arvsyndens logik.

Det frälsande förhållningssättet till andens princip uttrycks av den Helige Ignatius av Loyola i hans regler för att tänka med Kyrkan, dvs konkret bära Jesus ok, där han uppmanar varje kristen att ”lovorda alla Kyrkans bud, genom att med ett raskt sinne söka skäl för deras försvar och absolut inte till deras bekämpande”[1]. När vi faller för frestelsen att tänka istället för Kyrkan, i tron att vi tänker bättre, likt de ”lärda och kloka” som avvisade Jesus, och enkelt tar på oss olika ok som inte är Kristus, inte följer andens princip, och ersätter Gud som mål för våra liv med sådant som är skapat och förgängligt, uppstår alltid förvirring, splittring, begär som bara växer ju mer vi tillfredsställer dem och besvikelse; slutligen också existentiellt, när vi ser att det vi bygger på oss själva och vår egen förmåga obevekligen måste duka under med vår begränsning i tid och rum.

Mot allt detta beskriver Jesus den levda tron på honom, dvs lydnaden till Kyrkans bud, som ett ok som är ”skonsamt” och ”lätt”, och ger ”vila”, t o m vila för själen, dvs det som formar och bestämmer hela vårt fysiska vara. Denna vila är den inre frid som består av att livet förankras i något som är större än mina förmågor och inte dukar under av mina begränsningar. En förtröstan på att genom tron få dela Kristus seger över döden, vilken gör att vi kan möta livets lidande och smärtor med ett hopp som förblir i botten på allt. Nu kan vi se ”oket” som förbindelsen mellan två oxar som drar ett tungt lass – dvs det som förbinder mig med Jesus, ger mig kraft av hans kraft när jag inte orkar.

Och så förstår vi att hans vila, den gudomliga, inre friden, mitt i mödan, är vad som menas med sabbaten, människans vila i Gud. Den börjar, ja förutsätter, att jag, precis som barnet i antiken, förstår att mitt liv slutligen inte handlar om mig, inte är mitt individuella projekt. Utan handlar om att jag ska bli den som Gud tänkt, som älskade mig till existens och känner mina behov långt mycket bättre än jag själv.

Profeten Sakarjas bok, som vår första läsning hämtades ur, var mycket viktig för Jesus, t ex när han planerade intåget i Jerusalem på Palmsöndagen. Vi känner igen scenen: han kommer som en kung men inte på en stridshäst, dvs inte som en jordisk härskare, utan som den som kommer med Guds fred och frid, ”ridande på en åsna”. Om han, Världsalltets Konung, kunde inleda den viktigaste insats som någonsin gjorts och kommer att göras – frälsningsverket på korset – med att ta hjälp av en åsna, då kan han också, för att bygga vidare på Guds rike, ta hjälp av mig och dig! Ja, kära systrar och bröder, vi behöver bara ta emot honom när han ger sig till oss, som nu strax i den Heliga Eukaristin, och tillåta honom att dela sitt frälsande ok med oss. Amen.

[1] Andliga övningar 361

Skriv en kommentar

Translate »