Tionde söndagen under året (B), 2018-06-10

Pater THOMAS IDERGARD SJ

Predikan för Tionde söndagen under året

2018-06-10

Årgång B:1 Mos 3:9-15; Ps 130; 2 Kor 4:13-5:1; Mark 3:20-35

S:ta Eugenia katolska kyrka, Stockholm (08:00-mässan)

 

 

Kära systrar och bröder i Kristus,

Man hör ibland påståendet att Kyrkan inte ska prata så mycket om synd. Det finns flera goda avsikter bakom den tanken, som att den kristna förkunnelsen behöver ha barmhärtighet och försoning i centrum. Och det är sant. Men slutsatsen blir ändå fel.

För att kunna förstå Guds barmhärtighet måste vi förstå synden som ett brott mot hans rättvisa. Evangeliet är att Gud blivit människa och så offrat sitt liv för att frälsa oss; öppna en väg för oss genom våra synder, och deras yttersta konsekvenser, till sig och den ”eviga härlighet” som Aposteln Paulus beskriver det i dagens andra läsning ur Andra Korintierbrevet. Med andra ord: vi kan inte förkunna den Gud som har ”makten att befria”, som responsoriepsalmen uttrycker det, den vars kärlek och barmhärtighet möter oss i Jesus Kristus, utan att tala om att det som vi behöver befrias ifrån inte är någon annanstans, i någon ”social struktur”, eller någon annans fel. Utan finns i var och en av oss.

Därför hör vi också i vår första läsning ur Första Moseboken om syndafallet i människans urtillstånd vilket skapar den dysfunktionalitet vi kallar arvsynden och som vi alla föds in i. Det handlar om en olydnad mot Gud, framdriven av en bristande tillit, en rädsla att Gud kanske inte vill vårt bästa.

Men den förbjudna frukten från ”trädet som ger kunskap gott och ont”, som det heter tidigare i texten, betyder inte att Gud vill hindra oss från att få kunskap. Den symboliserar rätten att avgöra vad som är just gott och ont. En rätt som exklusivt tillkommer Gud som genom sitt eget väsen av godhet alltigenom är alltings enda riktpunkt.

Istället för att samarbeta med honom för vårt och skapelsens sanna bästa, tar vi hans plats i våra och andras liv för att själva definiera vad som är gott utifrån vad som passar oss. Dvs precis den inställning som i vår tid sammanfattas med den sekularistiska liberalismens enda moraliska bud: ”om det bara känns rätt för dig och du inte direkt skadar någon annan kan du göra vad du vill”. Dvs borta är Gud, Guds ledning och Guds plan. Kvar blir fångenskapen under våra egna begränsningar, oförmågor och brister.

Mot allt detta kommer Jesus i dagens evangelium med lydnadensom vägen tillbaka till Gud. Jesus säger att vår relation med Gud kan nå samma bindande djup som familjens blodsband: ”Den som gör Guds vilja är min bror och syster och mor.” Han vill erbjuda oss den nåd som gör oss till det som han är av sin natur: förenade med Gud.

Instinktivt skyr vi ”lydnad”, både som begrepp och fenomen. Den omyndigförklarar oss, känner vi. Gör oss till små barn. Vår syndfullhet får oss helt följdriktigt därför att producera ”gudsbilder” som inte ställer några krav, inte har några villkor. Men på många språk kommer ordet ”lydnad” ur ordet ”lyssna”. Och lydnaden för Gud är detsamma som att lyssna på vad Gud vill säga. För i djupet av dem vi är finns en längtan som bara kan fyllas av Gud: ”vårt hjärta är oroligt tills det finner vila i dig”, som den Helige Augustinus skriver. Det är en oro som inte stillas av att vi får göra vad vi känner för. Vilan vi alla innerst inne söker är den grund för vår existens som inte är avhängig våra egna prestationer, framgångar och begränsningar. Den grund som har skapat oss, som upprätthåller allt och som kallar oss till sig.

Hela vårt liv borde därför vara inriktat på att lyssna till Gud så som han visat sig i Jesus Kristus och som den Helige Ande genom Kyrkan gör närvarande i alla tider. Jesus ger oss möjligheten att förena oss med honom och hans lydnad, och därmed med Guds vilja. Inte minst när han, som nu strax, ger sig åt oss i den Heliga Eukaristin, där vi inbjuds att alltmer bli vad vi äter. Men också genom övriga sakrament, Kyrkans lära, förkunnelse och gemenskap, och inte minst genom vår personliga bön. Där ”ske din vilja” på en och samma gång är den största utmaningen att säga helhjärtat och det mest andligt mogna och mest fria förhållningssättet.

Sann frihet är inte frånvaron av det som går emot vår ofta ganska inbillade autonomi. Sann frihet är befrielsen från fångenskapen under våra egna begränsningar till vilan i det goda själv, med Kristus i Gud. Det ”vara” ur vilket vårt ”göra” blir som hans medarbetare. Med honom, inte mot honom. I den evighet som redan har börjat.

 

Skriv en kommentar