Pater THOMAS IDERGARD SJ
Predikan för Kristi Himmelsfärdsdag
2019-05-30
Årgång C: Apg 1:1-11; Ps 47; Ef 1:17-23; Luk 24:46-53
S:ta Eugenia katolska kyrka, Stockholm (08.00-mässan)
Kära systrar och bröder i Kristus,
När apostlarna hade sett Jesus försvinna ur deras synfält för gott, återvände de till Jerusalem ”under stor glädje”, hörde vi i evangeliet nyss. Ingen sorg, inte ens vemod för att de nu aldrig mer i tid och rum skulle få se, prata och umgås med sin Mästare; den Levande Gudens avbild, Ordet som blivit kött och vistats bland dem. Nej, bara stor glädje.
Av det kan vi dra en viktig slutsats om denna dags verkliga innebörd. Jesus har inte ”åkt upp, bort och iväg” till en distanserad plats. Nej, han har bara dragit sig undan den synliga realiteten för att kunna vara helt och överallt närvarande i den osynliga. Som det inre ögats ljus, som vår andra läsning ur Efesierbrevet uttryckte det. Och eftersom apostlarna slutligen har lärt sig att lita på Jesus i allt, litar de på hans löften om att han alltid ska vara med dem, oavsett vad det yttre ögat visar.
Tiden mellan sin uppståndelse och himmelsfärd har Jesus använt till att etablera sin Kyrka och instruera dess första biskopar, dvs apostlarna, i den tro som de ska bevara och föra ut i världen, ”till jordens yttersta gräns”, som Jesus själv uttryckte det i vår första läsning ur Apostlagärningarna. Hans närvaro fr o m nu är just genom Kyrkan, som bara om tio dagar ska få det hon slutligen behöver för att kunna bära denna närvaro, dvs den Helige Ande. Och så kunna vara hans kropp, den som utför hans vilja, i världen. Tills han kommer åter och fullbordar allt.
När Jesus går ut ur den personliga synlighetens realitet är den skapade materian redo att lyftas in i Treenighetens eviga realitet. När det sker blir bandet av kärlek i Treenighetens liv, dvs den Helige Ande, som på ett unikt sätt ges åt Kyrkan, del av världens synliga realitet. Så är Kristi himmelsfärd ett utbyte: det fysiska går in i det andliga och det andliga utgjuts över det fysiska. Gud visar sig som ”konung över hela jorden”, som vår responsoriepsalm beskrev det.
Gud och skapelsen är förenade, trots människans alla försök att göra precis tvärtom. Den som tror på Jesus Kristus och lever av Kyrkans förkunnelse och sju sakrament, kan redan här i tid och rum av Anden göras alltmer delaktig i den andliga realitet som också förändrar och förnyar allt fysiskt. Det är inget avlägset eller platonskt ideal, utan en verklighet som också innefattar det fysiska, vår och alltings materia, och som vi erbjuds genom övernaturlig nåd, dvs Guds frivilliga gåva av sig själv.
Därför är Kristi himmelsfärd för apostlarna inte något avsked, utan nästa kapitel i deras liv med Jesus Kristus. Jesus är med Kyrkan, och därmed också med oss här idag, på ett helt unikt sätt. Aldrig som ett minne som lite pliktskyldigt vårdas med jämna mellanrum. Utan i ett ständigt, levande nu. I Kyrkans nu. Dvs Guds nu i världen. Det som ensamt omvänder, förändrar och omvandlar; det som heliggör.
Idag blir det därför relevant att jag frågar mig: Förstår jag att jag är en del av detta gudomliga nu, en lem i Kristus kropp, med uppgift att utföra hans verk? Var i mitt liv vittnar jag då om hans uppståndelse och det löfte som den är, för den som vill tro? Med den frimodighet Anden gav apostlarna, och i dopets och konfirmationens sakrament har gett mig? Eller har jag tillåtit den frimodigheten att gömmas och döljas? Hur kan jag ge den till Jesus för att hans Ande kan ge den liv igen? Hur kan jag bättre låta mina relationer och allt det jag gör fyllas och tas i anspråk av Jesus och hans Ande?
Förstår jag att Kristi himmelsfärd inbjuder mig att här och nu ge mitt ja till den samverkan som påbörjar och fortsätter min egen himmelsfärd; mitt eviga liv med Gud?