Jesus lever inte ”i mitt hjärta”. Jesus lever. Punkt. Och det förändrar allt! (Påskdagen, 2022-04-17)

Pater THOMAS IDERGARD SJ

Predikan för Påskdagen – Kristi uppståndelse

2020-04-17

Apg 10:34, 37-43; Ps 118; Kol 3:1-4; Joh 20:1-9

S:ta Eugenia katolska kyrka, Stockholm (högmässan)

 

Kära systrar och bröder i Kristus,

Den grav där en stendöd man hade lagts på fredagen, var tom på söndagen. På frågan om vad som hänt, hänger sanningen i den kristna tron, och, därmed förstås, dess ursprungliga och, som Andra Vatikankonciliet menar, mest fullständiga form, den katolska.

Genom ägaren, en medlem av templets Stora råd, var platsen för Jesus grav känd i Jerusalem. Flera, olika historiska källor rapporterar att den oväntat var tom, inklusive dem som velat Jesus avrättning och nu blivit den tidiga Kyrkans stora motståndare, tempelprästerskapet i Jerusalem. Det kan alltså inte handla om ett kristet påhitt.

I kunskapsteorin räknas personliga vittnesmål som en källa till objektiv kunskap. Det blir konkret i både rättsskipning och historieskrivning, där inbördes samstämmighet, intern konsistens och svaga alternativa förklaringar ger goda skäl att anta att ögonvittnens intyg om en händelse är sanna.

Så också med Jesus uppståndelse. Säkerheten om att den är sann, vilken får oss att bygga våra liv på den, ges bara genom tron, i meningen tilliten till att det är Gud som uppenbarar det för Maria från Magdala och via henne till apostlarna, Kyrkans första biskopar. Men tillsammans med många andra blir de just också väldokumenterade, och kunskapsteoretiskt legitima, ögonvittnen under hela 40 dagar.

Som ett av dem, den Helige Petrus, framhåller i vår första läsning ur Apostlagärningarna, är Jesus uppståndelse den slutliga bekräftelsen på Jesus självanspråk medan han levde, att vara Guds Son, i delad gudomlig natur med Fadern, och därigenom den enda vägen till Fadern. Tron på Jesus uppståndelse avvisar alltså det som var vanligt i Romarriket och idag kallas ”religionspluralism”, till förmån för att det är den kristna tron som bär den sanna uppenbarelsen av Gud. Guds människoblivande i Jesus Kristus, och hans död och uppståndelse, är något som Herren har gjort”, som vår responsoriepsalm uttryckte det. Inte någon människa. Ingen efterhandskonstruktion.

Men bara för att ett liv i och av uppståndelsen kräver tro, tillitsfullt omfamnande av övernaturlig nåd, Guds frivilliga gåva, omöjligt för oss att manipulera, är förnuftet inte bortkopplat. Tvärtom går det finna argument för varför tron på Jesus uppståndelse är rimlig, liksom för att försöken att förklara den tomma graven utan uppståndelsen blir oförnuftiga.

I dagens evangelium hörde vi hur Johannes kommer fram till graven först, men lämnar plats åt Petrus. Kyrkofadern John Scotus ser i händelsen en bild av hur Petrus representerar tron, tilliten till Gud som vårt svar på uppenbarelsen när vi omfamnar den som sann, och hur Johannes representerar förnuftet, som kommer i trons sällskap och hjälper att bättre förstå vad tron först fick oss att se.

Bortförklaringarna av uppståndelsen faller alla på fakta- eller rimlighetsmässiga grunder. En simpel gravplundring? Orimligt, då plundrare skulle tagit de dyrbara linnetygerna och lämnat kvar liket, inte tvärtom. Var Jesus bara skendöd? Omöjligt, givet villkoren vid romerska avrättningar där soldaterna själva avrättades om de lät en dödsdömd undkomma. Och den idag vanligaste förklaringen, att alla ögonvittnen skulle vara offer för en ”masshallucination”, är oförenlig med psykologisk vetenskap som säger att hallucinationer är individuella och kortvariga. Den amerikanska, ateistiska psykiatrikern Roberta Waters har t o m konstaterat att sannolikheten för att många personer under en tid av 40 dagar skulle haft samma hallucination faktiskt är lägre än sannolikheten att någon uppstår från de döda!

Vi kommer alltså inte ifrån den fysiska, kroppsliga uppståndelsen, miraklernas mirakel, som förklaring till den tomma graven. Insedd med trons ögon. Med goda förnuftiga skäl för sig. En sann, verklig händelse, om än helt unik. Sann, oavsett om man tror det eller inte.

Att försöka undvika att, i världens ögon, verka omöjlig och säga att ”Jesus är i alla fall uppstånden i mitt hjärta”, blir faktiskt förolämpande mot Maria från Magdala, apostlarna och alla övriga ögonvittnen, inte minst de som gick i döden för det som fysiskt hade hänt. När jag håller uppståndelsen för sann och förstår vad den betyder, blir det min persons absoluta kärna och lever Jesus i just mitt hjärta. Men han lever, oavsett. Och bara tron att det är ett objektivt faktum kan frälsa, annars finns det ju inget riktigt, evigt liv att bli frälst till.

Uppståndelsen betyder att det finns en realitet bortom den vi ser och vet kommer att upphöra i tiden och rummet, från galaxer till sommarens trollslända, inklusive oss och allt det vi skapar, liksom tiden och rummet självt. Den realiteten är Guds realitet, Guds rike; den evighet som det kristna livet här och nu betyder att börja växa in i och bli till ”ett osynligt liv tillsammans med Kristus hos Gud”, som vår andra läsning ur Kolosserbrevet beskrev det.

Hur? Jo, genom att näras av sakramentens nåd och Kyrkans lära, före allt annat. Vårt fokus måste vara att tänka ”på det som finns där uppe, inte på det som finns på jorden”, som andra läsningen uppmanade; dvs alltid låta strävan efter himlen styra prioriteringen av tid och kraft. Paradoxalt nog kommer det att påskynda den gamla, ännu synligt rådande, världens omvandling, och därmed bortvittrande, för fullkomnandet i, det fullständiga genomsyrandet av, Guds form.

Uppståndelsen betyder också att världens tyranner, stora och små, kan vara säkra på nederlag, ett budskap särskilt hoppfullt just idag. Korsfästelser var ett uttryck för Romarrikets maktutövning, byggd på våld. Men Jesus uppståndelse visar att besinningslöst hat och våld, ja, t o m död, inte har sista ordet. Och Rom faller, undergrävt bl a av Kyrkans och uppståndelsens nya ordning. Det ska gälla för alla dess synliga och osynliga efterföljare. Jesus säger själv i Johannesevangeliet, strax före sin död, att när han ”blir upphöjd från jorden”, dvs korsfäst, för att ”dra alla till mig”, dvs slutligen etablera brofästet för Guds rike, så blir det ”domen över denna världen” med vilken ”denna världens härskare”ska ”fördrivas”[1].

Med Guds rikes slutliga inbrott genom uppståndelsen, kommer rättvisan. Den upphävs inte av Guds barmhärtighet. Istället tar barmhärtigheten avstamp i rättvisan, när rättvisans insikt blivit till omvändelse och beredvillighet till bot, i proportion till konsekvenserna av synder och brott.

Bara om den kristna trons centrala påstående är sant – att Jesus Kristus kroppsligen har uppstått från de döda och ger oss löfte att få dela detta nya, eviga liv, vad som än händer oss här – bara sliter döden inte sönder något, annat än tillfälligt. Bara har döden, och rädslan för den, ingen makt. Bara kan den gudomliga kärleken, det fullständiga självutgivandet som inte räknar vinst eller förlust, leva. Och bara finns verkligt hopp.

Precis som i fråga om Jesus gudomliga natur finns det ingen ”tredje ståndpunkt”, ingen klassisk, svensk ”mellanväg”, i förhållande till hans uppståndelse. Om den inte är objektivt sann, är allt som kristen tro och Kyrkan sysslar med ett stort skämt. Men om vi litar på ögonvittnena och Kyrkans bekännelse, förstår vi att det är av detta som var och en av oss får vår livsuppgift: att i strävan ”efter det som finns där uppe” dela den sant Glada Påsken, den fysiska uppståndelsens realitet, med så många vi bara kan. Amen.

 


[1] Joh 12:31-32

Post a comment

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.