Gud blev barn – julnatten 2020

Gud blev barn

Häromdagen i bokhandeln. Några kunder tittar på böcker, en annan håller på att betala julkrubbsfigurer, ett par talar tystlåtet med varandra. Dörren öppnar sig och en mamma med barnvagn stiger in i butiken. Gissa vad som hände. – Riktigt: alla sysselsättningar i bokhandeln tog plötsligt slut. En efter en sökte sig till barnvagnen och tittade på det sovande barnet som var några veckor gammalt. Allas ansikten utstrålade salighet, ett småleende på allas läppar, en helt förändrad stämning. Alla hade glömt sig själva och var som trollbundna av det lilla barnet i vagnen. Vad hade detta barn gjort? Ingenting, absolut ingenting! Men ändå något stort. Det gav sig själv i gåva åt de kringstående utan att ens ana det.

Behöver vi säga mer om varför Gud blev barn? Han hade väl lika bra kunnat visa sig som vuxen, någon som plötsligen dyker upp från ingenstans, förkunnar budskapet om riket och samlar lärjungar kring sig. Men nej, Gud valde ett helt människoliv. Det finns förstås ett teologiskt skäl för det. Allt i människans liv skulle frälsas – från första början av hennes tillblivelse till hennes ofta smärtsamma död. I och med att Guds Son går genom allt detta helar och helgar han det.

Men just barnet berör så många människor djupt inne på ett elementärt sätt. Och kan inte det också innebära ett teologiskt budskap? Om vi nu tar det på allvar att Gud visat sig i Jesus, så måste han också uppenbara sig i Jesu barndom. Vad får vi se där?

Ett barn är i högsta grad beroende av sina föräldrar och sin omgivning; det klarar sig inte på egen hand. Det skriker i ordets egentliga och överförda bemärkelse: Ta hand om mig, bry dig om mig! Och människans naturliga reflex är så gott som alltid att ta hand om detta lilla barn, beskydda det, rädda det. Barnet väcker de bästa krafterna till liv i oss: vi vill ställa upp för detta liv som är så påtagligt i det lilla barnet; vi vill främja det som ofta ter sig så bräckligt och hotat.

Med tanke på det får vi kanske säga: Gud vill behöva oss. Han ger oss tillfälle att ta hand om sin sak. I Jesusbarnet skriker han praktiskt taget: vänd dig till mig! Ett mer elementärt rop finns nog inte. Etty Hillesum, en holländsk judinna som gasades ihjäl i Auschwitz, var inspirerad av detta rop och skrev 1942: »Jag ska hjälpa dig, Gud, så att du inte överger mig.« Ett vid första påseende konstigt resonemang: hon hjälper Gud så att han inte överger henne. Etty har förstått något av Jesusbarnets budskap, av den Gud som vill behöva oss. Hon ville i koncentrationslägret försvara Guds boning i människan; bli hans medhjälpare i en utsiktslös situation. Och just den hjälp hon ger, förbinder henne intimt med Gud. Hon blev Guds medhjälpare.

Hur är det då med Guds allmakt? Jo, vi har nog ofta en felaktig uppfattning om den. Jesusbarnet i all sin svaghet var starkare än dåtidens makthavare som bävade inför den nyfödde konungen. Är inte den allsmäktig som kan avstå från sin makt och göra sig ringa? Som frivilligt tar på sig korsets skändliga död? En dårskap för många än idag. All mänsklig vishet har i Jesus kommit på skam.

Ett spädbarn lämnar så gott som ingen oberört. Tänk på scenen i bokhandeln! Barnet måste älskas. Vill Gud göra det lätt för oss att älska honom? Får vi säga att han visar sig vara en klok pedagog som tar oss i handen för att leda oss vidare till den fulländade kunskapen om honom, och i honom om oss själva? Vill han göra våra hårda hjärtan mjuka och därmed mottagliga för hans hemlighet?

Barnet lever inte av att jämföra sig med andra. Det var inte en slump Jesus att valde just ett barn som exempel, när lärjungarna hade bråkat om vem som är störst i himmelriket. Barnets förväntan vänder sig uppåt, inte neråt. Dess tillvaros bägare är öppet uppåt. Det förunderliga med denna blickriktning är att den är både mottaglighet och gåva. Barnet tar emot allting, samtidigt som det ger så mycket mer. Barnet är en gåva medan det tar emot. I mottagandet blir det en gåva.

Barnet visar oss Jesu blickriktning. Han levde helt och hållet av Fadern, tog emot allt från honom. När han bad, såg han upp mot himmelen, var idel öppenhet mot Fadern. Och i denna öppenhet hände det sig att han blev en gåva till alla. Han hängav sig åt Fadern och åt världen, medan han tog emot allt från Gud.

Det här är inte någon barnromantik, inte heller harmlösa tankar. Den som är helt öppen och som ännu inte har eller frivilligt avstår från försvarsmekanismer, är i fara. Jesusbarnets öppna famn förebådar hans utsträckta armar på korset. Krubba och kors hänger oskiljaktigt samman – och genom båda vill Jesus dra oss till sig. Även det vackraste som Gud skänkt människorna kommer att pinas och lida – också de som vill leva med Jesus. Han har aldrig sagt att vi slipper lidandet, nej, han har förutspått det och manat oss till att ta på oss vårt kors. Men han säger oss gång på gång: Var inte rädda! Varken ensamhet, arbetslöshet, förtvivlan, sjukdom, lidande, eller ens döden kan skilja er från den Guds kärlek som uppenbarats genom mig.

I barnet i krubban visar och döljer sig Gud. Det vi får se går inte upp för våra föreställningar och begrepp. Det enfaldiga barnet som inte kan ta hand om sig själv är inte bara en stötesten, utan också vår dom. Här är vi kallade till att ta ställning. Griper vi tag i den utsträckta handen; vill vi låta oss räddas av denne synlige och fördolde Gud, som i världens ögon gjort sig till åtlöje? När vår klokhet har kommit till vägs ände och när vi insett att vi inte kan rädda oss själva och behöver en frälsare, kan vi stämma in i Det är en ros utsprungen: Den späda rosen fina / som doftar salighet, / i mörkret skall den skina, / besegra dunkelhet. / Sann Gud och mänska sann, / oss arma mänskor frälsa / från synd och död han kan (vers 3).

Dominik Terstriep S.J.

Comment(1)

  1. Svara
    Marianne Frändemark says:

    Tack för din predikan som berörde mig mig djupt!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Translate »