Förpliktelserna visar vår frihet (Festdagen för Herrens dop, årgång C, 2022-01-09)

Pater THOMAS IDERGARD SJ

Predikan för festdagen för Herrens dop

2022-01-09

Årgång C: Jes 40:1-5, 9-11; Ps 104; Tit 2:11-14, 3:4-7; Luk 3:15-16, 21-22

S:ta Eugenia katolska kyrka, Stockholm (högmässan och mässan kl 13:00)

 

Kära systrar och bröder i Kristus,

I Julens högtid välkomnade vi ”Gud med oss”. Med Jesus dop får vi en första blick för hur Gud, genom att bli människa, är med oss. Jesus dop var inget medvetandegörande av en slumrande kallelse. Ingenstans i någon av uppenbarelsens källor, Skriften eller Traditionen, finns något stöd för det. Dopet markerar början på Jesus offentliga verksamhet. Men i hans väg från tillblivelse och födelse, via vistelsen i templet som tolvåring till hans offentliga förkunnelse, mirakel, död och uppståndelse, finns en inre enhet utan brott.

I evangeliet förklarade Johannes Döparen skillnaden mellan hans dop och det sakramentala dop som Jesus instiftar genom att låta sig döpas. Johannes dop var en symbol för den egna beredskapen till omvändelse, från synden till Guds lag. En reningsakt som normalt utfördes i Jerusalems tempel men som Johannes, själv av prästerlig börd, utförde vid Jordanfloden, i protest mot templets tilltagande korruption.

Det sakramentala dopet, däremot, är en handling som blir utförd, gjord åt oss, och med oss, för att ge oss ett nytt liv i form av delaktighet i Guds eviga liv. Jesus själv behövde förstås varken Johannes omvändelsehandling eller det sakramentala dopet. Han ägde ju i sig själv fullt gudomligt liv och var utan synd. Istället är hans dop en första förklaring av hans identitet och sändning, eftersom det föregriper vad som kommer att ske på korset, syftet med Jesus hela liv: att Gud själv stiger ner i det gudsfrånvändhetens vatten som vi hotar dränka oss och varandra med, och låter alla våra synder skölja över sig för att de ska kunna bli förlåtna.

En rituell tvagning är så omvandlad till räddning, så att alla som vill leva i tron på Jesus Kristus och det han gör, följer honom upp ur vattnet, det synliga element som nu, genom Jesus helgande av det, bär en osynlig verklighet: den övernaturliga nåden, Guds gåva av sig själv. Den som utplånar arvsyndens skuld, dvs att den dysfunktionalitet som kommer ur de första människornas nej till Gud, skulle döma oss till ett liv utan Gud i evighet.

För att vi som döpta också verkligen ska nå det eviga livet, med dopet som inträdesbiljett, krävs emellertid vår aktiva vilja att börja leva i och med det redan här och nu. Det är en distinkt katolsk trossats att vår vilja är korrumperad av arvsynden, men inte så korrumperad att den inte kan verka alls. Människor kan utan tro, och bara av egen vilja, utföra naturligt goda handlingar. Tack och lov. Detta utan att vara determinerade till det av biologiska eller sociala faktorer. Men inspirerade av Guds föregående nåd som verkar naturligt i skapelsen och ständigt försöker ”knuffa” vår vilja i riktning mot det Goda, dvs mot Gud.

För vår frälsning krävs emellertid en annan nåd, och att vår skadade men dock fungerande vilja, driven av den föregående nåden, tar emot den. Det är som med livbojen som kastas ut till den skeppsbrutne, och som kräver en sak av den nödställde, nämligen att gripa tag i bojen. Först då leder räddningsaktionen till den nödställdes räddning, när han eller hon nu kan halas in i säkerhet.

Kristus försoningsoffer på korset är bojen som kastas framför var och en, ingen undantagen. Men varje persons svar i form av en tro utlevd i handlingar, blir greppet om livbojen som möjliggör den enskildes personliga försoning med Gud; att Guds frälsande nåd, som är helt övernaturlig och som vi tar emot i och genom dopet och övriga sex sakrament, kan verka. Så att vi kan helgas, dvs att alltmer av det vi gör genomsyras av gudomligt liv, ”leva anständigt, rättrådigt och fromt”, som det beskrevs i andra läsningen idag ur Titusbrevet. Och bli redo för himlen, och, inte minst viktigt, att, på vägen dit växa i den frälsande nåden, för att minska risken att den går förlorad. Så att vårt grepp om räddningsbojen inte glider loss, utan blir starkare ju mer vi halas in.

Vår av den föregående nåden inspirerade, och sedan av den frälsande nåden stärkta och riktade vilja, blir påmind om vadden ska åstadkomma av våra förpliktelser. För en katolik fastslås dem i kyrkolagen. Som t ex mässplikten på söndagar och högtider, om man inte är förhindrad, plikten att stödja Kyrkans arbete, eller att gå till bikt och Kommunion absolut minimum en gång per år, även om en mycket högre frekvens av de båda, helt sammanhörande, sakramenten, rekommenderas starkt.

Ibland får man intrycket att Gud skulle vara den som vi har minst förpliktelser gentemot, medan förpliktelser som gäller för livets andra relationer, t ex i familjen, arbetet, mellan vänner osv, ses som naturliga. Jesus hela gärning pekar emellertid på motsatsen: det är gentemot Gud som vi har våra främsta och viktigaste förpliktelser, och från vilka vi sedan kan härleda våra förpliktelser gentemot andra och oss själva. Den irritation som en kristen kan känna när förpliktelserna gentemot Gud kommer på tal, kan förmodligen bero på insikten om en egen förbättringspotential, och alltså vara en förklädd, välsignad hjälp.

Ska vi då inte göra Guds vilja av kärlek, helt fritt, som ju nåden hjälper oss med? Absolut. Men vem säger att en förälders förpliktelse att ge barnet mat och husrum inte skulle utföras av kärlek, dvs viljan av barnets bästa för barnets egen skull? Likadant är det när vi strävar efter att göra Guds vilja. Det är ju av kärlek till Gud, viljan av hans bästa vilket blir att hans vilja får råda alltmer bland människor. Vilket också är det bästa för oss.

Förpliktelserna som Kyrkan av stor kärlek påminner oss om att vi har gentemot Gud, är något helt annat än juridiska regler som måste iakttas för att undvika sanktioner eller straff. Istället värnar de kristna plikterna det behov som vi, med vår av nåden stärkta och riktade vilja, alltid måste vårda, i synnerhet om mer kortsiktiga men starka intressen, inifrån och utifrån, försöker få oss ur kurs. Förpliktelserna pekar därmed på friheten genom vårt fortsatta liv i dopet, i gemenskap med Frälsaren som lidit, dött och uppstått för oss.

Det är genom våra liv som döpta som ”alla människor skall se … Herrens härlighet”, som vår första läsning ur profeten Jesajas bok uttryckte det. Det förpliktar till mission. Alla religioner står inte för olika vägar till samma mål, som det ibland oreflekterat heter. Det är bara Israels Gud som blir människa i Jesus Kristus, och vandrar med oss genom synd, lidande och död, som ger en väg till det eviga livet. Jesus egna ord om att ”[i]ngen kommer till Fadern utom genom mig”betyder precis vad de säger, eftersom han annars skulle vara en lögnare.

Denna insikt får vi inte behålla för oss själva, ja, kan vi inte behålla för oss själva, när vi har förstått den. ”Alla väntar de efter dig”, hörde vi i dagens responsoriepsalm. Ja, det gör de. Låt oss därför, när vi nu strax har tagit emot Kristus själv, förpliktade av kärlekens befriande kraft genom våra dop, bära honom i oss till de väntande i världen. Amen.

Post a comment

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.