Festen för Herrens dop (årgång C), 2019-01-13: Inget (inte miljön, familjen, politiken osv…) är viktigare än Kristus – och bara med honom får allt sin rätta vikt och gestalt

Pater THOMAS IDERGARD SJ

Predikan för festdagen för Herrens dop

2019-01-13

Jes 40:1-5, 9-11; Ps 104; Tit 2:11-14, 3:4-7; Luk 3:15-16, 21-22

S:ta Eugenia katolska kyrka, Stockholm

 

Kära systrar och bröder i Kristus,

I Julens högtid välkomnade vi ”Gud med oss”. Om vi förstår Jesus dop rätt ser vi hurGud genom att bli människa är med oss. En modern missuppfattning är att Jesus dop var ett slags kallelseupplevelse, där han väcktes från vardagens slummer till medvetenhet om sin uppgift. Men ingenting i evangeliernas skildringar, i övriga Bibeltexter eller i den kyrkliga traditionens utläggning, dvs i uppenbarelsens källor, ger något stöd för det. Visst markerar dopet början på Jesus offentligaverksamhet. Men här finns inget brott med den inre enheten i hans väg från tillblivelse och födelse, via vistelsen i templet som tolvåring till förkunnelse, mirakel, död och uppståndelse.

I evangeliet idag förklarar Johannes Döparen själv skillnaden mellan hans dop och det sakramentala dop som Jesus instiftar med sitt eget dop. Johannes dop var en symbolisk handling för att visa den egna viljan till omvändelse, från synden till Guds lag. En reningsakt som normalt utfördes i Jerusalems tempel som förberedelse för offergudstjänsten. Det sakramentala dopet däremot är en handling som blir utförd, gjord åt oss, och med oss, och ger oss ett nytt liv, nämligen delaktigheten i Guds eviga, treeniga liv. Vattnet blir det synliga element som bär osynlig verklighet, en övernaturlig nåd – Guds gåva av sig själv. Det sakramentala dopet blir så ”inträdesbiljetten” till det eviga livet, med start här och nu.

Jesus själv behövde förstås varken Johannes omvändelsehandling eller det sakramentala dopet. Han var ju själv helt utan synd genom att fullt ut ha gudomligt liv. I Matteusevangeliets skildring av Jesus dop läser vi hur Johannes Döparen just därför först tvekar att döpa Jesus, varvid Jesus svarar: ”Låt det ske. Det är så vi skall uppfylla allt som hör till rättfärdigheten”.

I judisk tro betydde ”rättfärdighet” människans svar på Guds lag, Torahn, dvs hennes acceptans av Guds vilja med hennes liv. Att Jesus vill uppfylla det som hör till rättfärdigheten innebär en öppen manifestation av det enda som Jesus liv, vars sista fas nu ska börja, går ut på: att göra Guds vilja. Och vad är den viljan? Jo, att Jesus ska dö och uppstå för att förlåta synder och besegra den ångestfyllda döden, syndens yttersta konsekvens, och så öppna en väg genom den för alla som tror.

Genom sitt dop slår Jesus an sin offentliga verksamhet genom att alltså föregripa korset. Han ger en programförklaring till vad Gud gör i och genom honom: Dvs själv stiger ner i det gudsfrånvändhetens vatten som hotar dränka oss, låter sig sänkas av alla våra synder för att förlåta dem och omvandlar en symbolisk tvagning till räddning, så att alla som vill tro följer honom upp ur vattnet. Det är inte Jesus som får någon kallelseupplevelse i sitt dop. Det är vi som bättre får förstå att, och hur,han är Guds ”älskade son”: Guds utvalda närvaro i världen som kallar osstill delaktighet i hans treeniga, självutgivande kärlek. Den han delar med Fadern i Anden.

Kyrkan har fått Jesus uppdrag att förmedla det dop som tar bort arvsyndens skuld, dvs konsekvensen av den mänskliga familjens dysfunktionalitet som kommer ur de första människornas val att göra sig själva till gud i sina och andras liv. Den konsekvens som är ett liv utan Gud i evighet. När Jesus Kristus, helt syndfri och oskyldig, av kärlek på korset tar på sig denna skuld omvandlas den till ett hopp om att det sanna livet inte hindras av våra svagheter, om vi bara vill leva i och av tron på hans förlåtelse och försoning.

Vår tacksamhet blir vårt liv med och i de sex andra sakrament som Kristus instiftat för att upprätthålla och stärka dopets delaktighet i gudomligt liv: Den Heliga Eukaristin, det nya livets näringstillförsel. Bikten, medicinen när vi faller i syndens sjukdom för att arvsyndens skada i oss förblir även om dopet tagit bort dess skuld. Äktenskapet mellan man och kvinna eller prästvigningen som sätt att ordna våra liv efter Guds kallelse och plan. Den katolska och ortodoxa kyrkans sakrament, där Kristus själv är verkligt, inte bara symboliskt, närvarande i materia som bär honom in i den materia vi är skapade, blir hjälpen för att kunna ”leva anständigt, rättrådigt och fromt”, som Aposteln Paulus beskrev det i vår andra läsning ur Titusbrevet.

Men den övernaturliga nåden kräver vår med- och samverkan. Den manar oss till ständig omvändelse, till att göra Jesus Kristus som personifieringen av Guds kärleks vilja till vårt livs medelpunkt. Vi har alla en uppsättning värden som styr det vi gör. Kanske är det pengar och tillgångar, inflytande, njutningar, underhållning, det egna landet, den egna gruppen, den egna kulturen, miljön, ett politiskt parti, familjen… Inget av detta är dåligt i sig, tvärtom. Men om det blir livets mittpunkt går saker snett. Se till exempel hur människor idag kan låta skilda uppfattningar om en förvisso polariserad partipolitik förstöra både vänskaps- och familjerelationer. Politik, viktigt, visst, men aldrig viktigt!

Helt avgörande viktigt är däremot att leva sitt dop i Kyrkans sakramentala liv. Det gör Kristus själv alltmer till medelpunkten så att allt annat gott i livet, alla andra värden, kopplas till honom och blir uttryck och medel för att tjäna Guds vilja i honom. Vi förstår då t ex att vi alla döpta är sammanbundna i en och samma kropp, Kristus kropp, inte bara som vacker bild utan som något som kräver något i vår relation till varandra och varandras behov. Och vi ser det relativa i mycket av det som vi trodde var absolut.

Det är genom våra liv som döpta som ”alla människor skall se … Herrens härlighet”, som vår första läsning ur profeten Jesajas bok uttryckte det. Och då är vi tillbaka till hur Jesus dop visar hur Gud förlåter våra synder genom att låta dem skölja över sig och ge oss del av sin gudomliga natur genom att själv dela vår mänskliga. ”Oss” refererar inte till någon exklusiv och statisk gemenskap. Nej, det kallar till mission. Alla religioner står inte för olika vägar till samma gudomlighet, som det ofta oreflekterat heter. Det är bara Israels Gud som blir människa i Jesus Kristus och vandrar med oss genom synd, lidande och död som ger en väg till det eviga livet genom att ge sig själv. Den insikten får vi inte behålla för oss själva, ja, kanvi inte behålla för oss själva, när vi har förstått den. ”Alla väntar de efter dig”, hörde vi i vår responsoriepsalm. Just det, det gör de. Låt oss därför, när vi nu strax har blivit styrkta av Kristus själv, bära honom i oss till de väntande i världen.

Post a comment

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Translate »