Femte Påsksöndagen (årgång A), 2020-05-10: Ödmjukhet är att vandra och förkunna den enda vägen till Gud

Pater THOMAS IDERGARD SJ

Predikan för Femte Påsksöndagen

2020-05-10

Årgång A: 1 Pet 2:4-9; Joh 14:1-12

S:ta Eugenia katolska kyrka, Stockholm (09:30-mässan)

 

Dagens läsningar påminner om att kristen tro är en relation med en person: Jesus Kristus, med en mänsklig natur, som ni och jag, men som också helt och fullt är Gud. När Jesus säger att han ”går bort och bereder plats” för att sedan hämta oss, talar han brudgummens språk i antikens judendom. Så vill han säga att Gud i honom har förenat sig med människan så som äktenskapets sakrament oupplösligt förenar man och kvinna till en ny skapelse. Och så vill han också vara förenad med sin Kyrka, så att vad som än händer Kyrkan, inifrån eller utifrån, ska han aldrig överge henne.

Och när Jesus sedan säger: ”Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig”, svarar han på frågan hur man blir frälst, dvs räddad från döden som ett definitivt slut, till det eviga livet med Gud. Inte en av flera vägar, en variant av liv och en bit av sanningen; något för dig men kanske inte för mig. Nej, Jesus talar i bestämd form: vägen, sanningen och livet. För alla.

Det ord för ”vägen” som grekiskan, evangeliernas originalspråk, använder betyder inte bara en väg vilken som, utan en väg till ett bestämt mål. Det grekiska ord för ”livet” som används beskriver inte naturligt liv, utan övernaturligt, gudomligt liv. Och genom att identifiera sig med ”sanningen” säger Jesus att till skillnad från allt annat i vår värld, inklusive andra religioner och tankesystem som kan innehålla spår av sanning, så har, ja, är, han sanningen i dess fullhet. Att tro på Kristus betyder att lita på att han, och bara han, är allt detta. Och att vara katolskt kristen, är att lita på att Jesus grundat Kyrkan och gett Kyrkan uppgift och rätt att i alla tider förkunna den som apostlarna lärde känna och mötte uppstånden. Så att den Jesus vi tror på inte blir vår egen uppfinning.

Alla religiösa förkunnare före och efter Jesus har det gemensamt att de har uppfattat sig som lärare om Gud och den eviga sanningen. Men Jesus gör något radikalt annorlunda, något omstörtande och chockerande, ja det leder ju slutligen till hans död: han säger att han är Gud och den eviga sanningen. Därför tvingar han oss till att ta ställning: kan det stämma eller inte? Det finns inget mellanläge, ingen neutralitet. Talar han inte sanning om vem han är, kan man ju heller inte lita på något annat ”fint” han säger om kärlek.

Kristen tro är revolutionär i ordets rätta och goda mening, eftersom den underminerar anspråken från alla, och allt, annat på att vara absolut och kräva vår fullständiga lojalitet. Ingen nation, ingen politisk ledare, inget parti, ingen pryl, inget företag, ingen beundrad person, ingen ideologi, ingen rättvis sak, ingen personlig livsstil, inget yrke, ingen identitet som vi klistrar på oss själva – inget av detta är absolut. Bara Gud är; Gud som har visat sig i Jesus Kristus för att alltmer förändra och förvandla oss, så att han genom oss kan fortsätta arbetet att bygga sitt eviga kungarike och utföra de ”ännu större” gärningar än de han själv direkt utförde, så som han i evangelietexten förutser att hans efterföljare ska göra. Och med det menar han att hans Kyrkas arbete efter honom, men medhonom, ska förkunna sanningen för långt fler, mätta långt fler och bota långt fler sjuka än vad han själv gjorde när han levde i världen. Precis som Kyrkan alltid gjort och fortsätter göra till tidens slut. I det arbetet bjuds vi in att med honom ge oss själva.

Låt oss därför fråga oss: Vilka företeelser gör jag lätt till väg, sanning och liv i min tillvaro, istället för Jesus? Vad kan jag be om nåden att släppa taget om, så att han kan göra mig till mer som han, den uppståndne och ende, sanne Herren?

Och om ingen kommer till Fadern utom genom Sonen, Jesus Kristus, som han själv säger och som vi tror; och om vi älskar andra, dvs vill andras bästa för deras egen skull, dvs vill att de kommer till Fadern, för något bättre kan ju inte finnas! – ja, då måste vi göra vad vi kan för att andra får en chans att verkligen lära känna Jesus; och alltså bli små apostlar.

Idag finns det kristna som inte tror att det är ”ödmjukt” att tala om Jesus och tron på honom, så som Jesus talar om sig själv. Men det är en stor missuppfattning. Ödmjukhet är att inse att det är så som Jesus säger: dvs att han, Gud som människa, är vägen, sanningen och livet; och inte jag, eller mitt. När Jesus i sin Bergspredikan prisar ödmjukheten som gör oss saliga, dvs hela, i full gemenskap med Gud, menar han just insikten att han står över allt. Att allt vi har och är kommer från Gud, och att allt är tänkt att vittna om, och leda oss, och andra, tillbaka till Gud. Genom, med och i Jesus Kristus; som är Guds kärlek, den som tjänar oss som vägen, sanningen och livet. Amen.

Skriv en kommentar

Translate »