P. Mikael Schink S.J.
Allhelgonadagen
2023-11-01, S:ta Eugenia katolska församling, Stockholm
Matt 5:1–12
+ Kära bröder och systrar i Kristus,
Alla helgons högtid är en mycket gammal, kristen fest. Den har förmodligen sitt ursprung i att i och med att antalet martyrer och helgon i den tidiga Kyrkan växte blev det i praktiken omöjligt att tilldela varje enskilt helgon en egen festdag. Men Kyrkan ansåg ändå att varje martyr och varje helgon borde firas och instiftade därför en festdag för alla helgon. Alla helgons dag nämns redan på 300-talet av Efraim Syriern och den helige Johannes Chrysostomos predikningar, men de tidigaste vittnesbörden om ett allhelgonafirande finner vi i Antiokia på söndagen efter pingst, ett datum som de katolska östkyrkorna behållit. I väst förlades festen till den 1 november på 700-talet av påven Gregorius III.
Varför vördar vi helgonen och ber om deras förbön? Protestanter är till exempel generellt mycket skeptiska till helgonvördnad och speciellt till helgonens förbön. En anledning till denna attityd kan vara att protestantismen ofta reducerar nådens förmedling till Jesus Kristus själv. Vi katoliker tror naturligtvis också att Jesus Kristus är den enda medlaren mellan människan och Gud, som det står i 1 Tim 2:5, men Kristus använder sig också av Kyrkan och hennes sakrament för att ingjuta nåden i oss. Thomas av Aquino säger till exempel i en vacker text att Kristus är roten till all nåd, men hans nåd förmedlas till oss genom sakramenten och Kyrkans förbön (jfr. In II Sent. 27.1.6 ad 2).
Helgonens förmedling påminner oss också om att dagens fest handlar om de heligas samfund eller gemenskap. I den apostoliska trosbekännelsen säger vi till exempel att vi tror på ”de heligas gemenskap”. De heligas gemenskap är en speciell förbindelse mellan alla som är förenade i Kristus genom den Helige Ande. Och just för att vi är förenade i Kristus kan vi be för varandra och förmedla Guds nåd till varandra, liksom en del av människans kropp hjälper och påverkar andra delar av kroppen.
*
Allhelgonadagen påminner oss också om den traditionella uppdelningen av Kyrkan i den stridande, den botgörande och den triumferande Kyrkan. Idag firar vi den triumferande Kyrkan i himlen. Vi firar och vördar alla som redan är i himlen och skådar Gud ansikte mot ansikte såsom han är i sig själv. Helgonen har redan anlänt till sin slutgiltiga destination, målet för vilket de, och också vi, skapades.
Imorgon, på alla själars dag, kommer vi att be för den botgörande Kyrkan. Morgondagens liturgiska färg är svart eller violett i och med att det är en bönedag för de avlidna som ännu inte är hos Gud i himlen för att de först måste renas i skärselden. Man brukar säga att de flesta människor som dör i nådens tillstånd först kommer att vara tvungna att tillbringa en tid i skärselden innan de kan upptas i himlen. Endast helgonen är så rena att de kan gå in i den himmelska gemenskapen utan att först passera skärselden. Därför ber vi för de döda och firar mässor för dem, i hoppet om att våra böner kommer att hjälpa själarna i skärselden.
Slutligen har vi den stridande Kyrkan på jorden, som består av oss som ännu är på väg mot vårt slutgiltiga mål. Beteckningen ”den stridande Kyrkan” påminner oss om att livet här på jorden är en kamp om helighet. I Jobs bok kan vi läsa att ”En krigstjänst är människans liv på jorden, och hennes dagar som en stridsmans” (Job 7:1 enligt Vulgata). Vi är på väg mot det himmelska paradiset, men vägen dit är omgiven av faror, så vi måste vara på vår vakt om vi vill nå fram till vårt mål utan att falla.
I vår relativistiska och materialistiska omvärld är det inte svårt att inse vad dessa faror består i. Också helgonen utkämpade den goda kampen mot världen, mot djävulen och mot köttet. Helgonens liv är fulla av berättelser om hur de övervann olika frestelser och anfäktelser genom att överlämna sig till Gud och förtrösta på hans bistånd.
*
Evangeliet vi läser idag är taget från den gamla kalendern och kan förstås som en beskrivning av helgonens liv. Det består av de sju saligprisningarna som inleder Jesu Bergspredikan. Låt oss meditera över den första saligprisningen: ”Saliga de som är fattiga i anden, dem tillhör himmelriket” (Matt 5:3). Den inleder Bergspredikan för att den i viss mån är grunden för det andliga livet.
Vad betyder det att vara ”fattig i anden”? Det betyder att inte söka ”andlig rikedom” i meningen att inte blåsa upp sig själv genom högmod, genom bekräftelse från andra eller materiella ägodelar. I motsats därtill blir vi fattiga i anden om vi överlämnar oss åt Gud så att han kan leda oss genom den Helige Ande. Det är början på det andliga livet: Den Helige Anden vill leda oss till Gud, men vi måste också låta oss ledas genom att underordna oss Guds nåd. Om vi är uppmärksamma kommer vi att lägga märke till att den Helige Ande försöker leda oss många gånger varje dag genom speciella inspirationer. Om vi lyssnar till honom och överlämnar oss åt hans ledning kan vi uppnå en större gemenskap med Gud.
Det är en vedertagen lära att den Helige Ande inte kan röra oss på ett sätt som går emot Kyrkans lära och tradition. Till exempel kan den Helige Ande inte påverka en man att överge sin familj för att gifta sig med en annan kvinna, eller en präst att överge sitt prästämbete för att i stället gifta sig med en kvinna han förälskat sig i. Sådana ingivelser kommer helt säkert inte från Gud.
Men den Helige Ande kan inte heller röra oss på ett sätt som går emot helgonens liv. Man kan därför lära sig mycket av att läsa helgonbiografier eller se fromma filmer om helgonens liv. Om vi vill vara goda kristna, om vi vill bli heliga, om vi vill följa Kristus, måste vi därför göra helgonen till våra förebilder. Och om vi lever på ett sätt som står i motsättningen till helgonens liv är vi helt säkert inte på rätt väg. På så sätt blir helgonens liv en ”lära” som kompletterar Kyrkans undervisning.
*
Låt oss därför vända oss till Herren och på alla helgons förbön be att vi kan bli mer förenade med dem i de heligas gemenskap, att vi kan utkämpa trons goda kamp här i den stridande Kyrkan på jorden och så en dag nå fram till vårt slutgiltiga mål och förenas med den triumferande Kyrkan i himlen. + Amen.