Den Heliga familjen (C), 2018-12-30: Gud skapar och bryter normer

Pater THOMAS IDERGARD SJ

Predikan för festdagen för den Heliga familjen

2018-12-30

Årgång C: 1 Sam 1:20-22, 24-28; Ps 84; 1 Joh 3:1-2, 21-24; Luk 2:41-52

S:ta Eugenia katolska kyrka, Stockholm (08:00-mässan)

 

Kära systrar och bröder i Kristus,

I evangeliet hörde vi den tolvårige Jesus undervisa Jungfru Maria och den Helige Josef, och därmed också oss, om vårt medlemskap i två familjer och deras relation till varandra genom honom. Som medlem av den Heliga familjen är Jesus verkligen medlem av en jordisk, naturlig familj. Men eftersom han är av gudomlig natur, är han också medlem av den Heliga Treenighetens himmelska och övernaturliga familj.

Genom dopet blir vi hans bröder och systrar, ”Guds barn” som vi hörde i vår andra läsning ur Johannes Första brev, dvs medlemmar i hans övernaturliga familj. Det betyder också att vi är kallade att precis som Jungfru Maria gjorde, bevara hans ord i våra hjärtan, dvs låta det bli våra livs mittpunkt att göra Guds vilja. Kyrkan hjälper oss att genom Kristus närvaro i hennes sakrament och lära se våra liv och världen som han gör. Detta innefattar definitivt sättet på vilket vi ser på den världsliga familjen.

Gud blev människa i en verklig familj. Därigenom har han helgat kärnfamiljen, mamma, pappa och barn, på ett särskilt sätt. Genom den Heliga familjen är Gud både normskapande och normbrytande. Normskapande därför att Gud som människa hade en mor och en far som levde tillsammans i respekt och kärlek, och så visar vad varje barn har rätt till, vad som är den gudomliga planen nedlagd i den mänskliga naturen. Vi kristna är skyldiga att visa samma kärlek, och ge den hjälp som behövs, till familjer som av olika skäl inte kan fungera enligt Guds plan. För det är det många som inte kan. Inget barn får t ex någonsin diskrimineras för sina familjeförhållanden. Det skulle vara en svår synd.

Men en kristen kan inte delta i vår kulturs låtsaslek att barns bästa vore något annat än det Gud så tydligt har visat att han vill ge varje barn som förutsättningar för att växa, eftersom han själv valde just den formen för sin ankomst i världen: En mamma och en pappa som jämlikt kompletterar, inte konkurrerar med, varandra; som ser ”nöd” och ”lust” i äktenskapslöftena som likvärdiga, och inte bara det andra ledet; som håller samman hela livet även när det är svårt och som har en total öppenhet för det nya livet. Kan vi inte stå upp för att detta vore det mest önskvärda för alla barn, även om det tyvärr inte är möjligt för alla att få, när kulturen kräver att vi böjer knä för helt andra föreställningar och ideal, hörsammar vi inte Guds vilja.

Den Heliga familjens brytande av nutida, mänskligt skapade normer består i att Jungfru Maria inte såg barnet hon bar som en del av hennes kropp och att den Helige Josef inte krävde att få ”skaffa” sitt ”eget” barn. Vidare att Jesusbarnet betraktades som en mänsklig person, med ett namn och en kallelse i Guds tanke, redan vid tillblivelseögonblicket. Precis som Samuel som vi hörde om i vår första läsning från Första Samuelsboken. Och precis som varje barn, överallt. Tvärtemot vår tids norm vill Gud att vi ska se barn som en gåva, inte en rättighet för, eller bekräftelse av, vuxna.

Tillit är nyckeln till varje familjs kallelse till helighet. Gud, universums orsak, blir ett litet barn och lägger sig i människors händer. Jungfru Maria och den Helige Josef, å sin sida, har tillit till Guds vägar så som de uppenbaras för dem, även om de inte fullt förstår dem. Den tilliten kommer av insikten att vi inte existerar tack vare något i oss själva, utan att vår existens är en ren gåva till oss och varandra, och därför bara kan bli fullkomlig, och därmed lycklig, genom att uttrycka givarens vilja.

Med Gudstilliten och insikten om att vara gåva kan varje familj blir en ”liten kyrka”, dvs en plats där vi övas i den självutgivande kärlek som är gudomlig, som inte räknar på nytta eller kostnader, utan vill det bästa för den andre, för den andres egen skull. En Herrens boning som vår responsoriepsalm uttryckte det; en port in i den universella Kyrkan och därigenom till vår himmelska, eviga familj.

Skriv en kommentar