Andra Påsksöndagen (årgång C), 2019-04-28: Den gudomliga barmhärtigheten behöver ingen marknadsstrategi

Pater THOMAS IDERGARD SJ

Predikan för Andra Påsksöndagen – Den gudomliga barmhärtighetens söndag

2019-04-28

Årgång C: Apg 5:12-16; Ps 118; Upp 1:9-11, 12-13, 17-19; Joh 20:19-31

S:ta Eugenia katolska kyrka, Stockholm (högmässan)

 

Kära systrar och bröder i Kristus,

Titelsången i musikalen ”Jesus Christ Superstar” riktar en tydlig förebråelse mot Jesus: ”Om du kom till oss idag på 2000-talet, hade du nått ut på ett mycket mer massmedialt sätt”, och förordar ”en bättre tid och marknadsstrategi”. Och visst har vi alla någon gång frågat oss varför den uppståndne Jesus inte visade sig för fler, ja, för hela världen att direkt kunna se och veta?

Men det skulle faktiskt gå emot hela Guds tillvägagångssätt i den bibliska frälsningshistorien. För det är något helt annat än vad vi människor kan tänka ut. Gud är inte i publikfrieri-branschen. Dessutom kan vi lätt föreställa oss alla bortförklaringar av äktheten i ett YouTube-tal av Jesus själv.

I evangeliet hörde vi hur aposteln Tomas tvivel behövde övervinnas för den tidiga Kyrkans trosbekännelse och förkunnelse, och för hennes fortsättning av Jesus helande uppdrag som första läsningen från Apostlagärningarna berättade om. Men som Jesus säger: ”Saliga de som inte har sett men ändå tror.” Kunskapen om Guds realitet bygger inte på sinnesintryck, utan på tillit. Från kvinnorna vid graven fram till den som förmedlade tron till just dig och mig och så till oss här inne idag, går en 2000-årig kedja av bekännelse i obruten tillit: ”Min Herre och min Gud.”

Med inkarnationen, Jesus liv, förkunnelse, mirakel, död och uppståndelse har Gud förenat sig med det skapade, det mänskliga, så att en ny ordning bryter in i världen. Inte för att imitera världen eller söka världens applåder. Utan för att i grunden omvandla världen genom erbjudandet att dela det eviga, gudomliga livet med start här och nu. Och fullkomnat av Gud vid tidens slut.

Uppenbarelseboken, som vi hörde i vår andra läsning, handlar precis om detta Gudsrikes inbrytning i världen och ständiga konfrontation med Romarriket och alla dess efterföljare genom tiderna. Ordningar och värdesystem baserade på våld, hat och moraliskt förfall, dyrkat som högsta visdom. Värdesystem som också tränger in i Kyrkan, den gudomliga ordningens bärare, och åstadkommer avfall, svåra synder och brott. Utan att skada den helighet som aldrig beror av oss syndare, utan på Kristus löfte att alltid vara närvarande i hennes sju sakrament och lära. Att människor i Kyrkan inte alltid lever efter Kyrkans lära är aldrig ett bevis mot sanningen i hennes lära, utan ett tecken på vårt oändliga behov av omvändelse.

Guds nya ordning har en hörnsten, för att tala med dagens responsoriepsalm: barmhärtighet. Barmhärtighet uppstår när kärleken – Guds vilja av vars och ens bästa för hans eller hennes egen skull – möter synden – att vi gör oss själva till måttstock för vad som är gott. Barmhärtighet är de uppoffrande handlingar som går rakt in i syndens verkningar, i tillit till Guds omvandlande kraft. Den som omvandlade Jesus död på korset till uppståndelsens konkreta och fysiska verklighet. Barmhärtighetens sanna ansikte är därför Jesus. Dess hjärta är hans hjärta, sårat och brustet av kärlek till oss.

Han blir ständigt synlig i ljusstrålar av hopp i vårt självgenererade mörker. T ex genom martyrernas och helgonens förebild. I handlingar som uppoffrar egen prestige för försoning. Som ser och vill möta den andres mänskliga behov, också främlingens. I kampen för människovärdet hos våra svagaste: för offren för trafficking; mot den allt starkare dödshjälpsindustrin; för det ofödda barnets rätt till liv, utan vilket det klingar falskt att tala om andra mänskliga rättigheter eller om värdet att bevara en sjö. Att identifiera uttryck för barmhärtighetens ansikte och hjärta är att söka och finna Gud i allt. För att övervinna allt som inte har barmhärtighetens prägel, och tränga tillbaka synden.

Om det inte finns synd, finns heller inget behov av gudomlig barmhärtighet. Förkunnelsen av sanningen och barmhärtigheten förutsätter varandra. Som vi hörde i evangeliet har Jesus gett Kyrkan i uppgift att förlåta synder, vilket konkret sker i bikten. Det uppdraget kan inte utföras utan uppdraget att också förklara vad som är synd.

Här möter Guds ordning ett starkt motstånd i den sekularistiska, liberala moralens devis att en handling blir god om man vill den och inte hindrar någon annans vilja. Men rent filosofiskt räcker vilja inte för att legitimera moraliska handlingar, då det leder till en total relativism. Och teologiskt vet vi att vår vilja förvirras och förblindas av arvsynden.

Ett av den katolska trons utmärkande och nödvändiga drag, är att tilliten till Jesus Kristus överförs i en tillit till den Kyrka, den katolska, Jesus själv etablerade. Vi är därför som katoliker kallade att omfamna det Kyrkan på Kristus direkta uppdrag lär om synd och rättvisa, på både det privata och sociala området. Det är inte lätt. Tvärtom kan det vara en kamp. Men vem har sagt att vägen till helighet, barmhärtighetens mål, ska vara lätt? Vi glömmer att Jesus talar om att livet i hans efterföljd är att bära på kors. Och att det största korset är avkall på den egna viljan till förmån för Guds vilja, så som Kyrkan på Kristus uppdrag förklarar den på livets alla områden.

I katolsk tradition är ett av de s k barmhärtighetsverken att tillrättavisa syndare, dvs hjälpa varandra att se var vi behöver söka den förlåtelse som Jesus Kristus alltid vill ge, så mycket och ofta vi ber om den. För vår frälsnings skull. Barmhärtighetens uttryck syftar m a o inte till vår feelgood i tiden utan till vår kroppsliga uppståndelse, frälsning och eviga gemenskap med Gud. Kallelsen till helighet finns inte i vår natur. Den är en livslång process att växa in i. Den kräver övernaturlig nåd: dopet som inträdesbiljett och övriga sakrament för kraft och riktning åt vårt samarbete. Och den är en daglig närkamp mot allt i och runt oss som vill att vi följer strömmen och knäfaller för vår tids kejsare.

Nåden strömmar från korset och är alltid större än summan av alla våra synder som avviker från Guds kärlek, härlighet och sanning. Den är till för alla men är inte ”billig” som den tyske, lutherske teologen Dietrich Bonhoeffer uttryckte det. För att tala med den Helige Johannes Paulus II ställer nåden genom ”Kyrkans eviga lära” tydliga ”krav” som är ”kapabla att göra din kärlek till en sann kärlek”.

Den gudomliga barmhärtigheten verkar genom nåden. Därför behöver den ingen massmedial hjälp och ingen marknadsstrategi.

 

Skriv en kommentar

Translate »