Alla helgons dag, 2018-11-01: Friheten till helig glädje

Pater THOMAS IDERGARD SJ

Predikan för Alla helgons dag

2018-11-01

Upp 7:2-4, 9-14; Ps 24; 1 Joh 3:1-3; Matt 5:1-12a

S:ta Eugenia katolska kyrka (högmässan)

 

Kära systrar och bröder i Kristus,

Om Kyrkan vore ett företag skulle man kunna beskriva affärsidén som att producera helgon. Nu är Kyrkan inget företag men alla döpta kristna är kallade att med Kyrkans hjälp bli helgon. Kanske inte helgonförklarade, men i meningen att leva ett heligt liv.

I Sverige och andra länder präglade av den protestantiska reformationen har, av teologiska skäl, Alla helgons dag kommit att handla om att minnas våra döda. Vi katoliker firar Alla själars dag imorgon för alla dem som vi tror ännu renas i kärleken, i det tillstånd efter döden vilket vi kallar skärselden, där de flesta förbereds för att få komma inför Guds ansikte. För en avliden blir inte automatiskt helgon, och inte på en gång. Där behövs också våra förböner.

Gemensamt för alla helgon är att deras själar – dvs deras sammantagna vilja, förmåga till kärlek och utsträckning mot det eviga – inte behöver renas. Helgonen slutade sina liv i tid och rum med att Guds kärlek och sanning helt och fullt bodde idem, och kunde verka genomdem. Dvs de lät Gud ge dem de ”oskyldiga händer” och det rena hjärta som responsoriepsalmen påminde oss krävs för att ”gå upp på Herrens berg” och bli del i den skara som nu ser Gud ”sådan han är”, som vi hörde om i våra läsningar ur Uppenbarelseboken och Första Johannesbrevet.

I evangeliet hörde vi den del av Jesus Bergspredikan som kallas Saligprisningarna. Med ”saliga” menar Jesus ”lyckligt lottade” för att de är på ett visst sätt: ”fattiga i anden”, ”ödmjuka”, ”renhjärtade” osv. Till det kommer alltid ett löfte: ”dem tillhör himmelriket”; de ”skall ärva landet” och ”se Gud”. Jesus utlovar alltså något lyckligt som ska komma, inte som är redan nu, mensom i egenskap av löfte fyller nuet med tillförsikt och hopp, och därmed en glädje oberoende av våra prestationer och öden här.

Och då ser vi en annan gemensam nämnare med helgonen. Det är inte intelligens, utseende, personlighet, karisma, världslig framgång osv, för det har de alla haft helt olika mått av. Nej, det gemensamma hos alla helgon, från alla tider, är erfarenheten av glädje, inte som ett känslorus eller som hos en hurtfrisk optimistkonsult, utan som grundläggande hållning; en livsmelodi som spelar i bakgrunden och från vilken det alltid går att uppfatta någon ton eller strof, också mitt i det som är lidande och sorg.

Denna helighetens glädje kräver, som påven Franciskus beskriver i sin apostoliska uppmaning om helighet, att vi gör vad vi kan för att skydda vår frihet. Vi tror nu lätt att frihet är detsamma som autonomi, att ingen annan påverkar oss, eller att kunna välja mellan två likvärdiga alternativ. Men ingen människa är opåverkad av andra och det goda är aldrig likvärdigt med det dåliga. Nej, sann frihet är möjligheten att i varje läge kunna välja rätt, att kunna säga ja till det som gör vårt vara alltmer förankrat i Jesus Kristus, och nej till det som gör motsatsen.

Saligprisningarna beskriver hur denna sanna frihet ser ut. Den första, den om ”de fattiga i anden”, är den mest grundläggande. Med andlig fattigdom menas att inte göra något materiellt, hur gott det än kan vara, till målet för ens liv, utan att bara finna sin trygghet i tilliten till Gud. Att göra sig oberoende av rikedom, både i materiell form och i form av t ex ständiga positiva känslor och andras gillande, ”likes”, i alla lägen. För den som i ord och handling förkunnar Guds sanning och kärlek kan tvärtom motsatsen gälla, som Jesus ju själv säger med den sista saligprisningen.

Saligprisningarna beskriver ytterst Jesus själv. Ett vara, det eviga livet i Gud, som vi ständigt inbjuds att säga ja till att dela, med hjälp av Kyrkans sakrament och lära, och så börja leva på riktigt, oavsett vad som händer med och runt oss här i tiden. Vi slår vakt om denna frihet att i alla livets lägen kunna välja Kristus genom att tillbringa tid med honom i bön, mässa och bikt, och så träna oss i att älska det han älskar, glädjas åt det han gläds åt, vilja det han vill; liksom genom att avstå från det som inte uttrycker Kristus värdeskala. Även när det först kan ta emot.

Kyrkan har, när Gud gett henne den särskilda insikten, kanoniserat en mikroskopisk del av alla helgon. De allra flesta helgon är alltså okända för flesta. Men kanske känner du någon som stämmer in på en eller flera saligprisningar, som värnat och levt i friheten att säga ja till Gud och så bringat hopp och tröst i sin lilla del av tid och rum, och därför inspirerar dig? Det är i så fall ett ämne för tacksägelse.

Jesus har lovat att tron på honom ger delaktighet i ett evigt liv. Kyrkans gemenskap är alltså en levande gemenskap mellan oss och alla som gått före oss i tron. Med de för Kyrkan kända och okända helgonens förebild och förböner vill Gud hjälpa oss att växa i tillit till honom. Så att vi, med ett liv alltmer präglat av den sanna friheten, alltid på nytt kan upptäcka och ge vidare något av den heliga glädjens hemlighet; den som mitt i det mänskliga livets mörker alltid visar en strimma ljus från den nya och eviga dag som Gud ska låta bryta in.

Skriv en kommentar