… och lindade honom – julnatten 2017

JULNATTEN 2017 I S:TA EUGENIA

… och lindade honom

När en människa föds eller har dött görs någonting med henne. Både i livets början och slut är hon utlämnad till passivet och måste låta saker och ting ske. Barnet ska ut ur moderns kropp och omhändertas; navelsträngen ska klippas, barnet vägas, mätas tvättas osv. Också den döde ska tvättas och kanske befrias från de medicinska apparaternas navelsträngar. Och på det ena eller andra sättet blir både den nyfödda och den döde lindade. Är det vårt livs parentes? Att andra gör saker och ting med oss vid dess starkaste ögonblick? Att vi inte är de självständiga och oberoende människor som vi önskar oss vara? Och vad säger det om livet inom denna parentes, om det liv vi lever nu?

Det kan te sig märkvärdigt att Lukas i sitt julbudskap två gånger nämner linnebindlar. Först berättar han själv hur barnet efter förlossningen blir lindat (Luk 2:7) och sedan låter han änglarna lyfta fram det än en gång: »Och detta skall för er vara tecknet: Ni skall finna ett nyfött barn, som ligger lindat i en krubba« (Luk 2:12). Detta är tecknet! Tecknet för vad? För Frälsaren med stort f som är Messias och Herre, för den som Israel har väntat på. Linnebindlarna som ett bland många tecken för den som ska befria människorna? Jag känner inte till någon berättelse om en hjälte vars utsatthet och beroende lyfts fram så tydligt. Den allsmäktige Guden lindad som ett barn. Den som inte kan ses gör sitt mysterium på det viset synligt.

När Jesus efter ett långt och grymt lidande har dött på korset berättar evangelierna återigen om linnebindlar. Hans kropp bereds för begravningen och omlindas. Och återigen blir det tecknet på Frälsaren med stort f. Nu på den som har uppstått från de döda, på den som går före för att bereda plats åt oss. Linnebindlarna som stumma vittnen om något som förblir osynligt för våra ögon.

Vad kan linnebindlarna säga oss? Talar de om en sida i vår tillvaro som vi helst blundar för? Att vi inte bara är beroende och passiva i vårt livs början och slut, utan att vi förblir det från vaggan till båren. Visserligen kan vi göra mycket, uträtta och åstadkomma det ena och det andra. Men det förändrar inte vårt livs grundvillkor: en fundamental passivitet. Vi skapar oss inte själva och får det väsentliga av andra och inte minst av Gud: själva livet och skapelsen, språk, kärlek, tro, kunskap. Visserligen kan vi sedan förhålla oss till allt detta, säga ja eller nej till dessa gåvor, vidareutveckla och fördjupa eller förstöra dem. Men vi lever framför allt av att ta emot, av det vi inte själva har skapat eller åstadkommit. Allt vi gör är ett svar på ett tidigare tilltal. I det avseendet är allting nåd. Människan är och förblir beroende av människor och inte minst av Gud. Och det här är inte något byggfel, inte någon brist. Nej, så här har Skaparen tänkt sig det. Så ska det vara. Det som i livets början och slut blir så påtagligt utgör livets grundstruktur. Varför kan vi så sällan bli glada och tacksamma för det?

Och den människoblivne Guden, Jesus? Han går samma väg som vi. Kanske också för att visa oss att det inte är något fel att vara beroende av andra, att inte klara sig utan hjälpande händer. Jesus hoppar inte över den långa barndomstiden då han som varje människobarn är så beroende av sina föräldrar. Han gör sig under sitt liv beroende av människors gästfrihet och välvilja och tillit. Vill han på så sätt undervisa oss i att leva oftare som Guds barn? Barn lever av förväntan. De förväntar sig allt av föräldrarna, de lever av blicken uppåt. Det är en andlig hållning också för en vuxen kristen. Att vi med rätta får förvänta oss allting av Gud. Ja, vi lever av blicken uppåt. Därifrån kan vi ta emot Gud själv. Därifrån kan vi dag efter dag ta emot livets dyrbara gåva, hela skapelsen, människorna omkring oss. Och genom allt detta tro och kunskap, konst och musik och så mycket annat.

Men ofta törs vi inte. Vardagen, jobbet, den akuta livssituationen är så krävande. Jag får inte visa mig beroende, inte vara passiv. Det kanske utnyttjas, och just nu har jag inte råd med det. Jag måste visa mig nyttig och oersättlig. Visst är de flesta av oss inte längre barn. Vi ska ta vårt ansvar och gestalta världen. Visst ska vi göra allt för att ta oss an de stora utmaningarna. Men måste vi för den skull bete oss som vore vi livets och jordens herrar? Starka ensamma hjältar som inte behöver någon? Jag tror inte det.

Se på Jesus i krubban. Han gör just nu inget annat än att ta emot oss. Han höljer på passivt sätt allt i sitt milda ljus så som spädbarn gör som egentligen inte gör annat än att vara. Hans krubba är Guds lärostol. Linnebindlarna påminner oss om det vi blivit skapade till: Guds barn som får ta emot allt ur hans händer och som får anförtro oss åt honom också när livet tar slut. Gud tar hand om oss. Det som han önskar sig av oss i natt är mottaglighet för hans Son, för de gåvor han vill ge oss för att vi ska ha liv. Bryt rustningen som du bepansrat dig med för att försvara eller skydda dig. Släpp in honom och ta emot.

Dominik Terstriep s.j.

Skriv en kommentar