Liturgin är ”hans stund”: inget som vi gör utan något som Gud gör med oss (Andra söndagen under året, årgång C, 2022-01-16)

Pater THOMAS IDERGARD SJ

Predikan för Andra söndagen under året

2022-01-16

Årgång C: Jes 62:1-5; Ps 96; 1 Kor 12:4-11; Joh 2:1-11

Katolska stiftsgården Marielunds kyrka

 

Kära systrar och bröder i Kristus,

Bröllop och vin är de gemensamma nämnarna mellan vår första läsning ur profeten Jesajas bok och dagens evangelium. I Bibelns värld, liksom i ganska många andra världar frestas man tillägga, är de båda nära sammankopplade. Vinet, den klassiska sinnebilden av fest, används i Bibeln som symbol för glädjen i det eviga, himmelska gästabud som Gud, enligt ett gammalt, judiskt, profetiskt uttryck, ska hålla med alla folk. Och som vi hörde i första läsningen specificeras denna bankett till att vara en bröllopsfest mellan Gud och Israel, hans utvalda folk; en bröllopsfest som vidare ska vara till glädje för hela världen.

Den kristna förståelsen av detta bröllop är Guds människoblivande i Jesus Kristus, genom Israels folk och tro. Och när Jesus själv är denna förening, detta äktenskap, vars glädje alla kan ta del av i tro, blir vin, medlet och symbolen för fest, också en naturlig symbol för honom, och det han är och står för. Därför är det passande att Jesus första mirakel som presenterar honom för världen, äger rum just på ett bröllop och involverar vin.

Alla Jesus mirakel var verkliga, historiska händelser som bekräftade hans identitet. Både som den utlovade Messias, om vilken olika mirakel hade profeterats, och som någon som överskred alla Messias-förväntningar, genom att vara Gud själv. Och Gud är ju absolut herre över materian och den som har etablerat naturlagarna. Därför kan han förstås omvandla materian och använda naturlagarna för att berätta något om sig själv. Om Gud inte skulle kunna göra detta, vore Gud inte Gud.

Tron på Jesus mirakel som verkliga händelser är alltså central för tron på hans gudomlighet, dvs hans självanspråk. Och när han nu är Guds levande Ord, talar Jesus handlingar vid en viss tidpunkt i historien, också bortom deras historiska sammanhang, men med samma innebörd som de hade i den historiska kontexten, och utan att förlora sin historicitet. Jesus botade alltså blinda rent fysiskt och konkret så att de mirakulöst kunde se, för att visa att Gud i honom är den som kan öppna våra ögon även bildligt, dvs så att vi inser vad som är sant om Gud, världen och oss själva.

I berättelsen om undret i Kana är det först Jungfru Maria som agerar. Hon vänder sig till Jesus när vinet tar slut. Hon litar på honom i allt. Och vi är, på hennes förebild, kallade att göra precis likadant. Jesus svar, ”kvinna” och ”min stund har inte kommit än”, låter kanske som ett oartigt avvisande. Men med ordet “kvinna” refererar Jesus till Adams namn på Eva, allt levandes mor. Det som med dagens öron nästan kan uppfattas som förminskande, är med Skriftens språk, det språk som Jesus alltid använder, precis motsatsen: Jesus ger sin mor några av de hederstitlar med vilka han vill att vi ska vörda henne: den Nya Eva, Kyrkans moder; mor till alla som tror på Kristus, alla som genom dopet blivit delar av hans nya skapelse, deltar i hans nya liv. Och så dras vi tillbaka till vår första läsning: som den främsta representanten för Israels lojala tro, är Jungfru Maria bruden genom vars fria ja Gud kan förena det gudomliga och mänskliga.

Genom att hänvisa till sin ”stund” pekar Jesus, här som i flera andra sammanhang, på sitt kommande förhärligande genom sitt korsoffer och sin uppståndelse. Och han understryker att han agerar helt i samklang med Fadern. Hans stund, när han som det sanna och eviga påskalammet ska utgjuta sitt blod för vår frälsning, kommer att inträffa utifrån Guds rådslut, på en bestämd liturgisk dag i det Gamla förbundet och tempelkulten i Jerusalem, för att markera början på en ny liturg i ande och sanning, i det Nya och eviga förbundet, och dess tempel som är hans kropp.

När Jesus talar om sin stund förbinder han den alltså med korsets hemlighet. Först när han har klargjort det, kan Jesus med sin makt föregripa, dvs på förhand ge en bild av, sin stund, genom ett tecken, och så göra det hans mor ber honom. Detta föregripande av hans stund är ständigt närvarande i Kyrkans mitt. För precis det får vi ständigt erfara i den Heliga Eukaristin. Med Kyrkans bön, den Heliga Mässan, föregriper Herren sin andra ankomst och kommer redan nu och börjar firandet av den himmelska banketten med oss, för att dra oss ut ur vårt här och nu, och alla dess omsorger, bekymmer, möjligheter och begränsningar, i riktning mot hans stund. Så förstår vi också att liturgi inte så mycket handlar om vad vigör, som om vad Gud vill göra med oss.

I Jesus brödunder mättas tusentals människor av fem brödbitar. I frälsningshistoriens själva kärna, Jesus offer av sig själv på korset, bokstavligen uttömmer sig Gud, universums herre, själv för sin ömkliga skapelse, människan. Och i Kana gör Jesus inte några extra flaskor vin, utan 600 liter (!) nytt vin, dessutom bättre än något annat. Varför allt detta överflöd? Jo, för att Gud vill att vi verkligen ska förstå, förtrösta på, att hans bröllopsfest med människan är Jesus Kristus ankomst. Och att han, genom att komma in och bli del av vårt nu, vill ge oss en föraning om hans obegränsade kärlek, vilja av vårt bästa, som han låter flöda över oss, och som han lovat att vi ska få i en enbart växande omfattning – och det oavsett vad som händer oss här i tiden – om vi bara vill ta emot den.

För om vi samverkar med den obegränsade nåd som ges oss främst genom Kyrkans sju sakrament, omvandlar Jesus också oss från vanligt vatten till det bästa och ädlaste av viner. Den fråga jag bör ställa till mig själv när jag betraktar miraklet i Kana, och Guds erbjudna överflöd, är om jag låter Kristus ensam vara min näring i livet, dvs det som ger styrka, riktning och mening åt det jag gör. Och vidare, om jag tillåter honom att omvandla mig så att mitt liv i handling, inte bara i ord, återspeglar honom som det bästa av alla viner. Med de gåvor från den Helige Ande, som vi tog emot i dopet och konfirmationen, och som beskrevs i andra läsningen ur Första Korinthierbrevet; för att jag ska, som responsoriepsalmen uttryckte det, kunna ”förkunna … hans ära … bland alla”. Med ett liv som troende som blir en allt bättre och skarpare bild av Guds himmelska gästabud. Amen.

Post a comment

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Translate »