21 sö (A)
S:ta Eugenia 2023 08 27 kl 11.00
Matt 16:13-20
P. Klaus. P. Dietz S.J.
Dagens evangelium har två aspekter: en fråga och ett svar, och en utnämning och ett löfte. Båda aspekterna kan beröra oss starkt i vår kristna existens.
- Låt oss börja med att Jesus frågade: ”Vem anser folk att jag, Människosonen, är?” Jesu samtida hade alla möjliga uppfattningar om mannen från Nasaret: man tyckte att Jesus var någon av de gamla profeterna eller kanske den nyligen avrättade Johannes döparen. Kanske en otroligt begåvad förkunnare. Säkert någon undergörare som botade sjuka, drev ut demoner och ordnade mat för hundratals människor. Eller en kritiker som satte sig över religionens heliga regler och traditioner. – Så ungefär kunde apostlarna ha svarat på Jesu fråga.
Men sedan vände sig Jesus till de själva och utmanade deras egen syn: ”Och vad tror ni?” Det var nu inte så lätt för de tolv att hitta svaret. De kunde ha sagt att en vän hade dragit dem till Jesu vänskapskrets. Kanske var det Jesus själv som hade tilltalat dem: ”Kom och följ mig!”. Eller så hade de stått i folkmassan och sett och hört den där Jesus och blivit helt fascinerad av honom. De var tysta och funderade över sin uppfattning om Jesus.
Men så var det Simon Barjona som talade för lärjungarna och som formulerade den stora trosbekännelsen: ”Du är Messias, den levande Gudens son.” Visste han vad dessa ord betydde? De var otroliga hederstitlar för den älskade Mästaren, och kanske anade han inte riktigt det stora innehållet i orden. Men han talade för de tolv – och han talade också för framtidens alla kristna. Det var inte hans egna tankar utan han fick dem av Jesu himmelske Fader.
Om vi nu aktualiserar frågan och svaret för oss och vår tid så kan vi höra förvirrande ställningstaganden. De flesta människorna säger nog att Jesus var kristendomens grundare, ointressant för icke-troende och utan betydelse för andra religioner. Inom islam är Jesus, på arabiska ”Isa ben Miriam” visserligen den näststörsta profeten efter Mohammed. Och för judar är han den jude som spred kunskapen om Gamla testamentet och judisk kultur i hela världen. Men Jesus är för dem inte mer än någon betydande människa. Vi kan också tänka oss vad vanliga svenskar anser om Jesus: allt möjligt och omöjligt.
Och så går frågan till oss: Vem är Jesus för mig? Svaret blir nog lite olika. Vad betyder han för mig? Kan vi säga som Thomas till den uppståndne Kristus: ”Min Herre och min Gud”? Vågar vi använda mystikernas kärleksfulla tilltal av honom? Det korrekta svaret på Jesu fråga finns i mässans trosbekännelse: ”Gud av Gud, ljus av ljus, sann Gud av sann Gud”. Och hela trosbekännelsen har under 2.000 år utvecklats av katolska kyrkans läroämbete. Tror vi verkligen på det?
Ja, vi bör ofta be den helige Ande att vår tro på Jesus Kristus blir alltmer djup, sann och vacker.
- Den andra aspekten i dagens evangelium är utnämningen av Simon som Petrus, klippan, och löftet om kyrkan som mörkrets makter aldrig ska få makt över.
Efter Jesus är Simon Petrus det namn som mest förekommer i Nya testamentet. Så viktig är han. Petrus är spontan, han talar för de andra apostlarna, han bekänner sin tro, men i Jesu lidandes stund visar han sig feg och sviker sin mästare. Ändå får han av den uppståndne Jesus det stora uppdraget att ta hand om Herrens får, dvs att bli ledare för de kristna. Han får ”nycklarna till himmelriket” och därmed avgöranden i lärofrågor. – Petrus efterföljare är påvarna. I varje mässa ber vi för vår påve och vår biskop. Att några katoliker avvisar den aktuella påven i sociala media, som det händer inte så sällan, är sårande för de flesta katolikernas vördnad för vår Helige fader.
Jesus ger oss löftet att ”dödsrikets makter aldrig får makt över kyrkan”. Hatets och syndens makter försöker alltid att fördärva kyrkan, inifrån och utifrån. Vår tid upplever hur pedofili, missbruk och bråk inifrån på ett skrämmande sätt har skamfilat den heliga kyrkan. Och utifrån har onda krafter om och om igen angripit de troende och försökt att förstöra deras heliga gemenskap: Hitlers regim, Sovjetunionens herravälde, förtryck genom islamiska diktatorer, osv. Men även om stora grupper av kristna blivit fördrivna eller dödade, kunde själva kyrkan aldrig förintas.
Jesu löfte om kyrkans fortbestånd till tidernas slut förblir giltigt. Det är ett lysande hopp i svåra tider. – Bibelns sista bok, Johannes Uppenbarelse, beskriver i fantasifulla bilder allt mörker som under historiens gång ska drabba Guds heliga. Men historiens avslutning skall bli strålande segerjubel, en härlighet utan ände, lammets underbara bröllopsmåltid.
Vi som följer Kristus är kallade till denna glädjande fest i evighet.
Detta är Herrens löfte till oss.