KRISTI LEKAMEN A-2023
5 Mos 8:2ff, 1 Kor 10:16-17, Joh 6:51-58
S:ta Eugenia kyrka, Stockholm
2023-06-11

Vi tar mycket för givet: att vi lever i ett fritt land, där vi fritt kan utöva vår tro, att vi har kyrkor där vi får samlas och fira Kristi hemligheter, att vi har eukaristin och de andra sakramenten som stärker oss på vår vandring mot vårt himmelska hemland, att vi ”har” Kristus. Kanske tar de flesta av oss allt detta för givet. Vi har vant oss och tar emot det utan vidare eftertanke. Inte förrän något av det har tagits ifrån oss går det smärtsamt upp för oss, vad vi haft. Som när man oväntat blivit sjuk. Så länge man är frisk märks kroppen inte. Man bara tar för givet att den fungerar ändamålsenligt. Men om man insjuknar, ja, då kan det ibland bli nattsvart, och det kan gå upp för oss hur lyckligt lottade vi var innan dess. Våra systrar och bröder som för sin tros skull blir förföljda eller förfördelade vet vad jag talar om.

”Du ska komma ihåg” – förmanar Moses Israels folk som står vid tröskeln till löfteslandet. Vad ska folket då komma ihåg? ”Allt som har skett på den väg Herren, din Gud, nu i fyrtio år har låtit dig vandra i öknen” (5 Mos 8:2). Det är ett avgörande ögonblick i folkets historia. Den 40 år långa ökenvandring som börjat med befrielsen från Egyptens träldomshus kommer snart att ta slut. Folket ska inta det förlovade landet. Kanske har man vant sig alldeles för mycket vid den nyvunna friheten, vid närheten till Gud som omsorgsfullt tagit hand om sitt folk, lett det genom alla faror och format det genom både prövningar och nådebevis. Det är som om Mose vill säga: Tag inte er frihet för given! Tag inte Guds närvaro och omsorg för givna! Tag inte förbundsslutet och den av Gud givna levnadsordningen för givna! Femte Moseboken är ett långt tal där Mose påminner folket om det väsentliga för att de aldrig ska glömma det.

Eukaristin är ett offer. Vi firar på oblodigt sätt Kristi gåva av sig själv till oss. Eukaristin är också en minnesmåltid, där detta offer blir närvarande och dess frukter delas ut till de troende. När vi i mässan lyssnar till läsningarna och till den eukaristiska bönen, när vi sjunger och svarar – ja, då är det också ett slags minne. Vi förs till källorna av Guds historia med människorna som nått sin höjdpunkt i Jesus Kristus. Mässans centrum, Kristi ord ”detta är min kropp … detta är mitt blod”, påminner oss inte bara om Kristi enastående gärning, vår frälsning, utan gör den närvarande för oss här och nu, och dess frukter kommer oss till del. Därför kallas mässan också eukaristin, tacksägelse. Vi tackar Gud för allt det som han gjort och kommer att göra för och med oss. Den som tackar kommer ihåg. Tacksägelsen är ett bålverk mot att vi glömmer det som utgör vårt livs grund och mål.

I dag, på Kristi lekamens högtid, kommer vi ihåg den stora gåva Gud har lagt i våra händer: Kristus själv som ger sitt gudomliga liv till oss i brödets gestalt. Det här brödet är ”det levande brödet”. Visst kom mannat från himlen, helt oväntat från Gud, något Israels folk inte kände till. Gud ville i sin vishet tydliggöra att det är han som är källan till livet – och mat är liv. Ändå var mannat del av det jordiska kretsloppet av att födas och dö. Det bröd Jesus ger har också kommit ner från himlen. Men detta bröd är inte någon kroppslig näring, det är inte någonting från Gud, utan Gud själv som ger sig i Sonen till oss. Han ger sig till oss ”för att världen ska leva”.

Det bröd som Kristus ger, hans gåva av sig själv är i ordets egentliga mening kommunion: gemenskap med honom. ”Den som äter mitt kött och dricker mitt blod förblir i mig och jag i honom.” Vi blir ett med honom och får del av hans gudomliga liv.

Kristus är trofast. När han en gång har knutit sin närvaro till brödets och vinets gestalt, förblir han närvarande. Hans närvaro hänger inte på våra personliga uppfattningar om honom eller på våra känslor. Nej, brödets och vinets innersta väsen blir förvandlade helt igenom; det blir entydigt Kristus och förblir det. När kyrkan talar om väsensförvandling (transsubstantiation) av brödet och vinet menas just det. Jesu löfte är att lita på. Gör han sig närvarande, så förblir han närvarande. Ingen makt i världen kan göra det ogjort. Därför har vi ett tabernakel – en synlig plats för Kristus som är närvarande i brödets gestalt mitt ibland oss, också utanför mässfirandet. Därför tillber vi honom i sakramental tillbedjan som är en sorts förlängd kommunion, där vi kontemplerar hans gåva av sig själv för världens frälsning. Därför bär vi honom i dag i en högtidlig procession genom våra gator.

Ta inte detta för givet. Förundras gång på gång över denna hemlighetsfulla närvaro. Hans närvaro strålar ut. Mitt i innerstan finns en plats där han ”bor”. Mitt i stan vill han dra till sig människorna, välsigna dem, förena sig med alla människor av god vilja.

Ta det inte för givet att Kristus är ”Guds tält bland människorna”. Han har blivit kött för 2000 år sedan. På sakramentalt sätt blir han kropp i varje mässa. Han bor mitt ibland oss. Och vi är kallade till att leva av hans gåva till oss. Kanske består frälsningen framför allt i detta: att ta emot hans gåva, hans liv, hans närvaro med allt det innefattar. Det är det bästa vi kan ge honom. Den som tagit emot en så dyrbar gåva kan inget annat än att vittna för världen: han är vårt liv. När vi bär Kristus i sakramental gestalt genom kvarteret har monstransen i år för första gången sin plats under en baldakin, ett slags tält. Ordet har blivit kött och bodde, ordagrant översatt, ”tältade” mitt ibland oss, och vi har skådat hans härlighet. Han har kommit för att stanna med oss på jorden så länge tiden varar. Kom ihåg det, och glöm aldrig den i det ödmjuka brödets gestalt närvarande Gudssonen som är med oss alla dagar till tidens slut!

Dominik Terstriep S.J.