3 SÖ B-2018, S:TA EUGENIA, 21 JANUARI

Mark 1:14-20

Att inte behöva skämmas

Det var strax före Stilla veckan i den helige Franciskus kloster. Bröderna fastade strängt. En natt kring midnatt, medan alla sov, skrek någon plötsligt: »Jag dör, jag dör!« Alla bröder vaknade skrämda och förvånade. Då reste sig Franciskus och sade: »Tänd ljuset!« När det var gjort, frågade han: »Vem har skrikit att han skulle dö?« Den berörde gav sig till känna. Franciskus frågade honom: »Vad är det, broder, som får dig att tro att du dör?« Brodern svarade: »Fader, jag trodde att jag dog av hunger.« Genast lät Franciskus duka ett bord. Klok och omsorgsfull som han var, åt han själv med denne broder, och på hans uppmaning åt alla de andra bröderna med de båda. Den som hade skrikit skulle inte behöva skämmas över att äta ensam. Och den brodern, så sades det, blev ett föredöme för alla i det andliga livet.

En vacker berättelse om den helige Franciskus och en vettskrämd broder. En berättelse som värmer eftersom vi kanske upplever verkligheten annorlunda. Vad händer när någon vågar visa en svaghet? Ibland blir han förmanad eller blottställd; andra gånger utnyttjas den svagheten. Kanske blir hon också hånad; inte öppet förstås, men bakom ryggen talar man vitt och brett om personen i fråga. Det händer också bland kristna och i våra församlingar.

Den helige Franciskus gjorde det annorlunda. Han låste inte in den svage medbroder som hade svårt med att fasta, i hans svaghet. Han brännmärkte honom inte genom klander, förebråelser och uppmaningar. Då hade situationen varit låst och den svage brodern enbart varit svaghet. Franciskus däremot begav sig dit där den svage var, delade hans rädsla med honom. På så vis lättade han bördan av hans oförmåga, hjälpte honom att acceptera sin svaghet och att leva mänskligt med den. Vad fick den helige Franciskus att handla så? Kanske förstod han helt enkelt evangeliet. Franciskus handlade mot sin medbroder så som Gud efter Jesu vittnesbörd alltid har handlat mot oss. Och hurdan Gud är, det talar dagens evangelium om.

I få torra meningar beskriver Markus Jesu budskap och därmed evangeliets centrum. Efter 30 års fördolt liv i Nasaret beträder han med dopet den offentliga scenen. Han säger ja till Johannes budskap om bot och omvändelse i och med att han låter sig döpas. Men efter dopet börjar också något oerhört nytt. Kanske har Jesus insett att även en enträgen och kraftfull uppmaning till omvändelse och bot till syvende och sist inte kan förvandla människans hjärta i grunden. Hjärtat ter sig ofta så avtrubbat och oföränderligt. Ännu en vädjan till detta hjärta i form av påpekanden och hot leder förmodligen ingenvart. Dessutom står människan alltid i skuld gentemot Gud, hur mycket hon än omvänder sig och anstränger sig.

Jesus var medveten om både det halvdana i människans handlande och Guds kärlek som är rädd om vare människa. Just det får honom att vända uppochner på döparens botpredikan. Inte längre: »Omvänd er, och Gud vänder sig till er för att vara er nära.« Utan: »Tiden är inne, och Guds rike är nära. Omvänd er [därför] och tro på evangeliet« (Mark 1:15). Omvändelse är inte längre förutsättningen för att människan åter ska få komma inför Guds ögon. Det förhåller sig tvärtom: omvändelse är ett svar på att Gud redan har sett på oss och räckt ut handen till försoning innan vi ens tänkt på det.

Guds förekommande sätt är det som gör vårt budskap till ett glatt budskap. Han sitter inte där och väntar tills vi kommer till honom, utan han kommer oss till mötes för att vi ska kunna vända oss till honom – han har alltid gjort så och kommer att göra så från skapelsens begynnelse till alltings fullbordan. Och Kristus är det tydligaste tecknet för Guds förekommande sätt, den förekommande Guden förkroppsligad.

»Tiden är inne, och Guds rike är nära.« Det betyder i grunden att Gud säger ja till hela människan, inklusive hennes svaghet och synd. Han väntar inte tills vi har förändrat och förbättrat oss, tills vi har slutat leka Gud och på nytt är beredda att vara människa. Nej, Gud väntar inte på idealiska omständigheter utan ger sig själv i förskott. Han satsar på hjärtats logik. Om han visar sitt öppna hjärta och sin kärlek, hur kan då människan inte anförtro sig åt hans gränslösa godhet, det vill säga omvända sig till honom? Visst är det en risk, och Kristus har betalat korsets pris för den ovissheten. Men tydligen ville Gud ta denna risk eftersom människan, hans älskade skapade varelse är värd denna risk.

Gud tar i Kristus det första steget. Att ta emot det är omvändelse som består i att vi tilltror Gud rentav allt; också att han älskar oss trots svaghet och synd. Han gör allt för att jag inte behöver skämmas för det. Han bjuder den som tror sig svälta ihjäl till ett rikligt dukat bord där han äter tillsammans med honom med alla de andra i huset – som vi här i kyrkan.

Dominik Terstriep s.j.