Pater THOMAS IDERGARD SJ

Predikan för 23:e söndagen under året

2019-09-08

Årgång C: Vish 9:13-18; Ps 90; Filem v. 9-10, 12-17; Luk 14:25-33

S:ta Eugenia katolska kyrka, Stockholm (högmässan)

Kära systrar och bröder i Kristus,

För 14 år sedan, var författaren och den sekulära humanisten Lena Andersson värd för ett sommarprogram i Sveriges Radio. Hon väckte tumult när hon ifrågasatte uppfattningen om Jesus från Nasaret som en snäll fredsprofet, genom att citera Jesus i Bibeln. Bl a från dagens evangelium, där Jesus säger att man inte kan vara hans lärjunge utan att ”hata” sin familj och sitt liv.

Först bara kort om ”hata”. Ordet kommer från en direkt grekisk översättning av ett hebreiskt talesätt som refereras flera gånger i Gamla Testamentet och som handlar om att älska mindre, inte att hata som vi förstår det. Jesus säger alltså att den som vill ha honom i sitt liv måste älska allt som är viktigt och gott mindre än man älskar honom. Vi måste älska honom mer, dvs vilja hans bästa mer, än någon och något annat.

Detta kan Jesus kräva för att han är Gud som blivit helt närvarande i en människa. Gud, som vår första läsning ur Vishetens bok och vår responsoriepsalm förklarade vårt totala beroende av: för vår och alltings existens, och för insikten om sanningen om oss själva. Om man inte tar hänsyn till Jesus unika anspråk på att vara Gud, vilket ingen annan religionsgrundare före eller efter honom har gjort; om man bara ser Jesus som en intressant historisk person, en profet bland många andra; ja, då har Lena Andersson faktiskt rätt i att det Jesus säger antingen blir obegripligt eller knäppt.

Inför Jesus Kristus och hans självanspråk finns ingen neutralitet, ingen kompromiss: man kan bara tro eller inte tro på att han är den han utger sig att vara. Och tror vi inte det, faller allt han säger och gör, för då vore han ju antingen en lögnare eller psykopat.

Om vi väljer att tro på att Jesus är den han påstår, ställs vi inför hans krav på oss. Guds kärlek omfattar alla, eftersom den ger oss existens. Den vill dra alla till sig och inkludera alla i att bygga sina liv på den, bli mättade av den, som responsoriepsalmen uttryckte det. Men det är en krävande kärlek. Den som verkligen vill bli mättad kan inte göra det på sina individuella villkor. Utan bara på Guds villkor; de som vill omvandla oss från hans avbild till hans likhet genom delaktighet i hans eviga liv, med Kristus.

Det mest grundläggande villkoret är att bära ”sitt kors” med Jesus. Det här sägs mitt i Lukasevangeliet när Jesus är på väg till Jerusalem för att just möta korset. Att bära sitt kors med Jesus betyder inte att lida i allmänhet. Sjukdomar i kropp och psyke kan vi absolut uppoffra i bön och så djupare förena oss med Kristus lidande. Men vi ska också komma ihåg att god, dvs etiskt hållbar, medicin och terapi är Guds verktyg för att lindra och bota, eftersom Gud är primär orsak till allt. Därför ska vi lindra och bota de sjukdomar vi kan, om det sker etiskt. Att bära sitt kors betyder istället att som Jesus lida för sanningen, när det i oss och andra som vill vara mittpunkt i våra liv, dvs ta Kristus plats, protesterar.

Vårt lidande med Kristus för sanningen, för att också få uppstå med honom, kommer nog inte hota oss till livet, som för martyrerna. Lidandet kommer istället ur vår separation från allt det vi lätt gör till livets mittpunkt. Som t ex pengar och materiella ting, makt och inflytande, popularitet, njutningar, politiska ideologier, olika slags starka grupptillhörigheter osv. Att lösgöra oss från sådant, för att underlätta för Gud att ensam bli mittpunkten, är ofta smärtsamt. Genom att det utmanar sådant som vi lätt hänger upp vår identitet på, och den starka idén att visjälva definierar vad som är gott. Men det är Jesus inbjudan till oss. Och motståndet en frestelse från djävulen.

Hur bär jag då mitt kors, mina kors, vilka de nu är? Först och främst genom att lyssna på de bud Kristus ger oss genom Kyrkan, vars läroämbete är inrättat av honom och talar för honom i alla tider. Bud om de offer kärleken och sanningen behöver. Det som utmärker en katolik är att han eller hon överför förtroendet för Kristus till ett förtroende för hans Kyrka. För att Kristus, trots alla oss syndare där, alltid är närvarande i henne.

När jag tycker att Kyrkans bud är svåra eller obegripliga, får jag som katolik inte offentligt förkunna min egen version, som om jag skulle övertrumfa 2000 år av undervisning av kyrkofäder, helgon, martyrer, påvar och koncilier. Gör jag så kan det kräva försoning genom bikt. Sådant jag tvekar om ska jag istället be över, och söka andlig vägledning för. Läsa och ta reda på mer om. Och framförallt, be om tillit till Gud och hans ord genom Kyrkan; att ödmjukt acceptera det som inte är min sak att påverka. Att katoliker inte följer Kyrkans tro och bud, är inget argument mot tron och buden utan ett exempel på att vi i det längsta vill undvika att bära kors.

Sedan lär oss Jesuitordens grundare, den Helige Ignatius av Loyola, att praktisera ”agere contra”, dvs göra tvärtemot de värden som inte är Kristus. Om det är pengar och prylar, sök fattigdom och materiell enkelhet. Om det är högmod, välj det som ödmjukar. Om det är sex utanför det sakramentala äktenskapet, lev i celibat. Om det är popularitet och ära, välj det som vanärar, vilket idag oftast händer den som är öppen med att inte bara vara katolik, utan också faktiskt tro på det som Kyrkan lär.

I vår andra läsning ur Aposteln Paulus brev till Filemon hörde vi att det goda vi gör inte ska ske av tvång ”utan av fri vilja”. Genom Kyrkans sju sakrament kommer det gudomliga livet, buret i materiell form så som Gud blivit människa, in i vår materia. Så att alltmer av det vi är kan uppfyllas av honom. Detta, den övernaturliga nåden, som inte naturligt finns i något ivärlden, ger, med vår samverkan, riktning och kraft åt vår vilja så att den alltmer kan spegla hans. Så att jag kan bära mitt kors med honom, och han bära mitt kors med mig. Så att jag, med honom i mig, kan älska det, och så, som han älskar.

Jesus vill inte vår världsfrånvändhet utan vår sanna frihet, genom vilken han kan förändra världen. Det är därför som han i evangeliet jämför med byggandet av ett torn och planeringen av ett fälttåg. Ingen börjar bygga utan att grunden är lagd, eller inleder en militär operation i underläge. På samma sätt är det med att vara en Jesus lärjunge: ingen kan följa honom in i det eviga livet, förrän han eller hon har släppt taget om allt annat, så att allt annat kan få sin rätta plats utifrån hur det hjälper att tjäna Guds vilja. Det är, som Jesus formulerar det i evangeliet, att ”avstå från allt” man äger.

Kära systrar och bröder, vi borde försöka inleda varje dag i den hållning som uttryckts av den Helige Ignatius av Loyola i hans överlåtelsebön ur de Andliga övningarna. Den som lyder så här:

”Tag Herre och mottag all min frihet, mitt minne, mitt förstånd och all min vilja, allt vad jag äger och har. Du har gett mig det; till dig, Herre, ger jag det åter. Allt är ditt, förfoga över det helt enligt din vilja. Ge mig endast din kärlek och din nåd, ty det är mig nog. Amen.”