22 Sö C-2022, 28 augusti i S:ta Eugenia

Den som känner sig själv blir ödmjuk

Tänk om vi gjorde en gemensam övning! Alla ska vända sig till grannen och säga vilka de är. Vad eller vem är jag? Vad tänker jag om mig själv? – Svaren skulle förmodligen se väldigt olika ut. Någon kanske skulle tala om sina svagheter, andra om vad de gör. En skulle lyfta fram sina starka sidor, andra den egna oförmågan. Den här övningen är förmodligen lika gammal som människan själv. Den har i alla fall funnits i den grekiska filosofin och också i den kristna traditionen. Övningen handlar om självkännedom och om dygden som dagens läsningar lyfter fram. Självkännedomen är en övning i ödmjukhet.

Cisterciensmunken Bernhard av Clairvaux från 1100-talet identifierar ödmjukhet med en ärlig blick på sig själv. Och med denna blick börjar det andliga livet, ja, den är enligt honom förutsättningen för frälsningen. Låt oss alltså fråga än en gång: Vad ser vi, när vi ser på oss själva? Och varför är denna blick så viktig. Traditionen har gett tre svar.

För det första kan vi se att vi inte är Gud. Vi är begränsade, har inte skapat oss själva, är inte grunden till oss själva, utan kommer från några andra – våra föräldrar – och i slutet från någon annan – Gud. Och den insikten gäller för allt det stora i vårt liv som vi tagit emot som gåva och inte själva har skapat: livet självt, språk, kunskap, kärlek o.s.v. Det största och viktigaste vi lever av har vi fått som gåva. Vårt liv är begränsat inte bara vad gäller vår livstid som tydligen har ett förfallodatum, utan också våra förmågor. Om och om igen stöter vi på våra egna begränsningar, inte minst när vi tänker på vårt handlande. Vi gör ofta det vi egentligen inte vill. Vi klarar oss inte på egen hand och är inte bara beroende av andra människors hjälp, utan av Gud som befriar oss till att bli oss själva genom Kristus.

Det andra vi kan upptäcka när vi med ärlig blick ser på oss själva, är att vi har en egendomlig storhet. Vi tittar bortom våra egna gränser, bortom världen och det skapade. Vi kan ställa oss mitt emot oss själva och betrakta oss som någon utomstående. Vi kan få insikt om det som ligger bortom det fysiska och materiella. Vi kristna talar om vår värdighet att ha blivit skapade till Guds avbild. Just i det ligger vår storhet.

Den tredje aspekten i självkännedomen är att vi regelbundet rannsakar oss själva, blir konkreta. Hur har det varit i dag? Vad har jag gjort av mina förmågor? Vad har jag underlåtit att göra? Har jag stört eller till och med förstört de bärande relationerna i mitt liv? Relationen till Gud, mig själv, nästan och miljön?

Alla dessa tre sätt att lära känna sig själv leder till ödmjukhet, menar inte bara Bernhard, utan med honom en stark ström i den kristna traditionen. Den ödmjuke ser sig själv och tingen sådana de är. Ödmjukhet har alltså först och främst med mottaglighet att göra. Jag tar emot mig själv, de andra, världen och inte minst Gud sådana de är – och inte sådana jag önskar mig att de ska vara.

Det svenska ordet ödmjuk betecknar den som lätt blir mjuk, som låter sig beröras. När hjärtat däremot är hårt kan ingen och ingenting nå det. När mullen är stenhård kan den inte suga upp regnet, utan det rinner undan så att mullen inte kan frambringa nya växter. Kyrkofadern Gregorius den Store har jämfört den högmodige med en bergstopp som inte kan behålla vatten. Den ödmjuke däremot är som en fruktbar dal, som i sin öppenhet kan ta emot vatten och på så vis ge utrymme åt alla tänkbara växter och därmed också för liv överhuvudtaget. Dagens läsning är därför med rätta mycket pessimistisk vad gäller den högmodige. För honom finns inget botemedel, eftersom han inte är beredd att ta emot verkligheten sådan den är. Därför måste våra hjärtan ibland krossas för att bli mottagliga igen (jfr Ps 51).

Också det latinska ordet för ödmjukhet humilitas kan ge oss en fingervisning. Ordet påminner om humus, mull, världens material som jag har danats av. På ett sätt är jag inte förmer än alla andra jordiska ting, samtidigt som jag kan reflektera över det, har anden, ja, Guds livsande som blåsts in i mina näsborrar. Ödmjukhet kan översättas som verklighetssinne.

Vi människor är olika lagda. Somliga är nog så förälskade i sin förträfflighet, medan andra tänker alldeles för lågt om sig själva. Båda har missat målet, eftersom det inte bara är det ena eller det andra. Människan är samtidigt stor och liten, stark och svag, kunnig och okunnig, vis och dåraktig. Den som ärligt ser på sig själv ser båda sidorna och håller ihop dem. De andliga mästarna påminner oss därför att aldrig se enbart på det ena utan att också se på det andra. Har jag tendensen att tänka för högt om mig själv, ska jag påminna mig om mina avigsidor. Bedömer jag mig alltid som för låg och svag, ska jag se på min storhet och styrka. Håll samman båda sidorna och du ser ärligt på dig själv, det vill säga, du blir ödmjuk.

Den här ärliga blicken på sig själv förblir inte hos oss, utan vidgar sig. Bernhard menar att den ärliga blicken på sig själv leder till en bättre förståelse av nästan. Jag ser mina egna behov, hur jag själv vill bli bemött. Gäller det för mig, gäller det till viss del säkert också för andra människor – kanske inte i alla avseenden, men i de grundläggande. Ödmjukheten påverkar relationen till den andra, i riktning mot inlevelse och medkänsla; när det är som bäst till handfast stöd.

Den ödmjuke, den som genom självkännedom har kommit fram till en realistisk bild av sig själv, ”landar” slutligen hos Gud. Det är ju inte alla gånger så lätt att ärligt se sig själv, ja, det kan vara väldigt jobbigt. Ju längre vi lever desto jobbigare. Vi har samlat ihop så mycket som vi helst inte vill veta av. Men jag behöver inte bära upp tyngden av min tillvaro ensam. Jesus uppmuntrar mig att ge min börda till honom. Han säger till mig: Visst, sådan är du, men Gud älskar dig och vilar inte, förrän han har fulländat det verk han påbörjat med dig.

Dominik Terstriep S.J.