JULNATTEN 2019 I S:TA EUGENIA

Varför blev Gud barn?

Varför blev Gud ett spädbarn, beroende av en mors och andra människors omsorg? Vilken fråga, kanske någon tänker. Men man kan ändå undra om han inte hade kunnat visa sig som en vuxen man utan att ha gått igenom barndom och ungdom, med all den osäkerhet som det innebär. Gud är ju allsmäktig. Hade han då inte lika bra kunnat hoppa över alla utvecklingsstadier en människa i egenskap av människa måste gå igenom? Måhända en alldeles för spekulativ fråga.

Men låt oss fråga än en gång varför Gud blev ett spädbarn. Ville han kanske att vi skulle kunna närma oss honom utan rädsla, med det förtroende och den ömhet vi har för spädbarn. Ser vi ett börjar vi nästan alltid småle. En spontan glädje infinner sig. Något som berör oss i vårt hjärtas djup. Vi vill genast röra vid det, dess mjuka hud och pyttesmå fingrar. Ja, kanske är det just så: Gud vill att vi närmar oss honom så spontant, ömsint och tillitsfullt som vi närmar oss ett spädbarn vars ansikte har en strålglans som upplyser alla som ser på det, att vi närmar oss honom med allt det hopp vi känner inför ett spädbarn. Och han vill väcka i oss kärleken, en kärlek som älskar den andre för den han är, inte först och främst för det han gjort. Just så som vi älskar barn som inte presterat någonting utan bara är ska vi älska Gud för hans egen skull.

Varför blev Gud ett barn? Också därför att han i Kristus ville gå igenom ett helt människoliv från dess allra första början till dess slut. Han ville gå igenom allt eftersom han ville frälsa allt. Den frälsning som Jesus har skänkt, sker inte bara på korset när han ger sitt liv åt hela mänskligheten. Nej, han har frälst och befriat oss genom hela sitt liv. Så som några litanior uttrycker det:

Genom ditt heliga människoblivande – fräls oss, o Herre
Genom din födelse – fräls oss, o Herre.
Genom din barndom – fräls oss, o Herre …
Genom dina vedermödor – fräls oss, o Herre …

Så går litanian igenom alla stationer och händelser i Jesu liv där vartenda ögonblick är frälsande. Vi skulle kunna lägga till: genom din flykt, genom dina lekar, genom det du lärt dig, genom det du sagt och gjort … fräls oss, o Herre.

Varför blev Gud ett barn? Kanske också därför att barn ofta säger »Gör det igen«. Och när föräldrar har gjort det om och om igen, tänker de förmodligen i sitt stilla sinne »Sluta nu! Du pinar livet ur mig«. Barnet är oförtröttligt. »Gör det igen!« En ramsa man ska sjunga om och om igen. Att lyfta barnet upp och ner, snurra runt som en karusell, leka tittut, kittlas, ge slängkyssar och klappa i händerna … Och medan den vuxne gör det igen jublar och skrattar barnet. Gud är bra på upprepning. Han uppehåller allting, låter solen gå upp och ner varje dag – och mycket mer. Han har tålamod och blir inte trött på monotoni. Vill han genom Jesusbarnet uppmuntra oss att göra det igen? Att igen försöka leva som han visat oss? Att återigen fatta en god föresats och kämpa mot vår skötesynd? Vi är ju ofta så trötta på oss själva, våra tillkortakommanden, de vanliga synderna och de vanliga bikterna där ingenting har förändrats på ytan. Varje gång samma bekännelse.

Guds barnablivande i Kristus vill tala till de bästa krafterna i oss. Gör det igen! Se på Kristus, följ honom – och du ska leva. Och Gud blir glad över våra upprepade försök, liksom barnet skrattar när föräldrarna gör det igen. Ha därför tillförsikt eftersom Gud själv har »gjort det igen« i Kristus, återigen och på det främsta sättet, börjat om på nytt med mänskligheten.

Dominik Terstriep S.J.