Ingen skulle dö för att ”skönheten och odjuret” verkligen har hänt – eller: Varför uppståndelsen gör Jesus till en jobbig och krävande person (Annandag Påsk, 2021-04-05)

Pater THOMAS IDERGARD SJ

Predikan för Annandag Påsk/måndagen i Påskoktaven

2021-04-05

Apg 2:14, 22-33; Ps 16; Matt 28:8-15

S:ta Eugenia katolska kyrka, Stockholm (högmässan 11:00)

 

Kära systrar och bröder i Kristus,

När jag för några år sedan bodde i Storbritannien, höll den dåvarande premiärministern David Cameron ett TV-sänt Påsk-tal. Där sammanfattade han Påskens budskap som ”vänlighet, medkänsla, hårt arbete och ansvarstagande”. Det är förstås mycket bra att politiker uppmärksammar den största kristna högtiden. Det är heller inget fel med ”vänlighet, medkänsla, hårt arbete och ansvarstagande”. Ganska många människor oavsett bakgrund och tro – från hinduer till ateister – kan nog skriva under på att det är viktiga värden. Men något sammanfattande budskap från Påsken är det absolut inte.

Påsken handlar om att Jesus från Nasaret, som under sitt offentliga liv påstod sig tala och agera, inte bara på Guds uppdrag utan, i Guds person, och som brutalt avrättades genom att korsfästas, kroppsligen har uppstått från de döda. Detta är Påskens inte bara viktigaste, utan enda, budskap.

Tyvärr har det också bland kristna och Bibelforskare smugit sig in ett tal om den mirakulösa, fysiska uppståndelsen som en myt eller symbol för att Jesus ”goda sak” fortsätter efter honom. Men sådana föreställningar stämmer inte med de tidiga och historiskt-källkritiskt korrekt dokumenterade ögonvittnena. Som Maria Magdalena och den andra Maria, kvinnorna som först mötte den uppståndne, så som evangeliet idag berättar. Där var ingen symbol utan en påtagligt levande person, därtill samme man som de tre dagar tidigare hade sett dö på det mest plågsamma och förnedrade sätt som fanns, men som nu stod levande framför dem, talade med dem och som de t o m kunde röra vid.

Deras, sedan apostlarnas och därefter ytterligare många lärjungars möte med den uppståndne Jesus, är grunden för allt annat som har med kristen tro, Kyrkan och kristenheten att göra. Hur skulle Aposteln Petrus Pingstpredikan i vår första läsning ur Apostlagärningarna ha låtit om han beskrev en i verkligheten död man som på ett särskilt sätt skulle symbolisera Guds närvaro? Vad den tidiga Kyrkans ivriga missionärer istället går ut i världen och både riskerar, och slutligen, i apostlarnas fall, förlorar, sina liv för, var den omskakande nyheten om alla mirakels mirakel: Jesus fysiska uppståndelse från döden genom den Helige Andes kraft.

En människa som förblev död i sin grav skulle ha varit en falsk Messias, vars förkunnelse och gärningar inte skulle ha gett någon befrielse, utan dukat under för döden och blivit en notering bland många andra i historieböckerna.

Och det här är skälet till varför Jesus alltid har varit och alltjämt förblir kontroversiell – pröva att bara utan vidare nämna hans namn eller din tro på honom på en middag i Stockholms innerstad, och jämför reaktionerna med att nämna t ex Buddha: Om det är sant att Jesus har uppstått, så måste hans självanspråk på att vara Gud som blivit människa vara sant – och måste egentligen allt i ditt, mitt och allas liv ändras, så att det står i samklang med vad den uppståndne har visat om Gud och om människan; med vad han har angett som villkor för att få dela uppståndelsen med honom. Då kan inget bara rulla på som förut. Då är det många saker som inte kan vara sanna, som vi måste vända ryggen åt, trots att vi vill tro att de är, eller i alla fall kan vara, lite sanna så att vi kan fortsätta där vi är eller slippa ta ställning – som t ex andra religioner och livsåskådningar, men också föreställningar om att det man känner för alltid är rätt. Det här förstår egentligen alla blir konsekvensen av uppståndelsen. Och därför är Jesus obekväm. Därför är det bättre att också prata om ”Påskens budskap” som något vanligt, allmänmänskligt, som man med ingen eller lite uppoffring kan hålla med om.

Av detta skäl har också alla bortförklaringar av uppståndelsen utövat en sådan attraktionskraft genom årtusendena. I evangeliet hörde vi den historiska skildringen av hur en av de vanligaste teorierna, den om att lärjungarna skulle ha stulit Jesus döda kropp, egentligen uppkom, nämligen som uttryck för hela den korruption som också ledde till Jesus död.

Också den här bortförklaringen faller, som alla andra, på att den faktiskt är oförnuftig. Om vi antar att en grupp rädda, obeväpnade och för strid helt otränade fiskare skulle ha lyckats lura, eller t o m övermanna, en fullt beväpnad romersk vaktstyrka – bara det ett helt orimligt påstående – återstår frågan om vad de skulle ha vunnit på det? Det öde som mötte dem när de gav allt för att förkunna Jesus uppståndelse var ju förföljelse och slutligen död. Det är orimligt att inte en enda av dem skulle ha försökt rädda sig själv genom att, i mötet med domare eller bödel, erkänna bluffen och avslöja var kroppen låg gömd. Lärjungarnas påstådda ”konspiration” vann ingen av de påstått sammansvurna någon fördel av. Snarare direkt tvärtom, alla förlorade allt på den. Den är därför lika osannolik som att någon skulle gå i döden som vittnesbörd om att sagan om skönheten och odjuret verkligen är sann!

Men nu är det däremot sant att Jesus Kristus har uppstått från döden, fysiskt och konkret, till ett nytt, evigt liv; helt genomsyrat, till kropp och själ, av gemenskapen med Gud – liksom att det är sant att han lovar oss att, om vi tror, och tillåter honom leda oss allt närmare Gud, genom Kyrkans bekännelse, lära och sju sakrament, och förlåta och försona allt det hos oss som drar åt andra hållet, så kommer också vi att få dela uppståndelsens och det eviga livets härlighet; segern över lidande och död som därmed inte har någon makt över oss.

I en värld som söker mening och hopp – i det mesta som varken ger mening eller hopp, utan i sådant som istället är beroende av våra prestationer och faller under våra begränsningar – är detta Ljuset. Som kvinnorna i evangeliet uppmanar Jesus också oss att inte vara rädda, utan att gå och berätta för andra om precis detta; om hur vi och världen, som vi hörde i responsoriepsalmen, bara inför Hans uppståndna, levande ansikte – inte i någon annan föreställning om Gud eller det mänskliga livet – kan finna ”glädjens fullhet”. Amen.

Post a comment

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Translate »