7 påsksöndagen C-2019, S:ta Eugenia, 2 juni

Ett fotavtryck

På himmelsfärdsberget i Jerusalem finns ett fotavtryck i klippan. Det förvaras i ett kapell som idag är del av en moské och där man sedan urminnes tider har vördat Kristi sista fotavtryck innan han steg upp till himmelen. Ignatius av Loyola var så tagen av just det fotavtrycket att han mutade en vakt (han gav honom sin fickkniv) för att få komma tillbaka dit igen. Han ville än en gång se det sista kroppsliga avtryck som Jesus hade lämnat efter sig.

Jesu fotavtryck på jorden. Hans liv, det han sa och gjorde lämnade spår i det Heliga landet och kom att lämna många fler spår ända upp till Norden. De många kyrkor som än i dag finns i vårt land är synliga avtryck av Jesu liv. Men det finns också inre fotavtryck han lämnat. Fotavtryck i alla dem som har levt ett liv i hans efterföljd. I dopet präglades vi med det fotavtrycket: ett sigill som ingen kan utplåna.

Men vad har hänt, vad händer med alla dessa avtryck? En kyrka som oftast står tom eller är stängd? Kyrkor som rivs på kontinenten? En döpt som bara är namnkristen? Även om vår kyrka ofta är fullsatt får vi inte låta oss luras. De flesta som hör till vår församling kommer så gott som aldrig hit. Avtrycket ter sig betydelselöst, har inga vidare konsekvenser. Ett stort bekymmer. Också de som regelbundet kommer hit påverkas ibland ganska litet av detta fotavtryck. Vem skulle idag ta på sig så stor möda som Ignatius bara för att betrakta fotavtrycket igen, att ta in det och beröras av det?

Visst kan Jesus verka på ett för oss förborgat sätt. Guds vägar är outgrundliga. Och ja, det finns mirakel när någon helt otippat hittar till tron och till kyrkan. Men faktum kvarstår att det är få. Dessutom verkar det som om det blir allt färre i Västvärlden.

Ett fotavtryck: Om man vill se fotavtrycket på himmelsfärdsberget i Jerusalem måste man böja sig ner. Men fotavtrycket vill lyfta oss upp. Vi ska inte stanna där utan följa hela Jesu väg. Och just det är Jesu väg: att först böja sig ned, in i det konkreta, i världen som den är, i livets lidanden och glädjeämnen. Med himmelsfärden tog Jesus denna värld med sig till himmelen, drog in den i fulländningen. Det är hans väg: han steg ner för att sedan stiga upp. Han steg ner, antog en människas gestalt för att människan skulle gudomliggöras och därmed uppnå sitt livs mål.

Vi kanske talar för lite om himmelen. Det har ofta förebråtts de kristna att de inte har annat att komma med än billig tröst enligt parollen: du får väl stå ut med lidandet här på jorden, acceptera bara de usla villkoren; du har ju ett bättre liv i himmelen. Det är förstås en polemik som ibland kan ha varit berättigad. Men idag är vi så insyltade i allt det jordiska. Också vi kristna talar så sällan om vår framtid att man ibland kan tro att vi är praktiserande ateister, dvs. vi handlar som om Gud inte fanns. Många hoppas inte längre på himmelen, på alltings fullbordan: fullkomlig gemenskap med Gud och i honom med allt levande.

»Jag ser himmelen öppen«, bad Stefanos. Just det! Sedan Jesu uppståndelse och himmelsfärd ser vi himmelen öppen. Vi har ett perspektiv, är inte inlåsta i vår egen lilla värld. Vi och allt skapat med oss har en framtid i Gud. Himmelen står öppen.

Om himmelen står öppen har vi ett perspektiv. Vi behöver inte låta oss uppslukas av vardagen med alla dess krav och måsten, inte heller av det katastrofala vi bevittnar och är med om, inte heller av våra tillkortakommanden. Den som har det perspektivet har ett sunt avstånd mellan sig själv och vardagen, en existentiell distans: »Insikten om att det finns högre ting. Det ger oss perspektiv på vardagen« (Joel Halldorf).

Och bara den som ser himmelen öppen kan ge sitt liv som Stefanos eller som den elev som berättade för mig om att han får sämre betyg i skolan när han påpekar att läraren framställer kristendomen på felaktigt sätt. De kristna i vårt land måste utstå smärre eller större trakasserier som ännu inte har fått något namn: antisemitism och islamofobi är vedertagna begrepp. Och de kristna som utsätts för liknande kränkande behandling?

Jag vill inte låta lamenterande, inte heller beklaga mig. Jesus har sagt det tydligt hur det kommer att gå för dem som följer honom. Men faktum kvarstår att kristendomen är den mest förföljda religionen i världen. Och vi i Väst talar alldeles för lite om det, gör alldeles för lite för våra systrar och bröder som inte bara trakasseras och fördrivs från sina hemtrakter utan till och med mördas.

Ett fotavtryck: Om vi bara kunde ta det avtrycket som Kristus lämnat i oss på allvar, väcka det till liv igen i oss och de många som verkar ha glömt det. Vi har något så vackert att erbjuda: den öppna himmelen som i eukaristin kommer oss nära.

Dominik Terstriep S.J.