Pater THOMAS IDERGARD SJ

Predikan för 32:a söndagen under året

2020-11-08

Årgång A: Vish 6:12-16; Ps 63; 1 Thess 4:13-18; Matt 25:1-13

S:ta Eugenia katolska kyrka, Stockholm (högmässan)

Kära systrar och bröder i Kristus,

I Övre Norrlands inland, där min familj har sina rötter, var det in i modern tid ganska vanligt att händiga bönder snickrade ihop sina egna kistor, som sedan togs fram på vårarna för att tjäras och torka mot ladugårdsväggarna, tills dagen var inne. Och i vissa benediktinkloster var det under medeltiden sed att varje munk varje dag grävde en skopa jord för sin egen framtida grav.

Bortsett från att det också kan ha funnits budgetmotiv till att hemmasnickra kistor, är sådana här vanor exempel på det som sammanfattas med den latinska frasen ”memento mori”: ”kom ihåg att du är dödlig”. Dagens populärkultur gör däremot mycket för att få oss att glömma det, med utrop som ”70 är det nya 50”. Men i en årstid där naturen understryker budskapet, dessutom ett år präglat av en global pandemi, vill Kyrkan, på direkt uppdrag av sin Herre och grundare, påminna om att det finns ett slut på allt vi ser och upplever i tid och rum; inklusive oss själva, i tid och rum; inklusive tiden och rummet – och att den insikten måste ha betydelse när vi är i tiden och rummet. Och det inte för att döda glädje utan tvärtom, för att påminna oss om den sanna glädje som sträcker sig längre än upplevelser här. Liksom om hur den glädjen kan bli vår.

I vår andra läsning ur Första Thessalonikerbrevet, den äldsta bevarade kristna text som finns, kontrasterar Aposteln Paulus kristen tro mot föreställningar hos ”dem som inte har något hopp”. Han skriver direkt för de första kristna som väntade Jesus återkomst och världens dom under deras livstid. Men den är lika relevant i alla tider, också vår.

I varje söndagsmässa påminner vi oss om att Jesus en dag ska komma tillbaka som alltings domare, en händelse som ska göra slut på, fullborda, all tid: i trosbekännelsen och när vi uttrycker trons mysterium i den eukaristiska bönen. Adventstiden, som är i antågande, har också denna Jesus andra ankomst som ett tema. Kanske kunde vi lära av våra frikyrkliga vänner att oftare påminna oss själva om detta, även om vi fortsätter vara okunniga om när? Inte minst för att bättre kunna relativisera sådant som inte har värde för vårt eviga liv med Gud; för att bättre kunna söka Guds vishet, det Gud uppenbarar av sig själv, före allt annat, som första läsningen ur Vishetens bok uppmanade till.

Men den Jesus ankomst som vi vet inträffar i en överblickbar framtid, är vårt personliga möte med honom i vår dödsstund. Och det är detta som Han vill förbereda oss för genom liknelsen i dagens evangelium. Bilden refererar till en antik judisk sed där brudgummen efter förlovningstiden skulle ”hemföra” bruden till sig och en veckolång bröllopsfest, i en procession vägledd av brudtärnor med facklor. Brudgummen i liknelsen representerar Kristus, Bruden Kyrkan och bröllopsfesten den eviga glädjen hos Gud. Flickorna som väntar och somnar blir en bild av vår osäkra livslängd, facklorna av vår kristna tro och oljan av vårt moraliska liv, dvs de handlingar som både utgår från och stärker tron.

Det Jesus säger är alltså ”memento mori”, ”kom ihåg att du är dödlig”; att var och en av oss, en för oss okänd dag ska möta honom personligen och därför måste hålla oss vakna och ha olja i krusen. Dvs vänta på ett klokt sätt, andligt förberedda. Och det gör vi genom att bruka alla de medel som tron och den Katolska kyrkan erbjuder: personlig bön, hellre regelbunden och kort, än sällsynt och lång; att öka vår kunskap om Kyrkans lära och skälen för den, i synnerhet på områden där djävulen, som inte vill vår frälsning, frestar oss att inte vara trogna; vidare: att bruka sakramenten och praktisera de andliga och kroppsliga barmhärtighetsverken. Inget av detta är raketforskning, vi känner till allt. Men vi är oförståndiga om vi inte ber Gud om kraft för förbättringar där det behövs.

Att möta människor på dödsbädden ger insikt om vad en förståndig väntan handlar om. På deras yttersta, inför att brudgummen närsomhelst kommer och med tillbakablick på det som nu inte kan ändras, hör man aldrig människor ångra att de har jobbat för lite, shoppat för lite, haft för lite pengar, njutit för lite eller röstat på fel parti – eller stött fel amerikansk presidentkandidat. Nej, det som framträder mer än något annat är sorgen för relationer som inte fungerade och medvetenheten om det egna ansvaret för det; relationerna till Gud, till sig själv som man borde ha varit i kärlekens och sanningens fullkomliga ljus, och till andra. Kanske kan en förberedelse för ditt kommande möte med Jesus vara att denna vecka göra vad du kan för att hela en relation, så att den blir rätt, utan att du bums måste få rätt?

Vår egen förberedelse kan vi aldrig i sista minuten ”kopiera över” till andra. De kloka flickorna är inte ogina när de inte delar sin olja med de oförståndiga. De är ju där för att utföra en uppgift, och att ge bort olja så att de egna facklorna inte kan brinna, är ju att svika sitt ansvar för uppgiften. En person med en levande tro, t o m ett helgon, kan inspirera och motivera andra, men aldrig ”injicera” sitt eget liv in i någon annans i sista stund. Vi har alla samma frihet och därmed samma möjlighet att förbereda oss. Och vi hörde i liknelsen ingen fortsättning där brudgummen kommer ut och till slut hämtar in de oförberedda ändå. Jesus varnar så här starkt, för att han vill att vi ska hålla oss vakna, vara kloka, göra vad vi kan för att förbereda oss. Det är kärleken som leder honom till att varna oss. Att veta och inte varna, vore att inte älska.

Vad betyder det i mitt liv, för min nästa? Konkret: Finns det områden där min trohet till Kristus behöver öka, manifesterad i min trohet till hans Kyrka – så är ju det ”katolska sambandet” – och det Kyrkan tror, lär och vill att jag följer, även om det kostar i uppoffringar och t o m impopularitet? Vill jag ta den hjälp Kyrkan ger för det? Och finns det i min närhet en katolik som inte längre praktiserar; inte har olja till facklan? Kan jag i den vecka som kommer föra ett samtal med honom eller henne om att komma tillbaka? T ex genom att gå iväg till bikt igen, börja be, gå i Kommunion eller en sakramental tillbedjansandakt inför Kristus själv på altaret här en fredagseftermiddag?

Vårt största andliga ansvar som vuxna är till slut vår egen frälsning, att svara på Guds erbjudande om evigt liv i Jesus Kristus genom att väntande förbereda oss på mötet med Honom. Men för vårt utövande av detta ansvar utlämnar Herren oss aldrig åt vår egen förmåga. I den Heliga Eukaristins offer erbjuder han istället sig själv som andligt stärkande föda, för att jag, medveten om att Han vill omvandla min dödlighet till uppståndelse och evigt liv, med vår responsoriepsalm ska förtrösta: ”min själ skall bli mättad”. Amen.