Till vem skulle vi gå?

Sankta Eugenia, 23 augusti 2015 – kl.11
Joh 6:60-69 (21:e söndagen under året B)

p. Marc-Stephan Giese S.J.

1. ”Kris” – ett modeord

Kära systrar och bröder, språket förändras. Det finns nya ord och formuleringar som förr i tiden inte var så vanliga, men som vi nu använder ganska ofta – kanske allt för ofta. Jag har intrycket av att ett av dessa ord är ”kris” som i finanskris, greklandskrisen eller regeringskris. Det finns till och med fler och fler personer som säger om sig själva: ”Jag har en kris!” Trettioårskris, fyrtioårskris, femtioårskris… varenda livsålder har sin egen kris. Ja, ”kris” har blivit ett riktigt modeord som används inom olika områden i samhället, trots att alla inte riktigt förstår vad ordet egentligen betyder. Språkhistoriskt kommer det från det grekiska ordet ”krisis”1 som betyder urskillning och beslut. En kris är därmed en tid eller situation där vi kan och måste urskilja olika aspekter av vårt liv, en tid då vi kanske måste fatta beslut om hur livet ska gå vidare. En kris är med denna språkhistoriska bakgrund alltså inte bara ett negativt ord, utan innebär också en positiv utmaning. Ja, krisen är stunden då jag och min mänskliga utveckling kan ta ett språng till ett större och djupare liv.

2. Jesu galileiska kris

I evangeliet möter vi Jesus i den situation som teologer kallar för ”den galileiska krisen”. Jesus och hans rörelse har hamnat i ett slags krissituation, och många som innan hade valt att följa Jesus, lämnar honom nu. Det som triggade krisen var Jesu tal om det levande brödet, som sig själv.

För dem som stannar hos Jesus är situationen också en utmaning. De brukade vara hjärtat i en levande och pulserande rörelse och det fanns mycket positiv feedback från alla håll, men nu börjar även de tolv apostlarna bli ifrågasatta: ”Varför är du fortfarande med den där Jesus då? Är han inte helt galen? Du vill väl inte bli en sådan extrem fundamentalist som han, eller hur?” Sådana frågor måste även de tolv höra, när Jesus och hans rörelse är i den galileiska krisen och det är, förstås, inte så lätt.

Lite metaforiskt sagt: I början när ordets säd föll i lärjungarnas jord, tog de emot ordet med glädje, men nu i krisen måste det visa sig om det finns stenar eller tistlar som hindrar apostlarnas tro eller om de verkligen är den goda jorden Jesus talar om i sina liknelser. Krissituationen blir på så sätt en särskild urskillningssituation för lärjungarna. De kan och bör undra om Jesus har rätt att tala så här om sig själv. De måste förnya beslutet att följa Jesus i medgång och motgång. De kan nu i krisen och genom krisen bestämma sig för att bli Jesu följeslagare på riktigt.

Och lärjungarna är i just den här processen och det är därför som Jesu fråga träffar dem mitt i hjärtat: ”Inte vill väl ni också gå er väg?” Och ännu en gång lägger sig tystnaden över lärjungarna, ännu en gång är det Petrus som bryter tystnaden och svarar2 det som alla skulle vilja säga (även om de kanske behövde lite mer tid för att komma fram till det):”Till vem skulle vi gå. Du har det eviga livets ord.”

Apostlarna når genom krisen en ny och djupare tro; deras relation med Jesus blir starkare och de hittar också en mer genuin glädje i Jesu efterföljd, som i i alla fall kvarstår tills nästa kris kommer, den avgörande krisen: Jesu kors och död. Men även den här krisen skulle lärjungarna utstå och sen bekräfta sitt beslut: Jesus, du har det eviga livets ord.

3. Trons och kyrkans kris

Mina kära, hur är det nu med vår tids kris av tron och kyrkan? Här i den fullsatta Eugeniakyrkan kan vi glömma det ibland. Men även om katolska kyrkan i Sverige växer (och inte bara genom invandring!), måste vi erkänna att det blir svårare och svårare att kommunicera tron till kommande generationer och att många katoliker bara syns till här ibland. Vad ligger bakom den här utvecklingen? Det finns faktiskt ganska många teorier och teser om det, och jag vill och kan inte diskutera dem nu i predikan, utan jag tror att dagens evangelium inbjuder oss att byta perspektiv angående krisen. I en kris är det – som sagt – dags att urskilja och att fatta eller fördjupa beslut. Och Jesu fråga, som i Bibel2000’s översättning är ganska menande, kan bli en utgångspunkt för vår egen urskillning: ”Inte vill väl ni också gå er väg?”. Och efter en sådan urskillningsprocess kan vi med Petrus komma fram till vårt beslut: ”Nej det vill vi inte. Vi vill gå din väg, Jesus, eftersom Du är Vägen, Sanningen och Livet.” Då kan vår tro ta ett språng och vårt liv bli finare och djupare.

På så sätt, med Jesus Kristus – Vägen och Livets Ord – i centrum, kan vi förstå krisen i kyrkan, men också en kris i vårt eget liv, som en positiv utmaning och till och med som mötesplats med den som har det eviga livets ord. Till vem annars skulle vi gå?

 

1 Kris kommer som sagt etymologiskt från det grekiska ordet krisis som har sin rot i verbet krinein. Det betyder egentligen att dela, att skilja och att utskilja.

2 Det grekiska ordet som användes här är apokrinomai. Det innefattar än en gång verbet krinein och därmed ”krisis”! Vi översätta med rätt apokrinomai som att svara, även om en ordagrann översättning kunde vara att utsända sitt eget beslut.

Translate »