Provoceras inte av motstånd mot ”kroppens teologi” – be istället för att vinstocken får nära alla grenar (Femte Påsksöndagen, årgång B, 2021-05-02)

Pater THOMAS IDERGARD SJ

Predikan för Femte Påsksöndagen

2021-05-02

Årgång B: Apg 9:26-31; Ps 22; 1 Joh 3:18-24; Joh 15:1-8

Katolska stiftsgården Marielunds kyrka (efter katolsk ungdomssamling om kroppens teologi)

 

Kära systrar och bröder i Kristus,

Karismatiska personer kan genom sina idéer, uttalanden och kanske blotta närvaro motivera andra till handling, på gott och ont. De påverkar andra utifrån och in. Jesus Kristus vill också påverka och motivera till handling. Men bara på gott, och genom att gå från andra hållet; från insidan och ut. Jesus söker en så nära och intim förening med oss, att hans liv, bokstavligen, kan flöda i oss, så det blir omöjligt att se var en börjar och en annan slutar. Dvs så att vi blir helgon.

”Jag är vinstocken, ni är grenarna”, hörde vi honom beskriva i dagens evangelium och därigenom upprepa sitt genomgående och tydliga anspråk på att vara något mycket mer än en mystiker eller vishetslärare – nämligen Gud själv. Ingen annan religionsgrundare har gjort ett sådant anspråk, och det ledde ju, som vi vet, till hans död. Buddha, Muhammed och alla andra påstår att de förmedlar kunskap om det sanna livet. Jesus säger att han är det sanna livet. Det är därför han alltid är kontroversiell. Pröva nämna Jesus namn på en middag och jämföra reaktionerna med om du hade nämnt Buddha! För alla förstår att om man tar Jesus på allvar så är det inte för alla ”fina” saker han säger om förlåtelse och kärlek, utan för att man litar på att han faktiskt är Gud som har vandrat här på jorden; och om det är så, betyder förlåtelse och kärlek något mycket mer än vi kan prestera, och då kan inget i våra liv bara ”rulla på”; då måste han bli centrum för allt!

I dopet ympar Kyrkan fast oss som en gren i vinstocken Kristus. Vi har sedan ett ansvar att göra vad vi kan för att förbli förenade med vinstocken. Att vi säger ja eller nej till att försöka ta det ansvaret påverkar vårt eviga liv. Något Jesus också är mycket tydlig med i evangeliet vi hörde. Att bortförklara hans ord är att förneka honom. Vinstocken kommer förstås aldrig att efter vår död tvinga sig på oss, om vi i livet medvetet kapade bort oss.

Att leva i sitt dop är att försöka förbli fastympad vid vinstocken, och tillåta Fadern att ansa oss från det i oss som vår bristfällighet gör torrt och livlöst, så att vi kan bära frukt. Dvs så att mer av Guds vilja får verka i och genom oss; att ”älska … med handling och sanning” genom att hålla ”Guds bud”, som vi hörde det beskrivas i andra läsningen ur Första Johannesbrevet. Som fast förankrade grenar genomsyras våra liv av Kristus och vittnar om Guds plan, sanningen, med skapelsen och med oss: våra relationer, med början till oss själva, och sedan till varandra; och vidare allt vi gör i och med våra liv: vårt yrkesliv, vår fritid, vårt sätt att vara samhällsmedborgare, vårt förhållande till det materiella, vad vi gör med och av våra kroppar, som ni har ägnat det här lägret åt. Allt blir söta druvor om vi tillåter vinstocken att nära oss.

För att så ska kunna ske behöver vi ett fast böneliv. Bön handlar främst om att vi ska se alltmer i våra liv, och i vår värld, med Guds blick. Därför är det bättre med korta men regelbundna bönestunder, t ex morgon och kväll, som man kan hålla, och utvidga när så är möjligt, än att aldrig få till den där långa meditationen man hoppades på. Utnyttja också dagens alla naturliga luckor för bön. Varför inte be en dekad av rosenkransen, eller två, dvs även om du inte hinner hela, på bussen, som alternativ till stirrandet i mobilen?

Vidare är mottagandet av Kyrkans sakrament något som rent fysiskt håller oss förenade med vinstocken. Här måste vi komma ihåg att regelbunden kommunion, som tyvärr blivit svårt nu under pandemin, förpliktar till ett regelbundet nyttjande av försoningens sakrament, dvs bikten, där Gud ansar allt det torkade som inte bär frukt i oss, för att vinstockens livgivande sav kan få flöda friare. Att se vad i ens liv som behöver förlåtelse bygger på att man ser vad som är synd, dvs stora eller små nej till Guds uppenbarade vilja. Djävulens bästa hjälp att få oss att såga bort oss själva från vinstocken, är teologiska idéer, inifrån kristenheten själv, om att synder nog inte är synder om vi tycker och känner annorlunda. Det finns nog tyvärr inte någon synd på just det sexuella området som inte av en del kristna troende och ledare idag verkar kunna ursäktas som varaktiga tillstånd, delar av en ”identitet”, och därför något som Gud också egentligen tycker om. Men då har man gjort sig själv, sina egna intressen och sina egna brister till Gud, och omvändelse till något som bara gäller andra, på vissa områden.

Och då är vi inne på det tredje som förenar oss med vinstocken: en kärleksfull lydnad till Kyrkans bud. Vår förmåga till denna lydnad stärks genom mottagandet av sakramenten och den nåd de bär som riktar och ger kraft till vår vilja. Kärleksfull lydnad betyder att vi lyssnar till Kyrkans bud och försöker internalisera dem, dvs göra dem till våra egna, eftersom Kristus har gett den Kyrka han själv grundar, dvs den Katolska, fullmakten att tala för honom i alla tider.

Det här gäller i synnerhet för bud som vi kanske inte förstår eller gillar. Djävulen vill att vi väljer bort det som inte passar, men vår kallelse är att leva alltmer i tilliten till att Gud, som har skapat oss, älskat var och en till existens, vet bättre än någon annan, också än vi själva, vad som gör oss till dem vi var tänkta att bli; vad vi behöver, vilket inte alltid är detsamma som det vi vill, för att leva sant och därmed lyckligt, oavsett vilka lidanden eller svåra uppoffringar som väntar oss i livet här. Konciliet i Trient har slagit fast att nåden att kunna hålla Kyrkans bud ges till envar som är beredd att ta emot den i ödmjukhet, tillit och beredskap till självuppoffring. Vilken utmaning! Ja, faktiskt, vilket äventyr; vägen till helighet!

Som de bristfälliga varelser vi är, är det här, i synnerhet för det som gäller kropp och sexualitet, för många, en process av två steg framåt och ett tillbaka. Men då får vi tröst av första läsningen ur Apostlagärningarna om Sauls, blivande aposteln Paulus, omvändelse. Den påminner oss om att ingen, inte ens den mest hatiske förföljaren av kristna, kan vara så förlorad att det är omöjligt med försoning så att vinstockens liv slutligen inte bara får strömma in i ens grenar utan också delas med världen genom god frukt.

Om ni hör andra katoliker tala nedsättande om ert tema här i helgen, kroppens teologi, så låt er inte provoceras. Be för dem, att de också ska se sexualiteten som Guds gåva till oss, och vad vi gör med, och av, den som vår gåva till Gud, som uttrycker vår önskan att förbli fästade vid vinstocken. Be att de ska få den försoning som ofta behövs för sådant som rör deras egen kroppslighet. Självklart handlar kristen tro i första hand inte om sexualmoral, den kan vi inse med förnuftet utan tro. Men när vi väl tror på Kristus och evangeliet kan vi inte säga att det inte gäller hela oss; att vinstocken bara ska få nära en del av grenen.

Karmelitpatern och författaren Wilfrid Stinissen beskrev en gång bilden av vinstocken, och den mänskliga tvekan om att vara helt fästad på den eller inte, som en inbjudan att se livet, inte som kamp, inte som något jag själv eller någon annan konstruerar, utan som Guds gåva: ”Det liv som strömmar genom grenen är en gåva från vinstocken. ’Varför vill du producera ditt eget liv?’ undrar Jesus. … ’Öppna dig för mig, bli kvar i mig, så ger jag dig mitt eget liv.’ Föredrar du ditt eget liv framför hans?”[1]

 

——–

[1] Stinissen, Wilfrid: Idag är Guds dag, Libris (Örebro), 1994, meditation för 19 april (”Livet är en gåva”)

Skriv en kommentar

Translate »