Pater THOMAS IDERGARD SJ

Predikan för Pingstdagen

2019-06-09

Årgång C: Apg 2:1-11; Ps 104; 1 Kor 12:3-7, 12-13; Joh 20:19-23

S:ta Eugenia katolska kyrka, Stockholm (08.00-mässan)

Kära systrar och bröder i Kristus,

Med sin himmelsfärd, som vi firade för tio dagar sedan, har Jesus inte försvunnit ”upp och iväg” till en avlägsen plats. Han har dragit sig tillbaka från det synliga för att föra materien in i Gud Faderns osynliga realitet. Man kan säga att detta utlöser en andlig kedjereaktion genom vilken den Helige Ande erbjuds all skapad materia.

Personen Jesus har alltså gått djupare in i världens verklighet för att bli vår bro till Guds eviga liv. Tack vare den Helige Ande är denna bro nu tillgänglig för alla som vill tro, överallt, och i alla tider.

I vår första läsning ur Apostlagärningarna hörde vi hur den Helige Ande slutligen sätter Kyrkan, grundad och stegvis etablerad av Kristus, i rörelse. Och när apostlarna börjar förkunna evangeliet på alla de språk som är representerade på plats, blir en av Kyrkans framträdande egenskaper helt tydlig: hennes universalitet, dvs att hon är katolsk.

Kyrkan är förvisso en mångfald av olika personer, karismer och aktiviteter för att utföra sina uppgifter, som vi hörde i vår andra läsning ur Första Korintierbrevet. Men mångfalden kan bara bära avsedd frukt, dvs utbreda Guds rike, om den förenas av relation, utgår från en inre enhet, genom vilken allt som görs leder till målet.

I evangeliet hörde vi hur Jesus andas Helig Ande på apostlarna och ger dem, dvs Kyrkan, uppdraget att fullfölja hans arbete att försona mänskligheten med Gud. Dvs det nya skapande av liv, den förnyelse av jorden, som vår responsoriepsalm talade om. Den Helige Ande är alltså den gudomliga andning som möjliggör för Guds sanning, kärlek och barmhärtighet i Kristus att vara verkligt närvarande i Kyrkans sju sakrament. Och därmed vara den relationsskapare som bygger Kyrkans enhet inifrån. Precis som Anden, som bandet av kärlek, det totalt självutgivande, mellan Fadern och Sonen är relations- och enhetsprincipen i den Heliga Treenigheten.

Ändå anses den Helige Ande ofta vara den minst kände av de tre gudomliga personerna. Men när vi reflekterar över vårt andliga liv och vår trospraxis visar det sig vara precis tvärtom.

Varje gång vi gör korstecknet påminner vi oss själva om hur den Helige Ande verkar. Vi erkänner att Fadern (vårt huvud!) älskade världen så mycket att han sände oss sin Son (vårt bröst!) för att förena oss med honom i Helig Ande (från skuldra till skuldra!).

Varje gång vi biktar våra synder får vi inte bara absolution genom Kyrkan så som Kristus i dagens evangelium gav henne fullmakt till genom den Helige Andes kraft; nej, vi drivs faktiskt av Helig Ande – Guds kärlek som vill ge sig för vårt helande – till att överhuvudtaget ta oss till biktstolen.

På samma sätt är det med våra goda gärningar. När vi lyckas imitera Kristus, om än bara lite, har vi samverkat med den Helige Ande så att våra liv kan bära hans frukter: kärlek, glädje, frid, tålamod, godhet, trofasthet, vänlighet, ödmjukhet och självbehärskning.

Varje gång vi vördar ett helgon och ber om hans eller hennes förböner litar vi på det sätt som den Helige Ande har förnyat en annan människa så att han eller hon har blivit Kristuslik redan här i tiden, och en förebild och förebedjare för oss i himlen.

Varje gång vi lyfter oss i bön till Gud, oavsett hur kort eller lång, låter vi oss inspireras av den Helige Ande. Och varje gång som vi av olika skäl inte vet hur vi ska be, kan vi förbli tysta inför Gud i vetskap om att den Helige Ande ber i oss och för oss utan ord.

Varje gång vi höjer vår röst till försvar för det som är sant, även om vi är ensamma och gör oss impopulära i världens och opinionernas ögon, låter vi oss vägledas av den Helige Ande.

Och varje gång som vi berättar för någon om vår tro på Kristus, och det hopp bortom mänsklig bristfällighet och mörker som hans uppståndelse ger oss, som grund för ett liv som inte beror på våra ansträngningar eller begränsningar; ja, då talar vi med den tunga av eld som den Helige Ande gav apostlarna vid den första Pingsten.

Med andra ord: den Helige Ande finns där i våra liv som kristna. Han hjälper oss att allt bättre finna och förstå Kristus, och tröstar oss i det hopp som Kristus, vår bro till Guds eviga liv, har gjort tillgängligt för oss. Därför är det egentligen Pingst varje dag.