Pingstdagen 2018, S:ta Eugenia, 20 maj

Livgivaren

 Hon var bara en klump lera, visserligen en formad sådan men livlös: människan som Gud formade av stoft (1 Mos 2:7). Vad är en väl formad men livlös klump lera? Så gott som ingenting vill man genast svara. Ni som har sett en död kanske kan ha erfarit något liknande. När en människa har dragit sitt sista andetag och bara den orörliga kroppen är kvar, har någonting förändrats som vi har svårt att sätta ord på. Vi känner igen ansiktsdragen på den döde men mycket snabbt känns han främmande. Ett hölje som påminner oss mycket om honom men det är inte längre den människa vi lärt känna. Berättelsen om hur människan skapats fortsätter: »Och Herren Gud … inblåste livsande i hennes näsa, och så blev människan en levande varelse.« Först nu blir klumpen lera en människa, besjälad av Guds anda. I den andra skapelseberättelsen är det just andan som förbinder Gud och männi­skan; det hebreiska ordet (n^ešama) används en­bart för Gud och människan. Andan är så att säga deras gemensamma element. Gud delar med sig av sin andning/Ande och ger den till människan. Så blev hon en levande varelse.

Det som Gamla testamentet från början antyder blir i Kristi ljus helt uppenbart. Anden är den he­lige Ande, den tredje gudomligapersonen som vi i trosbekännelsen kallar livgivaren. Och så som klumpen lera behöver Skaparens anda för att bli levande behöver vi än i dag Guds Ande för att vara det. Vår egen andning är en sinnebild för det. Varje andetag påminner oss om det ofrånkomliga beroendet. Jag andas in, fylls med det livsnödvändiga syret – och andas ut. Livet är en gåva jag inte kan hålla fast, inte kan spara för mig själv. Jag förblir beroende av att ta emot och att släppa igen. Lungorna fylls och töms igen. Ex­pansion och kontraktion är inte bara människans utan hela kosmos grundläggande rörelse. Om denna rörelse slutar, om vi slutar andas in och släpper andan dör vi.

Och vi kanske får fråga vidare. Vad är ett tomt skal utan liv? En kyrka som står tom, en steril li­turgi, en kristen tillvaro som bara har namnet kvar? Eller en relation som har reducerats till funktion? Samtal utan verkligt utbyte och in­tresse?

I dag, på pingstdagen, blir vi inte bara påminda om vårt beroende av livgivaren, Anden, utan också om att denna gåva finns i överflöd. Det enda vi behöver göra är att öppna oss för Andens liv som väller fram ur Guds outtömliga förråd. Som lärjungarna då i Jerusalem som andligt var så gott som döda. Så snart de öppnade sig för Andens ljus och energi hände stora ting. Och det gäller än idag. När människor öppnar sig för den helige Ande blir de förvandlade. Relationer för­nyas, man vågar handla i enlighet med det man tidigare insett, har mod att gå ut. Man kan få nya insikter, hämta ny kraft av att ta emot och ge vi­dare.

Men var finns Anden om människor inte tar emot den? Var finns livet om själen har lämnat kroppen? Får vi jämföra Anden och det liv han ger med den energi som finns i kosmos? Enligt energiprincipen kan energi varken skapas eller förstöras, den kan bara omvandlas från en form till en annan. Summan av energi är alltså alltid exakt lika stor men själva energin kan finnas i olika former. Kan inte denna fysikaliska lag ge oss en fingervisning om hur vi kan förstå »An­den (τὸπνεῦμα) som blåser vart den vill«, vi hör den blåsa »men vet inte varifrån den kommer el­ler vart den far« (Joh 3:8)? Energi kan inte skapas. Anden är oskapad ty han är Gud och därmed evig. Anden kan inte heller förstöras ty han är Gud och därmed odödlig. Liksom energin är An­den i sig själv osynlig. Vi förnimmer honom bara genom det han frambringar. När en människa lå­ter sig inspireras, när hon i ett utsiktslöst läge plötsligen får mod, när mitt i villfarelse ett ljus går upp för henne, när hon kan förlåta en oförrätt eller engagerar sig utan att någon ser henne. Alla dessa verkningar kan liknas vid en död kropp som andas igen, som får liv igen. Och den gudomliga energin som finns överallt, som ver­kar överraskande och oväntat, denna energi förbinder alla människor med varandra – även om de inte är medvetna om det.

I Kristus har det som Gamla testamentet talar om och det som alla människor kan ana blivit synligt. I honom som den helige Ande vilar över (Luk 4:18) och som utgav Anden på korset (Joh 19:30). Anden är inte en opersonlig energi utan en gudomlig person. Han är inte en anonym förete­else utan Gudfaderns och Gudsonens gåva. Det är just den Ande som leder oss in i all sanning och påminner oss om det som Gud har skänkt oss i Kristus. Det är den Ande som ger liv och le­vandegör allt som varit dött. Det är den Ande ge­nom vilkens kraft gåvorna av bröd och vin för­vandlas till Kristi kropp och blod. Andens ljus och energi har börjat förvandla skapelsen (inte bara) i de eukaristiska gåvorna och han fortsätter sitt verk tills »Gud är allt i alla« (1 Kor 15:28).

Dominik Terstriep s.j.