Påsk i vardande – påskvakan 2021

PÅSKVAKAN B-2021 I S:TA EUGENIA, 3 APRIL

Påsk i vardande

Reflexartat far min hand till vigvattenkärlet höger om kyrkporten för att doppa fingrarna i vattnet och korsa mig. Gång på gång gjorde jag likadant under veckors tid. Var gång med samma resultat. Kärlet var tomt. »Visst, det är ju corona!«, påmindes jag handgripligen om. Så småningom har jag avvant mig från gesten. Sedan i mars förra året har vigvattenkärlen varit uttorkade. Vi ville undvika möjliga smittkällor. Men också den här påsken – som i fjol – förblir vigvattenkärlen vid kyrkans ingång tomma. Vi kommer inte att fylla dem med det nyvigda dopvattnet som påminner oss om den nåd vi tagit emot.

Det uttorkade kärlet och den lilla, vanemässiga gesten säger mycket om hur många haft det under corona-pandemin. Ju längre undantagstillståndet varade desto »torrare« blev det för många, och somliga har blivit av med goda vanor. Jag tänker på dem som frivilligt eller påtvunget isolerade sig; på de många som har sökt sig till församlingen för att få materiellt eller andligt stöd; på dem som inte fick delta i mässan på plats, avskurna från eukaristin, det kyrkliga livets höjdpunkt och källa. Inte få har vittnat om att trons praxis så sakteligen försvinner från vardagen. Och med praxisen hotas tron också att dunsta bort.

»Jag känner mig som ett narigt kärl«, sade någon till mig. Allt rinner bara bort, ingenting stannar kvar. Om ett kärl inte längre kan hålla vätskan har det mist sin mening. För många känns livet som en lång fastetid med många försakelser, som ett uttåg ur Egypten utan det förlovade landet i sikte, ett egyptiskt anfall utan att havet delar sig. Andra upplever tiden som en påskafton utan påskvaka, bara torka och tystnad. Jag vill inte överdramatisera i onödan. Men kanske finns det ändå en likhet med situationen som lärjungarna för 2000 år sedan upplevde. Dramat på korset hade nått sitt grymma slut, den döde Jesus tagits från korset, tvättats och lindats in (så som barnet Jesus). Den döda kroppen har mist sin funktion, den är bara ett skal. Nu omsluter gravens tystnad allting. Inget budskap, inga ord, inga tecken på liv. Lärjungarna kan inte göra något mer.

Jämförelsen mellan läget då och vårt läge idag haltar dock på minst en punkt, den mest betydelsefulla punkten. Vi vet att Jesus lever, att Gud inte lämnade sin Son i döden utan uppväckte honom. Vi vet att vi inte behöver vara perfekta kärl av egen kraft. Vi behöver inte alltid kunna spara vattnet, får vara spruckna. Jesus har sprungit i bräschen för oss genom sin korsfästelse och sitt nedstigande till dödsriket. Även där verkar han, där allting är död och tystnad. Han bär oss nerifrån och upp.

Alla tecken i denna påskliturgi, alla texter och gester talar om honom som är livets upphovsman och furste. Att det överhuvudtaget finns liv, skapat av Guds kärlek; att folket befrias ur en utvägslös situation genom havet som vi kristna tolkar som dopet; att det finns frälsningens källor vi får ösa ur helt gratis; och inte minst ängelns budskap: Han är inte här. Han är uppstånden.

Kanske kan vi i år mer än vanligt behöva påminnas om detta hopp, ja, be om detta hopp ifall det har dunstat bort. I mörka stunder måste jag själv ibland påminna mig om det. Och i natt visas det så tydligt för våra ögon och öron. Inte minst genom er, våra kandidater som är ett levande tecken på hopp. Ni vill leva med Jesus Kristus i kyrkan. Ni tar emot stora nådegåvor, samtidigt som ni inte kommer med tomma händer. Ta hand om det ni tar emot, fördjupa det och dela frikostigt med er. Ni är viktiga för oss som varit med länge.

Ja, vi befinner oss i ett bättre läge än lärjungarna då. Men kanske gäller det som kvinnorna vid graven upplevde också för oss. Påsken är i vardande. Visst, Jesus är uppstånden, han lever. Ängeln har ju sagt det. Men det har ännu inte nått hjärtat. Kvinnorna förstummas och förskräckas. Än så länge är det bara en information som kvinnorna saknar ord för. Hur talar man om det som ingen någonsin har sett? Kanske avstår de också därför från att tala. Men de gör ändå någonting. De ger sig iväg – så som ängeln befallt – tillbaka till Galileen, tillbaka till ursprunget. De uppmuntras att gå till utgångspunkten, för att gå i Jesu fotspår. Om de gör det, får de se honom, den uppståndne. Detta löfte gäller också oss.

Påsken är redan här, samtidigt som den är i vardande. Vi har tänt och besjungit påskljuset och med dess ljus i handen läst Gamla testamentets läsningar. Vi har hört evangeliets budskap och kommer att viga vattnet, döpa och konfirmera kandidaterna. Vi kommer att bära fram gåvorna av bröd och vin som förvandlats till den förhärligade Kristi kropp och blod. Men kosmos i sin helhet och vi i det, väntar fortfarande på att befrias från synd och död. Också i framtiden kommer vi ibland att känna oss som tomma och torra kärl. Uppståndelsen, det nya livet i Kristus är verklighet, samtidigt som vi väntar på att Gud blir allt i alla.

Gud är trogen sina löften och kommer att förverkliga sin plan för allt skapat. Allt och alla som följer hans Son ska leva i hans gemenskap. Den uppståndne Kristus och Anden som ingjutits i våra hjärtan är vår underpant. Kristus är uppstånden från de döda! Ja, han är sannerligen uppstånden.

Dominik Terstriep S.J.

Skriv en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Translate »