Om vi älskar Jesus, älskar vi sakramenten precis som de är (Herrens dop, årgång B, 2020-01-10)

Pater THOMAS IDERGARD SJ

Predikan för festdagen för Herrens dop

2021-01-10

Årgång B: 1 Joh 5:1-9; Mark 1:7-11

S:ta Eugenia katolska kyrka, Stockholm (09:30-mässan)

 

Kära systrar och bröder i Kristus,

I Julens högtid välkomnade vi ”Gud med oss”, och förstår vi Jesus dop rätt ser vi hur Gud genom att bli människa är med oss.

Johannes Döparens dop var en symbolisk handling för att visa den egna viljan till omvändelse, från synden till Guds lag. Sådana dop utfördes i Jerusalems tempel. Johannes var själv präst eftersom hans far var det, och prästämbetet i Gamla förbundet ärvdes av män inom Levis stam. Men Johannes utövade inte sitt prästämbete i templet i protest mot templets korruption, en profetisk kritik Jesus också kom att ha. För att ”hänga med i sin tid” och slå vakt om sin status bland samhällets eliter, anpassade sig tempelprästerna alltmer till de politiska makthavarna. Ingenting som skedde i den religiösa praktiken fick utmana. Lärans kanter slipades ner och liturgins riter framstod som något man bara repeterade utan någon inre betydelse. Vi känner igen frestelsen i alla tider. Sådana präster kunde inte bidra till någon rening som förberedelse för att stå inför, och ta emot, Gud. Det är därför Johannes genomför sina symboliska dop utanför templet, vid floden Jordan som markerade vägen in i det Heliga landet efter Guds befrielse av sitt folk från slaveri. För att förbereda för en ny befrielse, från synden och slutligen döden.

Det sakramentala dopet, som instiftas av Jesus Krusts, är inte någon symbolhandling för viljan till omvändelse, utan en handling som blir utförd, gjord åt oss, och med oss, och ger oss ett nytt liv, delaktigheten i Guds eviga, treeniga liv. Vattnet blir det synliga element som bär osynlig verklighet, nåden – Guds gåva av sig själv. Precis som Jesus har bestämt de synliga, materiella element som bär Guds närvaro i Kyrkans övriga sex sakrament, som t ex bröd och vin i Eukaristin, en man och en kvinna i äktenskapet, en man i prästvigningen osv. Att ifrågasätta materian i något av sakramenten blir att ifrågasätta att Jesus verkligen visste vad han gjorde. Men som Gud vet han ju precis allt.

Jesus själv behöver förstås varken Johannes dop eller det sakramentala dopet. Men genom att bli döpt ville Jesus inleda sin offentliga gärning med det som den avslutas med: att Gud visar sin solidaritet med människan som behöver försoning med Gud men inte kan åstadkomma den av egen kraft. När Jesus stiger ner i dopvattnet stiger han alltså ner i den av oss självvalda gudsfrånvändhetens vatten, och låter sig sänkas ner av våra synder, för att förlåta dem, så att vi med honom sedan kan stiga upp till ett nytt liv.

Så omvandlar Jesus Johannes symboliska reningshandling till räddning. Det är inte Jesus som får någon kallelseupplevelse i sitt dop. Det är vi som bättre får förstå att, och hur, han är Guds ”älskade son”: Guds utvalda närvaro i världen, som offrar sitt liv för att våra synder ska kunna ta det och han kunna föra Gud till döden för att besegra den, och så ge alla som vill tro delaktighet i sin uppståndelse och Guds treeniga, eviga liv, som han delar med Fadern i den Helige Andes enhet och gemenskap.

Det sakramentala dopet som Jesus alltså instiftar genom att själv bli döpt, är ”inträdesbiljetten” till det eviga livet, med start här och nu. Det liv som måste vara en ständig omvändelse med Kristus hjälp, närt och stärkt av Kyrkans tro och lära och övriga sex sakrament. Ett liv som genom oss vill delas med fler. Det är därför Jesus senare förklarar hur dopet kallar till mission. Alla religioner står inte för olika vägar till samma gudomlighet, som det ofta oreflekterat heter. Det är bara Israels Gud som blir människa i Jesus Kristus och vandrar med oss genom synd, lidande och död, som ger en väg till det eviga livet genom att ge sig själv. Den insikten får vi inte behålla för oss själva; ja, den kan vi inte behålla för oss själva, när vi verkligen förstår den. Amen.

 

Skriv en kommentar

Translate »