Om Jesus verkligen ska kunna vara kung i våra liv, måste dessa andra kungar abdikera (Kristus konungens dag, årgång B, 2021-11-21)

Pater THOMAS IDERGARD SJ
Predikan för Kristus Konungens dag
2021-11-21
Årgång B: Dan 7:13-14; Ps 93; Upp 1:5-8; Joh 18:33-37
S:ta Eugenia katolska kyrka, Stockholm (08:00-mässan)

Kära systrar och bröder i Kristus,

”Herren är konung!”, utropar Kyrkan om Jesus Kristus denna dag, med responsoriepsalmen vi nyss hörde. Och det handlar inte om en kung som Sveriges Carl Gustaf, dvs en konstitutionell monark och nationalsymbol, utan om en kung som de som härskade på biblisk tid. Med absolut makt. Och som allt i ett territorium, inklusive människorna, ytterst tillhörde. Något som ordet ”undersåte” faktiskt vittnar om.

Poängen med denna högtidsdag antyds av det Gamla förbundets profetia i dagens första läsning ur Daniels bok, och görs direkt med hjälp av det Nya förbundets nyckel i andra läsningen ur Uppenbarelseboken: Gud, Varats grund och alltings upphov, har blivit människa för att besegra synden och döden. Jesus Kristus är därför kung över precis allting: som Ordet genom vilken allt har skapats, och som frälsaren som människors enda väg till gemenskap med Gud.

I evangeliet hörde vi ett utdrag ur Pontius Pilatus förhör med Jesus, där Jesus mot världsliga sätt att härska ställer sanningen. Den som vi finner när vårt begrepp om något motsvarar vad något verkligen är. Den som vi, när det handlar om ting och samband i tid och rum, kan mäta och förstå genom vetenskap; men som när det handlar om ursprunget och målet för vår existens, kräver något helt annat. Ytterst tro, en hållning av tillit inför Guds närvaro och inför vad Gud ska visa. Tron är vårt frivilliga svar på sanningen, om Gud och människan, som Jesus Kristus uppenbarar, ja, som han är. Och när tron får uppfylla och vägleda våra gärningar, dvs får betyda något i vårt liv, blir den en levande tro, vilket är det enda som kan frälsa, för att tala med konciliet i Trient.

En levande tro är att tillåta sanningen, Jesus Kristus, att vara kung i vårt liv; den som allt i vårt liv, ytterst vi själva, tillhör och allt i vårt liv, allt vi gör, därför också ska tjäna; uttrycka tillbedjan av; ordnas och styras efter. Det möjliggörs av Kyrkans förkunnelse när den är i linje med den tro som apostlarna fick ta emot av Herren, och av Kyrkans sju sakrament, när de firas så som Herren har inrättat dem och Kyrkan på hans uppdrag upprätthåller; vad världsliga makter och opinioner än tycker ”borde förändras”. Genom sina sju sakrament gör Jesus själv, inifrån oss, det möjligt för oss att bättre omfamna sanningen, att bättre leva tron.

Den levande kristna tron är inte bara en privatsak, något som bara rör mig, på min kammare. Nej, den är offentlig. Först och främst för att den förändrar världen, även om den inte kommer ur världen, när den förändrar oss och våra relationer; gör oss mer Kristuslika så att vi älskar det han älskar, gör det han gör.

Men levande kristen tro betyder också att välja bort det Kristus väljer bort, avvisa det han avvisar och stå också för det han lär som går emot alla världsliga kungar i vår tid och som därför tycks obekvämt eller direkt provocerande för de dominerande värderingarna. Om Kristus verkligen är konung i ens liv, så som han vill, i meningen enda måttstock på vad som är gott och sant, så går det inte att samtidigt t ex visa likgiltighet för andras grundläggande, mänskliga behov, inklusive rätten till liv för alla ofödda barn och gamla och sjuka, helt oavsett någon annans bedömning av deras ”nytta”; eller att sympatisera med Pride- och transideologier och deras praktiska implikationer; eller att värdera allt i materiella termer; eller att vara oförlåtande gentemot andra, ignorera det egna ansvaret för kultur och miljö eller förutsätta att andra åsikter alltid speglar illvilja. Allt sådant kommer från kungar som går emot, konkurrerar med eller knuffar bort Kristus från tronen. För allt sådant finns förstås förlåtelse för den som ber om det; en förlåtelse som då återupprättar Kristus kungavälde i ens liv, och får alla andra kungar att abdikera.

För vi måste slutligen välja med vilka, och vems, ögon vi betraktar tillvaron, och låta det styra vad vi säger och gör, och inte. Även, ja i synnerhet, om det kräver vår ansträngning och uppoffring. För vi har alla, oavsett vilka vi är, varje dag, så länge vi lever här, ett fritt val mellan Kristus kungadöme med Kristus blick, som är det enda som kan besegra döden, å ena sidan; och alla andra kungadömen, som möjligen kan ge kortsiktiga vinster här, men aldrig evigt liv, å den andra.

När vi, efter att ha deltagit i Kristus tillbedjan av Fadern genom sitt offer i den Heliga Eukaristin, och burit fram våra liv till offergåvor med honom och tagit emot honom, sant och verkligt, i oss; ja, då är vi sända. Sända för att andra ska ta emot honom, eller göra det mer helhjärtat. I levande tro, för sanningen, den ende konungen: Jesus Kristus. Amen.

Post a comment

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Translate »