Pater THOMAS IDERGARD SJ

Predikan för tisdagen i nionde veckan under året

2023-06-06

År I: Tob 2:9-14, 3:1; Ps 112; Mark 12:13-17

S:ta Eugenia katolska kyrka, Stockholm

Både evangeliet och nationaldagen idag ger anledning att reflektera över det kristna förhållandet till nationen som social enhet, och politikens roll i relation till tron. Gemenskapen inom en nationalstat är en av de naturliga gemenskaper som vi människor ingår i, antingen genom födsel eller inflyttning. Som alla gemenskaper, har den nationella viktiga uppgifter för det gemensamma goda för människorna i den. Precis som allt annat vi människor skapar, identifierar och kategoriserar, och som kan vara gott, är gemenskapen i en nation ett medel för något viktigare, nämligen vår eviga gemenskap med Gud genom Jesus Kristus. När en god nationell gemenskap garanterar frihet, fred, välfärd och stabilitet kan människor lättare söka Kristus. Men nationen får aldrig, lika lite som någon eller något annat, ta Guds plats som högsta värde.

Himmelriket är vårt enda och slutliga hemland. Där glädjen, enligt Bibeln, ska vara oändlig och den frälsta människan skåda Gud som han är i fullständig, evig lycka. Bara för att vi inte kan föreställa oss hur, är detta ingen klyscha utan högsta verklighet. Som döpta har vi ett medborgarskap i, ett respass till, himlen. Våra begränsade medborgarskap här i tid och rum, liksom allt annat vi har eller kan få och göra i tid och rum, och som inte är förbjudet för oss efter Guds och Kyrkans bud, syftar enbart till att träna oss i att redan här och nu börja växa in i det himmelska medborgarskapet.

Av Jesus berömda uttalande i dagens evangelium kan vi läsa in att den kristna tron erkänner en autonomi för staten, den politiska organisationen i ett samhälle, i relation till den organiserade religionen. Detta är en stor skillnad mot islam som också är en politisk ordning. Men bara för att staten i kristen tappning är sekulär, i meningen att präster, nunnor och munkar inte stiftar lagar eller dömer, betyder det inte att det som sker i staten får vara separerat från sanningen. Gud är den djupaste källan och inspirationen till allt i livet; allt kommer från Gud och ska återvända till Gud.

Politikens grund är alltså andlig. Den eviga lagen är Guds tanke, och när denna reflekteras i den mänskliga tanken uppstår det vi kallar den naturliga lagen, eller naturrätten, från vilken idén om de mänskliga rättigheterna kommer som en djup kristen föreställning. Samhällets lagar – den s k positiva lagen – ska vara konkreta tillämpningar av naturrätten. Därför har all lagstiftning att göra med Gud, den högsta Sanningen, och därför ska lagstiftare och domare agera för att främja moralisk och andlig nytta, utifrån den eviga lagen, Guds vilja. I ljuset av det kan vi urskilja vilka ordningar, lagar och sociala villkor i en nationalstat som är goda och vilka som inte är det. Kejsaren har alltså sådant som tillhör honom för att han ska kunna främja det gemensamma goda, hans enda uppgift. Men kejsaren kan och får just därför aldrig ta Guds plats. För kejsaren tillhör också Gud, och ska en dag själv stå till svars inför Gud – han också! Amen.