32:A SÖNDAGEN B-2021, S:TA EUGENIA, 7 NOVEMBER
1 Kung 17:10-16, Mark 12:38-44
Multitasking och dess fallgropar
Varje dag på Djurgården: en förälder som springer samtidigt som hon/han tar hand om en barnvagn och kollar de senaste nyheterna på mobilen. Eller en Zoom-konferens: deltagarna syns på skärmarna, men när någon blir tilltalad kan han inte svara och någon annan märker inte att man menar honom; vid sidan av har de sysslat med annat: mejl eller sociala media. Det är vardagliga upplevelser många har. Tekniken har förvandlat oss till mångsysslare. Multitasking – att kunna göra flera ting samtidigt anses vara en bra förmåga. Hur ska man annars hinna med allting?
Mångsysslare är många av oss också på annat sätt. Vi lever ofta i flera världar samtidigt, i världar som inte har någonting med varandra att göra. Att jag är katolik spelar ingen roll för varken mina fritidssysslor eller mitt yrkesliv. De jag tränar med vet ingenting om min familj. Miljöerna jag befinner mig i kommunicerar helt enkelt inte med varandra, eller så vill jag medvetet hålla isär dem. Livet utspelar sig i olika världar som inte är förbundna med varandra.
Multitasking kan också skönjas på ett mer andligt plan. Många har svårt att bestämma sig, att satsa det enda kortet på en enda sak. Det är helt enkelt för mycket som står en till buds, också för mycket som man vill uppleva. Och kanske finns det en utbredd rädsla att man missar någonting så snart man har bestämt sig. Bättre att hålla så många dörrar som möjligt öppna än att stänga en: tre fester på lördag kväll, flera ”optioner” vad gäller förhållanden. Man vet ju aldrig. Det kanske dyker upp något bättre.
Tekniken, det stora utbudet av tjänster, varor och optioner möjliggör det som förr i tiden var otänkbart. Vi kan leva i det obestämda. Men som för allting betalar vi också för detta ett pris. Ofta är vi jäktade av rädslan att gå miste om någonting. Vi kanske inte gör någonting riktigt och odelat, helhjärtat. Livet verkar ibland vara krossat i tusen små bitar som vi inte längre får ihop.
De båda änkor som bibeltexterna berättar om, förmedlar något annat. De gör något helhjärtat. De handlar utan nödutgång eller säkerhetsnät, när de satsar allt de har. I deras fall finns ingen återvändo. Änkan i Sarefat delar det sista hon har med profeten Elia, en handfull mjöl och lite olja. Den fattiga änkan i templet ger allt hon äger. Detta ”allt” får vi förstå både i bokstavlig och överförd mening, eftersom det finns en attityd bakom denna konkreta handling.
Det finns saker och ting som jag bara kan göra helhjärtat, annars blir de inte av. Jag kan inte lita på någon lite grann. Visst kan jag ha frågor innan jag kan lita på en person, jag kan tvivla. Men i det ögonblick jag bestämt mig för att lita på henne, är det ett totalt beslut. Jag släpper taget och avstår från kontrollen, när jag säger: Jag litar på dig. Tron är, vid sidan av ett konkret innehåll som jag bejakar, också en akt av just förtroende. Jag litar på den som förmedlar trons budskap till mig, och på att innehållet är pålitligt. Då kan jag ha undersökt innehållet tidigare, funderat över det, ifrågasatt det ena eller andra. Men när jag i slutet säger ”jag tror på Gud”, då är det någonting helhjärtat. Jag hoppar i vattnet med förtroendet att det bär mig.
Det förhåller sig likadant med kärleken. I mellanstadiet fick ni kanske också ibland små lappar som vidarebefordrats hemligt under lektionerna, lappar med en fråga och tre svarsmöjligheter: Är du kär i mig? Ja. Nej. Vet inte. Om jag minns rätt kryssade de flesta ”vet inte” om saken inte var solklar. Då håller man dörren öppen och sårar inte den som frågat. Och visst måste ett kärleksförhållande utvecklas, det behöver tid för att växa. Men om någon säger ”jag älskar dig”, kan han väl knappast mena ”jag älskar dig lite grann”. När jag älskar någon är hela min person indragen i det jag säger och gör, det finns ingen reservation, inga andra som står på vänt.
Det behöver inte ens vara så existentiella saker som tillit, tro och kärlek. På ett mycket mer vardagligt plan märker vi att det som görs halvhjärtat ofta inte blir bra. Man själv och andra är missnöjda med utfallet. Tiden man avsatt verkar i efterhand som förspilld. Jag är med det klara på att man inte alltid kan göra saker och ting helhjärtat. Det finns brist på tid och resurser. Man kanske inte är i bra form men måste ändå avsluta ett arbete. Men om vi finge välja fritt skulle vi nog föredra att ägna oss åt saker och ting helhjärtat.
Varje gång vi ger oss själva eller gör något helt och hållet, berör vi något stort som är svårt att sätta ord på. Vi litar på någon och något. Vi glömmer oss själva en stund. Vi växer bortom oss själva och får del av något som vi visserligen kan bidra med men aldrig åstadkomma själva. Låt oss kalla det nåd – en oförtjänad gåva som utgör livets djupdimension. Ger vi oss helt och hållet möter vi Gud som inte ger oss något mindre än sig själv i Jesus Kristus. Också nu när vi tar emot honom i eukaristin.
Dominik Terstriep S.J.