JULOTTA – MISSA IN AURORA 2022 I S:TA EUGENIA

Mässa i gryningen – missa in aurora så kallas julottan. Vad är det för en tid? De flesta sover fortfarande, det är tyst – inte bara på våra gator utan kanske också i dåtidens Betlehem. Det är tiden mellan natt och dag, fortfarande mörkt, men gryningsljuset anas redan. Mitt i den mörkaste natten föddes Frälsaren – obemärkt av många, nästan i lönndom. Mitt i den mörkaste natten, i syndens och dödens dunkel föddes den som är Ljuset, den fulla strålglansen av Guds härlighet. Den som i början genom sitt ord sade »Varde ljus«, säger igen genom det människoblivna ordet »Varde ljus«, för att syndens och dödens mörker ska skingras.

Ibland sitter vi andligen i gryningen, på gränsen mellan mörker och ljus, vacklande, ibland tvivlande. Vi känner till allt som skedde, inte bara i Betlehem utan också på Golgata. Men våra hjärtan är tröga. Låt oss därför ta till oss ingångsantifonens ord: »Lux fulgebit hodie super nos, quia natus est nobis Dominus – I dag skall ett ljus gå upp över oss, ty Herren är född åt oss.« Och detta ljus har inte kommit för att gå ner som solen i skymningen. Nej, detta ljus har kommit för att stanna. »När Guds, vår frälsares, godhet och kärlek till människorna blev uppenbara, räddade han oss …« (första läsningen) Det ljuset har inte vi själva tänt. Det blev tänt utifrån, av Gud som kom till oss genom Jungfrun. Hans enda motiv var hans godhet och kärlek till människorna.

Herdarna som vaktade sin hjord var de första som lät sig tilltalas. Ängeln bröt sig in i denna tidiga morgonstund och sken av samma Guds härlighet som de skulle finna i krubban: »en frälsare har blivit född åt er«. De blev överraskade mitt i sina vardagssysslor. Gud valde inte att visa sig i det spektakulära och onormala, utan just i vardagen. Mitt i vardagen blev herdarna höljda i Guds härlighet. Och de lät sig tilltalas. De hörde inte bara på utan tog konkreta steg: »Låt oss nu gå till Betlehem och se det som där har skett, och som Herren har kungjort för oss.« De gick, såg och förkunnade vad de sett. Vi kristna som ofta är alldeles för försagda kan behöva mer av den frimodigheten: gå, se och förkunna; ta konkreta steg närmare mysteriet, betrakta och kontemplera för att sedan gå ut och tala om det.

Vilken drivkraft ledde herdarna? Det kan nog endast ha varit glädje – så som kommunionantifonen uttrycker det: »Exulta filia Sion, lauda filia Ierusalem: ecce Rex tuus venit sanctus, et Salvator mundi – Fröjda dig, dotter Sion, höj jubelrop, du dotter Jerusalem. Se, din konung kommer, den helige, världens frälsare!« Glädjen över att himmelen står öppen eftersom Gud har stigit ner.

”Maria tog allt detta till sitt hjärta och begrundade det.” Hon kontemplerade, skådade undret som har skett. Kanske kunde hon själv ännu inte riktigt fatta. Det är inte ord utan blicken som är avgörande. Inte den distanserade blicken – hur kunde Maria annars, hon var ju Jesu mor! – utan den deltagande blicken. Det kanske har slagit er också. Bara Maria kan vara källan till denna berättelse; bara hon var förtrogen med alla detaljerna. Senare kom hon att tala för att vi skulle få veta. Men nu gäller det att skåda och begrunda.

Han har gjort jorden till sin boning: »Deus enim firmavit orbem terrae, qui non commovebitur: parata sedes tua, Deus, ex tunc, a saeculo tu es« (offertorieantifon). Ordet tog inte bara sin boning ibland oss för 2000 år sedan i stallet i Betlehem. Han gör det gång på gång, när han gör sig närvarande i eukaristin. Se Guds boning bland människorna; han är i allting, Guds tempel och tabernakel – verksamma tecken på hans närvaro och närhet. Frälsaren är inte bara född, han är här!

Dominik Terstriep S.J.