Pater THOMAS IDERGARD SJ

Predikan för Kyndelsmässodagen – Herrens frambärande i templet

2019-02-03

Mal 3:1-4; Ps 24; Heb 2:14-18; Luk 2:22-40

S:ta Ragnhilds katolska kapell, Bromma (11.00-mässan)

Kära systrar och bröder i Kristus,

De traditionella judiska ritualer som Jungfru Maria och den Helige Josef utförde 40 dagar efter Jesus födelse verkar lite underliga för oss. Men när vi tolkar Bibeln måste vi börja med att förstå vad berättade handlingar, begrepp och ord betydde när de en gång utfördes eller användes. Bara dåkan vi greppa vad de vill säga oss idag. Gör vi tvärtom, dvs börjar med våra nutidauppfattningar, kommer vi aldrig att upptäcka det gudomliga budskapet.

För antikens judiskt troende var Jerusalems tempel världens viktigaste plats. Ett slags mikrokosmos, platsen där Herren bodde mitt i sin skapelse, där människor kunde möta Gud och återupprättas i tjänsten för hans vilja. Templets liturgi uttryckte visionen och hoppet om att Israels folk, genom att ha utvalts av Gud, skulle bära Guds ljus till alla världens folk så att Gud slutligen kunde samla mänskligheten, skingrad av synd och splittring, och etablera sitt eviga rike av fred och rättvisa, med början i den här skapelsen och slutligen fullkomnad i en ny.

Emellertid kom Israels profetiska tradition att framhålla hur folket hade lämnat den rätta tillbedjan av Gud. Offerkulten i templet hade korrumperats, förlorat sin andliga betydelse och reducerats till tomma ritualer som allt mindre återspeglades i människors liv. En av profeterna, Hesekiel, drog slutsatsen att Guds härlighet hade lämnat templet.

Men som vi hörde i vår första läsning idag från profeten Malaki, i samma profetiska tradition, lovade Gud också att han en dag ska ”komma till sitt tempel” igen, och ”rena” och ”luttra”, dvs förädla, sitt folk så att det skulle kunna ”bära fram offergåvor åt Herren i rättfärdighet” och Guds ordning därigenom genomsyra världen.

Jesus Kristus ärföreningen mellan gudomligt och mänskligt. Han återför människan till gemenskap med Gud. När Jesusbarnet kommer in i templet fullbordas Malakis ord. Och det är ju precis detta som Symeon ser. Här är det inte bara Gud som fysiskt kommer in i sitt eget tempel av sten, utan det nya, sanna, levande och eviga templet, som Jesus senare ska beteckna sig själv och sin kropp, som blir synligt. Här är den fullbordade formen av tillbedjan och av Guds löften; den sanna och enda vägen till Gud, öppnad av Gud, genom honom själv för alla länder och folk. Symeons förkunnelse sammanfattar därmed alla profeter. Allt tack vare det offer som detta barn ska göra ungefär 30 år framåt i tiden. Av sig själv för att öppna en väg bortom synden, lidandet och döden för alla som tror, och så slutligen försona människan med Gud.

Genom att komma till sitt tempel som människa, ”i allt … lik” oss, som dagens andra läsning från Hebréerbrevet uttryckte det, agerar Gud både som den som vill frambära ett offer, dvs som en präst, och som själva offret i vilket andra kan delta genom tro. Ett sant offer, olikt alla andra som bara varit symboler, och som nu åstadkommer sitt syfte: försoning och delaktighet i Guds eviga liv, med start här och nu.

Därmed ser vi det inre sambandet mellan dagens fest och den Heliga Eukaristin där det sanna, enda och slutliga offer som Jesus Kristus gjort blir närvarande, inte symboliskt utan verkligt under slöjan av bröd och vin, för att nära oss så att vi stegvis dras in i Sonens gemenskap, kommunion, med Fadern i Helig Ande och bättre kan erbjuda det vi har och är i tjänst för hans rike.

”Eukaristi” är grekiska för ”tacksägelse”. Och det är precis vad Hanna i templet uttrycker i dagens evangelium när hon börjar tacka och prisa Gud för att ha fått se barnet. Men Hanna gör något mer som är kopplat till ”Eukaristi”, tacksägelse. Hon ”tala[r] om barnet för alla”. Och så förstår vi att det finns en fortsättning på mottagandet av Herren så som han ständigt ger sig själv till oss i Eukaristin, i vårt kött, i vår materia, genom vår tids tempel, Kyrkan: Mission, evangelisation, att berätta om honom för alla, genom våra ord och handlingar. Det är vad han vill att vi gör!

För det här förbereds vi av Symeons profetia att Jesusbarnet ”skall bli till fall eller upprättelse för många … ett tecken som väcker strid”. För antikens judiska och hedniska föreställningar var det något otänkbart att Gud skulle bli människa för att dö. Men också i vår samtida sekularistiska kultur, som den svenska, är det provocerande att bekänna sin tro på Jesus Kristus som den som han utger sig för att vara; den som våra historiska källor om honom, dvs Nya Testamentet, vittnar om och som Kyrkan förkunnar – dvs Gud som människa; något helt annat och mycket mer än en fredsprofet eller lärare.

Genom att han är det sanna gudomliga ljuset, källan och målet för all existens, som kommer in i världen och kallar oss att reflektera honom, kommer Jesus inte med mys eller feelgood. Men med sanningen om Gud och oss alla, också när våra omedelbara impulser skulle önska att den vore annorlunda. Så avslöjas motståndet mot Jesus Kristus som den han verkligen är, dvs någon mer än en Mellanösterns Gandhi, som ett motstånd mot den förändring och omvandling av var och en av oss som han vill åstadkomma. En förändring och omvandling till mer av helighet, ett liv mer grundläggande med och för Gud. Och för vilken han som hjälp ger av sig själv till oss, dvs ger sin nåd, i Kyrkans sju sakrament.

Dagens festdag ställer så slutligen frågan till var och en av oss: Hur samverkar jag med Ljuset för min egen omvandling? Vilka områden i mitt liv försöker jag fortfarande hindra Ljuset att genomlysa? Var behöver jag tillåta honom att besegra mitt motstånd? Och var och hur kan jag stegvis bättre reflektera Kristus ljus i världen, särskilt när det kräver uppoffringar och gör mig impopulär? Dvs när det kallar mig att följa honom, Kristus, universums Herre, som trädde in i sin skapelse och i sitt tempel som ett barn, och som senare som ”ärans konung”, för att tala med vår responsoriepsalm idag, blev krönt på ett kors?