25 SÖNDAGEN A-2020, EUGENIADAGEN, 22 SEPTEMBER

Matt 20:1-16

Kristi medarbetare

Förmodligen har också somliga kristna svårt med liknelsen om arbetarna i vingården. Dess utgång verkar orättvis. De arbetare som slitit hela dagen i solhettan ska få samma lön som de som bara arbetat en timme i kvällens annalkande svalka. Vi är så vana vid samhällets ekonomiska tänkande som har genomsyrat vårt liv i alla avseenden. Lön efter det arbete man presterat är en självklarhet som alla utgår ifrån. Och visst kan man förstå att de först lejda arbetarna förväntar sig mer lön än de som lejts sist.

Vill Jesus med liknelsen beskriva en ny ekonomisk ordning? Kanske inte, åtminstone inte vid ett första påseende. Men han är ändå ute efter en ny ordning som berör alla livsområden – ekonomin innesluten. Vad är han ute efter?

Låt oss gå ett steg tillbaka innan vi försöker oss på ett svar. Liknelsen står – skulle man kunna säga – i två världar; med en fot i den aktuella världen, med den andra foten i det Jesus kallar himmelriket.

Den första, då och nu aktuella världen, är präglad av hårda livsförhållanden, kampen om tillvaron, konkurrens och avundsjuka. På Jesu tid, i det första århundrandet, var skördetiden i allmänhet och vinskörden i synnerhet inte längre förknippad med glädje och fest. Fria bönder fanns knappast längre; de flesta hade förlorat sitt land till storgodsägare. Det var dem lantarbetarna måste slita hårt för. Dessa godsägare i sin tur hade ålagts en tung skattebörda av en korrupt styrande elit och den romerska ockupationsmakten. Rationaliseringstrycket var högt; godsen måste bli större och behövde billig arbetskraft, antingen slavar eller dåligt betalda daglönare. Och priset måste som nästan alltid i historien betalas av dem som stod längst ner; i det här fallet lantarbetarna. Tydligen fanns det ett så stort utbud av arbetskraft att vingårdsägaren kunde hitta arbetare när som helst. Det fanns alltid några som ännu inte hade hittat ett arbetstillfälle för att försörja sina familjer.

Jesus skildrar denna värld osminkat och kort. Arbetsvärlden har blivit grå och nykter, arbetet bara möda. Med godsägarens märkliga beteende i liknelsen kommer dock någonting nytt in i denna värld, som vi är så förtrogna med. Han har tydligen en annan vision. I den gamla världen står alla mot alla. Var och en är ställd ensam och kämpar för sig själv. Små tecken på godhet och solidaritet kvävs ofta av motsättningar mellan dem »där uppe« och dem »där nere«; de kvävs av rivalitet inte bara mellan olika samhällsklasser utan också mellan dem som tillhör samma klass. Fattigdom eller svåra livsförhållanden gör inte människor per automatik solidariska. Också där finns destruktivt jämförande, misstänksamhet, missunnsamhet och maktkamp.

I en värld där Guds herravälde bryter in – och det gör det med Jesus – gäller andra lagar. Visserligen arbetar man också där från morgon till kväll. Men arbetet har sin värdighet, och ingen behöver längre oroa sig att han inte får det han behöver för att leva. Det är möjligt att leva utan rivalitet. Hur då? Jo, nu finns något som är större än de egna önskemålen: arbetet för Guds sak. Just denna gemensamma sak kan skapa solidaritet som gör det möjligt att lida med de andras lidanden och att glädja sig åt de andras glädje.

Godsägaren är Gud själv som oavlåtligen söker arbetare för sin sak och uppmuntrar dem »Gå bort till min vingård«. Alla ska få möjligheten att vara delaktig i att bygga Guds rike – oavsett när de låter sig kallas. Så många som möjligt ska få chansen och värdigheten att bidra med det de kan. Om någon är barndöpt och alltid har gått till kyrkan, om någon har levt ett liv långt borta från Gud och sedan låtit sig finnas av honom, om någon konverterat eller döpts senare i livet – allt detta är ovidkommande. Det viktigaste är att de går till vingården. Och löftet är stort. Alla som besvarar Guds inbjudan får det de behöver för att leva, inte bara här på jorden utan också i himmelen. De får del av sakramenten, vägledning genom Bibelns och kyrkans bud och lära, berikas av kyrkans andliga skatter. Denaren i liknelsen är det nödvändiga – det som vänder vår nöd och kan ge oss evigt liv.

Att denna Guds sak stöter på svårigheter visar själva liknelsen. Arbetarna har ännu inte tagit till sig godsägarens vision. Som arbetarna i liknelsen kan det också bland oss finnas troende som kan muttra över nyomvända. Också hos oss finns klagomål, avundsjuka och missunnsamhet. Det finns till och med sådana – Gud ske lov få – som påpekar för de nya »Jag har varit katolik under hela mitt liv. Du, håll dig på din plats och håll en låg profil«. De som gör så har tydligen missuppfattat någonting. De har inte förstått att de som från barnsben fått arbeta i vingården, har satts på rätt spår. De har från början fått det de behöver för att leva och behövde inte oroa sig. Ett kristet liv är visserligen inte alltid lätt, men det är redan nu ett bättre liv. Och just det verkar vi ibland glömma.

Tänk om det vore som i det fria Israel före Jesu tid, den tid, då skörden trots möda och svett förknippades med glädje och fest! Tänk om vi kunde vara sådana arbetare som är medvetna om den gemensamma saken och är ett i att arbeta för den! Visst finns bakslag – synden är och kommer att förbli en realitet också mitt i kyrkan – men tanken på det som Jesus i sin person redan åstadkommit, kan sporra oss att övervinna småaktig rivalitet. Den som är med i kyrkan och försöker leva i Kristi efterföljd har slagit in på rätt väg. Huvudriktningen stämmer, även om de kan finnas omvägar. I Jesu person har det nya redan börjat, och vi är med. Det blir inte minst tydligt var gång vi firar mässan, då vi alla får del av det vi behöver för vårt liv: Kristi kropp.

Dominik Terstriep S.J.