Köttet – andens fiende?

13 SÖ C-2016, S:TA EUGENIA, 26 JUNI
Gal 5:1,13-18
Köttet – andens fiende?

”Ge inte köttet något tillfälle”, ”Ge inte efter för köttets begär”, ”Köttet är fiende till anden” – När man lyssnar till Paulus ord om kött och ande kan man bli lite fundersam. Vad vill han säga? Fördömer han allt som hänger ihop med det materiella, och därmed också med kroppen? Är kött och ande två oförsonliga fiender som ständigt ligger i strid med varandra? Är det inte i själva verket en dualistisk världssyn som Paulus befrämjar? Materien här – anden där, det onda där – det goda här, mörkret där – ljuset här. Stycket är verkligen inte lättläst.
Om vi nu försöksvis skulle säga att det är så, att Paulus har en dualistisk världssyn, vilka skäl skulle han då kunna ha? Och med honom många andra tänkare i andra religioner och filosofiska skolor? Köttet eller kroppen är något som väcker frågor, ja, som rentav kan vara störande. Det kanske börjar med att man inte är nöjd med sin kroppsliga utrustning: för smal, för tjock, för kort, för lång, näsan, ögonen, proportionerna, utseendet i största allmänhet, för att inte tala om hjärnans förmåga eller vår fysiska kondition. Många måste kämpa sig fram till att acceptera sin kropp. Och somliga vänder sig nästan förtvivlat mot sin kropp och trakasserar den på alla möjliga sätt: genom träning eller skönhetskirurgi, smink och andra knep.
Och dessutom vill denna kropp alltid någonting, den har alla möjliga behov och begär som vi måste ta ställning till. Alla drifter som ska hålla kroppen levande och ge framtida kroppar liv gör sig bemärkta: självbevarelsedrifter som att äta och dricka, liksom sexualiteten. Ska vi ge efter för dessa drifter? Och när? Hur mycket eller hur ofta eller inte alls? Vi som tycks vara så fria är ändå ganska bundna vid vår kropp. Visst kan vi försumma den, till och med skada den, men förr eller senare tar kroppen ut sin ”hämnd”. Dessutom verkar den leva sitt eget liv. Den reagerar inte som man önskar i vissa situationer. Säger upp sig då och då när vi som bäst behöver den och gör inte alla gånger som vi vill. Vi rodnar mot vår vilja. Orkar inte med det vi kräver av den.
Om vi talar om vår kroppsliga utrustning och kroppens behov, har vi ännu inte berört en ännu större fråga som berör oss på ett djupare plan. Kroppen förgås till slut. Och tecken på det kan vi skönja redan under vår livstid. En förkylning går väl an, tandvärk är värre. Men en allvarlig sjukdom som cancer? Sjukdomar går hårt åt oss och är förspelet till det stora slutet: döden.
Man skulle kunna säga mycket vackert om kroppen. Men om man tänker på allt det negativa kan kroppen lätt framstå som något väldigt besvärligt som man helst vill bli av med. Andens värld däremot kan verka väldigt attraktiv och lätt. Där är man befriad från köttets tyngd som drar oss nedåt. I Andens värld finner man Gud. Jag är ganska säker på att det finns en hel del i vår kristna tradition som varit och är motiverat av föraktet för det kroppsliga, framför allt i den asketiska traditionen och munktraditionen. Och det är lätt hänt att vi faller offer för det.
Men så enkelspårig är kristendomen inte. Inte Paulus heller trots att hans retorik kan påminna om dessa traditioner som i sin tur har motiverats med Paulus idéer. Med tanke på den dualistiska frestelsen måste vi hålla fast vid följande grundsatser:
• Allt skapat är gott. Gud sa i slutet av skapelseverket om allting att det var mycket gott och vackert.
• Gud själv har i Kristus antagit kött och därmed helgat köttet.
• Gud kan sökas och finnas i allting – också den materiella världen.
• Den materiella världen, hela skapelsen, ska inte förgå utan fullbordas.
På grund av våra egna tvetydiga erfarenheter av kroppen måste vi om och om igen påminna oss om detta.
Ja, Paulus kan lätt misstolkas och kanske har man goda skäl att göra det. Om man däremot kan lita på dem som kommenterar honom, är kött (σάρχ) i själva verket inte identiskt med människans kroppslighet utan inbegreppet av allt som strider mot Gud. I samma femte kapitel i Galaterbrevet beskriver han närmare vad som menas med köttets gärningar: ”lösaktighet, orenhet, tygellöshet, avgudadyrkan, magi, fiendskap, rivalitet, avundsjuka, vrede, intriger, splittring, sekterism, missunnsamhet, supande, orgier och annat av samma slag” (Gal 5:19-21) . Jag har förstått vad kommentatorerna vill säga, men ändå frågar jag mig varför Paulus kallar allt detta för köttets gärningar och inte, låt säga, det ondas gärningar. Jag blir inte helt kvitt misstanken att det ändå finns ett förbehåll mot köttet. Om jag vill tolka honom välvilligt kan jag säga att köttet utan Gud, det materiella och kroppsliga som vi inte integrerar i relationen till Gud, är just det som skadar oss och vänder sig emot oss; det relationslösa köttet som bara ser sig självt.
Eftersom det är lätt hänt att vi föraktar det skapade är det nog så viktigt att vi försvarar dess värdighet – även om det utmanar oss. Vi ska inte tro att vi är bättre eller annorlunda än en kroppsfientlig ökenfader på 400-talet. Det ständiga missnöje med kroppen som odlas fram av idealiserade kroppar får många att vända sig mot sin kropp. På ytan gör de någonting för den, de tränar hårt eller bantar. Men de uppnår aldrig det ideal som framställs som norm. Kroppen förblir en fiende som måste bekämpas och som strider mot de rådande idealen.
Men utmaningarna påminner oss om det som Paulus i början av denna läsning också har sagt: ”Till frihet har Kristus befriat oss.” Och den fria människan kan välja. Hon befinner sig i en valsituation och har fått Andens gåvor för att välja rätt. Guds Ande hjälper oss men tvingar oss inte till att leva ett liv med Gud. Men om vi väljer att leva med Gud, om hela vår tillvaro formas av denna relation, då finner också köttet sin plats och står inte längre i motsatsförhållande till Anden.
Dominik Terstriep s.j.

Skriv en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Translate »