JULNATTEN 2021
Jes 9:2-7
Barnets namn
Återigen har vi sjungit de förtrogna julvisorna, lyssnat till det evangelium som lämnar så gott som ingen orörd. Vi ser på ett barn i krubban, inte vilket barn som helst utan på Gud Son. Några av oss gör det med tungt hjärta och med hopp om lite lättnad från en stor börda som de bär på: kroppslig eller psykisk sjukdom, ensamhet, bekymmer över världens gång. Andra ser på barnet med glädje. Nu har de förstått vad Gud har gjort! De kanske själva har fått barn, andra har blivit berörda av Guds kärlek, återigen andra har försonats med en familjemedlem.
Profeten Jesaja profeterade kring 700 före Kristus om denna natt. Förmodligen var världen då i grunden inte så annorlunda jämfört med vår tid. Också då måste människan leva med smärre och större katastrofer, katastrofer de drabbades av eller sådana de förorsakade. Mot denna bakgrund förebådar Jesaja en födelse vid tidens mitt som kom att bli en vattendelare. Det finns ett före och efter Kristi födelse. Men början på det som har förändrat mänsklighetens historia i grunden är på något sätt egendomligt.
»Ty ett barn blir oss fött« – slår profeten fast. Han talar inte om en stark hjältes bragd, inte om en forskares upptäckt eller ett helgons fromma verk. Nej, det är ett barns födelse som ska åstadkomma den stora vändningen i mänsklighetens historia. Som om människans väldiga ansträngningar och prestationer skulle komma på skam. Ett barn sätts i världshistoriens centrum. Ett barn, fött av en kvinna, givet från Gud, det är räddningens mysterium i ett nötskal. Och med detta barn kommer allt som Gud vill skänka oss: barmhärtighet, förlåtelse, helande, upprättelse och ett evigt liv. Ett barn har vårt liv i sin hand.
”Och på hans skuldror skall herradömet vila” – Inte nog med att ett spädbarn markerar vattendelaren i mänsklighetens historia. Nej, ett vanmäktigt barn ska axla herradömet över hela världen på sina späda skuldror. Det som profeten anade i Guds lidande tjänare – »Det var våra sjukdomar han bar« – det känner vi som ett historiskt faktum. Dessa skuldror kommer att bära hela världens börda i form av alla människors synd. Och den som bär det här korset bryter inte ihop under bördan utan bär den i mål. Korset överskuggar krubban och det nyfödda barnet från början.
Vem är det här barnet? Profeten kommer med sällsamma, ja gåtfulla namn: »Underbar i råd, Väldig Gud, Evig fader, Fridsfurste«. Alla namnen försöker på olika sätt uttala ett enda namn: Jesus.
»Underbar i råd«:[*] Detta barn kom till världen ur Guds eviga rådslut. I en människas gestalt presenterar Gud sin kärleks under för oss. Och det här barnet är självt källa till allt som heter under och råd. För den som i Jesus erkänner Guds Son hittar i alla hans ord och gester ett under, den finner råd i alla svåra situationer. Gå till krubban med dina frågor; han vill ge dig svar.
»Väldig Gud«: Barnet i krubban är ingen annan än Gud själv. Något större kan inte sägas: Gud blev ett barn. I Jesusbarnet som Maria födde till världen, bor den allsmäktige Guden. Men var finns Gud i denna svaga människa? Var är hans kraft? I den gudomliga kärlek som fick honom att bli en av oss. Hans elände i krubban är hans kraft. Med kärlekens kraft överbryggar han klyftan mellan Gud och människan. Med kärlekens kraft övervinner han motstånd, synd och död, förlåter han synder och uppväcker från döden.
»Evig fader«: Kan det vara ett av barnets namn? Ja, i så måtto att Faderns kärlek uppenbaras i detta barn, och att det inte vill något annat än att visa Faderns kärlek för människorna. Sonen är ett med Fadern, och den som ser Sonen, ser Fadern. Barnet i krubban vill inte vara någonting i sig självt, inte något underbarn i mänsklig bemärkelse, utan en Son som lyder sin himmelske Fader i allt. Barnet har med sig Faderns eviga kärlek som i natt strålar fram i krubban.
»Fridsfurste«: När Gud i kärlek kommer till människor och förenar sig med dem, har han slutit fred mellan Gud och människan och människorna emellan. Gud vill inte bara försona världen med sig själv utan också människorna med varandra, människor som ligger i strid. Rikta blicken mot honom och haka inte upp era blickar på varandra, så får ni frid.
»Underbar i råd, Väldig Gud, Evig fader, Fridsfurste« – så talar vi med profeten Jesajas ord om och till barnet i krubban. Vi försöker fatta vad det är med detta barn, försöker sätta ord på det. Men alla dessa ord är i grunden inget annat än ett ordlöst tigande, tyst tillbedjan inför det man inte kan sätta ord på: Guds närvaro i gestalt av ett människobarn.
Hans herradöme skall bli stort. Ja, det önskar han sig, och det är upp till oss att låta honom härska över våra hjärtan. När vi släpper in Jesus i våra hjärtan slutar egensinnighet, trots, hat och själviska begär. När vi släpper in Jesus tågar frid in i våra hjärtan. Han är den absolut trovärdige som vi blint kan lita på. Låt er omfamnas av hans kärlek! Vi behöver inte övertyga Gud om att han ska älska oss. Det gör han av evighet. Men vi måste övertyga oss själva att Gud älskar oss. Och vad kan Gud göra mer än att vädja till oss med ett barns utsträckta armar?
Dominik Terstriep S.J.
[*] I Bibeln 2000 tyvärr förvanskat till »Allvis härskare«.